TEMPEL

Hur långt ned kan byxorna sitta och fortfarande betraktas som på?

Det är den här typen av frågor jag brottas med dagligen när jag åker till och från jobbet. Bussen är nämligen full av killar mellan 11-17, varav många har jeansen förankrade under skinkorna. Det enda som den här låga fästpunkten leder till, är ett tvångsmässigt dragandes i framkant av byxorna. Deras gångstil blir också misstänkt likt pingvinens, vaggandes från sida till sida. Att sätta sig på barstolarna på CoffeeCup blir också enormt svårt, eftersom det är stört omöjligt att bara lyfta ett ben och ta sig upp på ett värdigt sätt. Jag pratade med en psykoanalytiker om fenomenet och vädrade min misstanke att det hela egentligen handlar om en ovilja att växa upp och stå på egna ben. Kanske en omedveten längtan efter att, likt pingvinen, få fast sällskap och sen ruva på ett ägg i grupp med andra hannar. Psykoanalytikern tittade märkligt på mig och avfärdade mig. Hans åsikt var att det hela var analt från början till slut. Dels fixeringen vid klädstilens och dessutom kontrollbehovet för att behålla byxorna på. Han menade att det hela var en helt naturlig manifestation av makt och självbestämmande och därför ett viktigt steg mot den falliska fasen och mognad. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra om jag kanske gått miste om något. Satt inte mina byxor rätt högt upp under min uppväxt?

Anders

Konsten att Bara Vara

Nyfiken på en kurs av Bara-Vara-typ? Ja inte vet jag, men nog är tanken på att en vecka eller mer umgås med sina egna tankar, bottna i sig själv och ta reda på vad som verkligen är viktig här i livet, lite kittlande ändå. Låt mig rekommendera ett lunchbesök på den Belgiska finkrogen Duvel på Vasagatan först. Slå dig ner på den skinnklädda soffan efter att ha fått kyparens försäkran om att det kommer att ta en kvart att få in maten, inte mer. Umgås sedan med dina egna tankar där du sitter och undrar om du någonsin kommer att få lite vatten, en bit bröd eller bara lite uppmärksamhet, när fortfarande ingenting hänt efter tio minuter. Bottna i dig själv när kyparen nådigt meddelar att "det är på gång" när 40 minuter gått och din reserverade lunchtimme redan passerat. Och tag reda på vad som verkligen är viktigt här i livet, när du funderar över om det här besöket är värt 207:-. (Om det var värt det? Vet inte. Gick efter 50 minuter.) Fler övningar av bara-vara-typ: Cykla bakom en man som stoppat ned sin kostymbyxa i strumporna, satt hjälm på huvudet (ständigt denna hjälm) och valt en alldeles för låg växel. Ingen utväxling alls! Han bara trampar luft. Sniglar sig fram utan motstånd och.... ja behärska sig den som kan och passa på att bottna i dig själv. Leta efter någonting viktigt längst ned i en ryggsäck. Ryggsäckens dragkedja river på armen, som med svårighet når ända ner, och man får upp landetnyckeln, läppstiftet, en tampong och en gammal notislapp som fastnat på handen men den där viktiga saken man letar efter.... Passa på att betänka att det finns viktigare saker här i livet. Besök ditt gamla postkontor, betala en räkning på PlusGirot och hör dem säga att det kostar 30 kr. Just när de tar din legitimation berättar de även att du kan betala gratis på din bank. Passa då på att bottna i dig själv. När sedan den i radio intervjuade förortskvinnan som tjänat 20 minuter i vardera riktning varje dag på trängselskatten, säger att hon i alla fall inte tänker rösta för en sådan, kan man verkligen passa på att stänga av och umgås med sina egna tankar istället. Men det är ett annat ämne, som jag får återkomma till. Helena

Gör-det-själv-drama

Skapa ditt eget radiodrama med Lars & Lena på kampanjsajten. Skicka resultatet till en polare eller var med och tävla.

