Ibland hör jag mig själv. Jag är tacksam för att det inte är så ofta, då hade jag antagligen tigit mer än vad jag gör. Första gången jag hörde mig själv var på ett kassettband när jag och någon kompis lekt radioprogram. Än idag minns jag med fasa rösten som masade sig ur högtalaren, det slumpmässiga stammandet, det fjantiga tonfallet och inte minst, det direkt löjeväckande skrattet. Vem var den där människan på bandet? Jag kände inte igen honom och frågade förbluffat min kompis om jag verkligen lät sådär. Han intygade att det var jag och sen bekräftade jag skadeglatt att den andra enormt pipiga, ynkliga rösten tillhörde honom. Numera har jag vant mig vid att höra mig själv inspelad, men kan fortfarande rycka till över vad jag säger ibland. Som den gången när jag gick på ett möte och skulle träffa en möjlig ny kund. Det var ett enormt trevlig möte, ända tills denna känsliga och mycket trevliga man glatt berättade att han skulle åka och hämta sin nya labradorvalp i helgen. Då slank det bara ur mig. "Jag vet allt om labradorer, jag har en 6-åring hemma som jag tvingades att kastrerar efter ett par år. Du vet, det gick inte att gå ut med honom. Om han inte rullade sig i bajs, så juckade han på allt som rörde sig. Men han är mycket bättre nu, bortsett från att han fått epilepsi. Det är tydligen enormt vanligt bland labradorer." Är det här en form av Tourettes syndrom, eller en omedveten längtan att bli arbetslös och ensam? Man undrar ju.
Anders