Länk till Kampanjsajten

Åsa-Nisse 2006

Igår såg jag en helt vanlig kille komma ut från Systembolaget med en påse i handen. Han passerade ett kafé, där två bekanta till honom satt. De får ögonkontakt och killen höjer Systempåsen och döljer sitt ansikte bakom den. De skrattar åt varandra och sen är det igång. ”Hå, hå, hå, jaså är det helg redan?” ”He, he, he, in i dimman.” ”Har du musbete i godispåsen?” ”Lokalbedövning!” ”He, he, he, drick inte allt på en gång bara.” Jag vet inte hur länge det här tvångsmässiga Åsa-Nisse skojandet ska pågå i Sverige så fort det handlar om alkohol, men jag ser det hela tiden. Det är dessutom nästan uteslutande män som ägnar sig åt det här. De är antagligen rätt normala människor i vanliga fall, men så fort det klirrar i en Systembolagspåse är det som att trycka på en dörrslammarfarsknapp. Då är det dessutom helt acceptabelt att snegla ner i påsen och kolla in innehållet. Folk kan till och med börja skoja med en på tunnelbanan om man har en Systembolagspåse. Tänk om det här beteendet gällde andra påsar man bär omkring på. Apoteket till exempel. ”Hå, hå, hå, jaså det ska hem och flossas i helgen. Jo, jag tackar. He, he, he, ta inte i så att det blöder bara.” Undrar hur det skulle låta när man har en salva mot flatlöss i påsen?

Anders

Doften av karl.

Eftermiddagen är förstörd. Här sitter jag med ganska så mycket att göra och det enda jag kan tänka på är den här doften. Jag är helt invaderad av den. Det skedde alldeles i slutet av lunchen. Om jag inte hade gått in i den där butiken som haft slutrea enda sedan midsommardagen, hade det aldrig hänt: En flyktig bekantskap, en arbetskontakt som jag aldrig arbetat med, en branschkollega helt enkelt, överraskar mig med en kram och allt är förstört. Han skulle på kundmöte, nämligen. Och fastän timmen var sen var han nyduschad och det är just det som förstört min dag. Nyduschade män med alldeles för mycket parfym, rakvatten, cologne! Jag säger bara det. Var är er känsla för nivåer? Doft är en sensibel sak! En intim detalj att verkligen ta på allvar. Med rätt känsla för det här kan man komma långt. Man kan stanna kvar i det undermedvetna hos en kvinna och plockas fram när hon minst anar det. Hon vet inte varför, men plötsligt tänker hon på dig och ler. Det är den där doften. Rätt doft kan bli aptitretaren som gör att man bara vill ha mer, dagboksanteckningen som får en att minnas, magneten som gör att man stannar nära. Fel och framför allt för mycket OCH FÖR BLÖT doft tränger sig på. Gör intrång. Blir en objuden gäst. Som nu. Nu sitter jag här och doftar någon annan. Det är en ganska kväljande känsla. Och tänk om någon tror att det är jag som valt den här parfymen! Och så säger de inget för att inte genera mig. Men de tänker att; tjejer, de ska alltid ta för mycket parfym. Stänka på sig litervis efter lunchen. Av en ganska äcklig sort dessutom. Har de ingenn känsla för nivåer!

Helena

saker jag hört mig själv säga

Ibland hör jag mig själv. Jag är tacksam för att det inte är så ofta, då hade jag antagligen tigit mer än vad jag gör. Första gången jag hörde mig själv var på ett kassettband när jag och någon kompis lekt radioprogram. Än idag minns jag med fasa rösten som masade sig ur högtalaren, det slumpmässiga stammandet, det fjantiga tonfallet och inte minst, det direkt löjeväckande skrattet. Vem var den där människan på bandet? Jag kände inte igen honom och frågade förbluffat min kompis om jag verkligen lät sådär. Han intygade att det var jag och sen bekräftade jag skadeglatt att den andra enormt pipiga, ynkliga rösten tillhörde honom. Numera har jag vant mig vid att höra mig själv inspelad, men kan fortfarande rycka till över vad jag säger ibland. Som den gången när jag gick på ett möte och skulle träffa en möjlig ny kund. Det var ett enormt trevlig möte, ända tills denna känsliga och mycket trevliga man glatt berättade att han skulle åka och hämta sin nya labradorvalp i helgen. Då slank det bara ur mig. "Jag vet allt om labradorer, jag har en 6-åring hemma som jag tvingades att kastrerar efter ett par år. Du vet, det gick inte att gå ut med honom. Om han inte rullade sig i bajs, så juckade han på allt som rörde sig. Men han är mycket bättre nu, bortsett från att han fått epilepsi. Det är tydligen enormt vanligt bland labradorer." Är det här en form av Tourettes syndrom, eller en omedveten längtan att bli arbetslös och ensam? Man undrar ju.

Anders

Tack!

Vardagshjältar finns: Någon har flyttat noshörningen på Körsbärsvägen 90° åt vänster. En liten flytt för en vardagshjälte, en stor flytt för denna noshörning som blottat sitt allra heligaste för förbipasserande sedan tidig vår. (Se min tidigare blogg om Bakvänd konst.) Efter en närmare titt kan jag nöjt konstatera att noshörningen även fått en översyn av sin underlivshygien. Jag kan inte låta bli att se detta som ett tecken på att den här bloggen har handlingskraftiga läsare. Det gör mig stolt och lite upprymd. Ytterligare bevis på bloggens kraft fick jag när jag handlade i går. Mitt bland grillbrickor och Singoallakex går en kvinna med kundkorg på armen och cykelhjälmen fastspänd på huvudet! Lite spänd, lite svettig men jag säger ändå grattis! Hon hade kommit till punkt 5 i "Utmaningar med cykelhjälm". Vi är många som fortfarande kämpar med punkt tre. Helena

När tydligt blir otydligt.

Sittandes på toaletten i en Swebuss någonstans mellan Norr- och Linköping, slog det mig: I Sverige kan man aldrig vara för tydlig. "Var god kasta ej sanitetsbindor och andra mensskydd i toaletten. Använd för ändamålet avsedda behållare." Det är väl bara på finska det skulle krävas en längre formulering. Lämnar jag bussen men stannar kvar på landsvägen, hittar jag stora hål och ojämnheter i asfalten. Kring de mycket tydliga groparna och sprickorna i vägbeläggningen har någon sprayat vita klamrar, som paranteser runt det drabbade området. Det slår mig att det förmodligen är instruktioner till vägarbetarna: här ska ni börja asfaltera.... och... här ska ni sluta! (Behöver jag säga att det markerade avståndet är från skadans början till dess slut?) Posten annonserar år efter år med samma övertydliga budskap: vänd dig till oss om du vill skicka ett brev. I tunnelbanans rulltrappa skyltar man med att denna trappa går "upp", men den här bredvid går "ej upp". Det är så tydligt så att det blir otydligt. För var ska jag egentligen kasta vad därinne på busstoaletten? Ska inte alla hål asfalteras? Vad är det egentligen Posten vill säga: att de faktiskt fortfarande levererar privatbrev, bara det att det tar dubbelt så lång tid som förr? Och skylten "ej upp" har väl förbryllat folk i åratal. Så tydligt så att det blir otydligt.

Helena

rapport från italien

Jag kan konstatera, nästan lite besviket, att italienska män har slutat att krafsa sig i skrevet på offentliga platser. Någonting måste ha hänt, eller så avtar behovet ju högre upp i Italien man befinner sig. Den här gången befann jag mig i höjd med Rom, så vi kan väl ta det som ett riktmärke tills dess att vi får in fler rapporter och kan göra en mer empiriskt korrekt kartläggning av fenomenet. När det gäller bilkörningen var det annars sig väldigt likt. Den nonchalanta körstilen lever och frodas. Vänster arm hängandes ut genom sidofönstret, cigarett i mungipan och uteslutande omkörningar där man kan vara helt säker på att utsätta sig själv och andra för direkt livsfara. Om Buddhister körde såhär, hade jag haft lättare att begripa det, då finns ju alltid reinkarnation som en beskyddande möjlighet. Ibland får jag för mig att det kan vara ett raggningsknep också. Man erbjuder sig att skjutsa hem en tjej i bilen eller på motorcykeln, sen kör man så ursinnigt och riskabelt som möjligt. På så vis är tjejen så tacksam när hon kommer fram levande, att hon ställer upp på vad som helst. Vad vet jag? För några år sedan var det populärt att köra vespa med ridhjälm, den har försvunnit och ersatts av en hjälm som liknar den som amerikanska mc-poliser har. Hjälmen ska sitta löst på huvudet, högt uppskjuten i pannan och självklart inte vara fastspänd. Själv körde jag en en hyrbil och skulle ta mig förbi en lastbil på motorvägen, när jag plötsligt fick en liten Fiat i häcken som blinkade och tutade eftersom jag uppenbarligen inte körde om tillräckligt fort. Jag slutförde min omkörning och la mig sedan i högerfilen lugnt och behärskat. Fiaten gled upp jämsides med mig och fyra italienska killar satt och skrek och gestikulerar mot mig. Jag log mot dem och svarar med det universella teckenspråket, ett sträckt långfinger. Jag kände mig väldigt mogen.

Anders