TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

tvångstankar, del 49

Hälften av min huvudkuddes vikt består av kvalster. Det är sånt man tänker på när man ligger i sängen och har influensa. Jag brukar annars självsäkert hävda att statistik inte berör människor. Man kan inte få folk att bära cykelhjälmar eller sluta röka genom att berätta hur många som dött eller drabbats av svåra följder. Men nu är jag inte lika säker längre. Det enda jag tänkte på i natt var den lilla notis om kvalster som jag råkade se i en tidning. Antagligen i Illustrerad Vetenskap, som är den enda tidning jag prenumererar på. (Bortsett från Bamse, men det är inget jag pratar om.) Jag började inbilla mig att jag kunde höra ljuden av alla dessa kvalster. Små, kvävda skrik av en miljon instängda kvalster. Det kanske inte var örngottet som frasade mysigt mot mitt öra, det var ljuden av kvalster som tuggade och mumsade på mina hudavlagringar. Jag såg också någonstans (kanske i Bamse, när jag tänker efter) att de där dammtussarna som ligger i hörnen hemma, huvudsakligen består av just gamla hudceller. Vore inte det en mer lämplig plats för kvalster att hålla hus på? Nu ligger i alla fall kudden i frysen ett tag, för desinficering. Kudden kommer att väga mindre i natt, och kanske låta mindre.

Anders

Så var det fredag igen.

Och om inte alltför lång stund kommer jag att stå vid kassan på ICA och lasta varubandet fullt med det som kommer att gå åt under de närmaste timmarna och kanske även till lördagens frukost. Det är lika förargligt varje gång – att visa upp sig i all sin vanlighet. Jag vet ju själv hur man tänker när man ser någons varukorg: ”Fetknopp”, tänker man när man ser en sådan. ”Du som redan är lite fyllig kanske inte borde fylla på med ännu mer Balerinakex och Billys Pan Pizza”. Eller så tänker man ”Singel: Minimjölk, Kellogs SpecialK, lövbiff, godis och senaste Elle.” Eller ”Jaha, nu ska barnen ha matsäck.” Som sagt, jag vet ju själv hur man tänker. Det är därför det är med blandade känslor som jag närmar mig kassan. För det är nu expediten får rätt: ”Jaha, köttfärs. Hamburgare eller tacos, förstås. Där kom Chunky Salsa Medium också ja. Gud så förutsägbart. En gin/tonic innan och barnen får majschips och läsk. Sen avrundar de med en kittost och ett par anjoupäron fast de inte är riktigt mogna. Ja det gäller för övrigt osten också. Vad tror hon? Det här är ICA, inte Provence. Och i morgon sätter de guldkant på tillvaron med lite Tropicana och en lagrad grevé på ett lagom grovt bröd. Bor du i Vasastan eller bor du i Vasastan? Jag ser ju hur de tittar på mig; lite trött medlidsamt. Och jag skulle så gärna vilja överraska. Bryta av kassörskans fredagstristess genom att bara handla gurkmeja och kondomer eller nåt. Men så blir det ju inte. Så blir det inte alls. Det blir en bukett gladiolus istället.

Helena

reklamavbrott och konst

Jag kan förstå att stora filmskapare reagerar över att deras filmer bryts av reklamavbrott. Jag kan sympatisera med att Vilgot Sjöman och kanske Ingmar Bergman och Lukas Moodyson ogillar att deras verk bryts utan känsla för timing. Däremot har jag svårare att förstå hur Galenskaparna och After Shave kan ha några synpunkter. Hur ett reklamavbrott kan rubba den konstnärliga höjden i Stinsen Brinner eller Hajar som hajjar går förbi mig. För mig låter det här som om några gamla studentspexare fått storhetsvansinne. De borde glädja sig åt att deras filmer visas, för frågan är om någon skulle vilja betala för att se dem igen?

Anders

Valrus

Känns det inte lättare att andas idag? Känns det inte som om en frisk vind av förändring blåser över den svenska betongstäppen? Jag tror till och med att folk såg lite mindre tillknäppta ut på tunnelbanan i morse. Folk log lite drömskt och nickade mot varandra i tyst samförstånd. Själv blev jag så enormt glad i går kväll att jag hade svårigheter att somna. Jag kunde inte skaka av mig bilderna från miljöpartiets valvaka. De dansade så härligt frigjort (på ett sätt som jag bara sett i dokumentärer från Woodstock 1969) i lysrörens sken och helt utan musik. Surrealistiskt.

Anders

Liten tävling

Det är något som inte stämmer med sas långkörare till potent reklamfilm. Jag har äntligen kommit på vad det är.

Pilot A: Är vi klara?
Pilot B: Ja.

Vem tror ni ska ta till orda nu? (Svar längre ned på sidan.)

Svar:
Pilot B: Ja, men då kör vi då!

Känns det dramaturgiskt riktigt? Nix. Och då börjar man ju fundera över vem det är som gör vad rent generellt ombord på det där planet. Går flygvärdinnan in och navigerar när hon dukat av brickorna? Reser sig andrepiloten upp och säljer parfym när han behöver sträcka på benen? Man kan inte ta någonting för givet längre. Lite olustigt är det.

Helena

Om ledare och trängselskatter

Läste Svenska Dagbladets ledare imorse. Temat var trängselskatter och tre skäl att rösta nej till dessa. Man blir ju nyfiken. Kan man verkligen hitta tre skäl emot? Svaret är nej. Det kan man inte. Låt mig förklara:

Skäl ett: Billström lovade att inte införa tullarna och så gjorde hon det. Ja, det var irriterande. Men låt oss gå vidare. Billström är en tröttsam figur som liksom sina partikollegor har en tendens att tala småskoläraraktigt till oss mindre vetande människor, men just det här beslutet kanske var bra. Vi har ju faktiskt minskat trafiken, miljön har blivit bättre, människor kommer snabbare fram och spar dessutom pengar på att låta bilen stå. Att hålla fast vid vad som är rätt är som att gå rätt ut i gatan, precis när det kommer en bil bara för att det är bilförarens skyldighet att lämna företräde vid ett obevakat övergångsställe. Ja visst, ett fel har begåtts, men är principen så viktig att man är beredd att dö med orden ”Jag hade i alla fall rätt” som de sista man säger?

Argument nummer två handlar om integritet. Ska man verkligen acceptera att ens bil registreras varje gång den passerar en betalstation? Och vad händer härnäst? Låt se… härnäst kanske ens namn registreras när man betalar med ett vanligt betalkort. Storebror kanske ser att du har handlat på ICA två gånger samma dag. Att du köpt nylonstrumpor på Åhléns klockan 11:40 (har du verkligen så tidig lunch?). Att du handlat bensin i Bromma (och du som bor i Gamla Enskede!) Jasså – är det så redan? Ja men hur farligt kan det då rimligen vara att ens fordon registreras när det passerar Norrtull! Tilläggas kan att vi kvinnor någonstans från 15-årsåldern och framåt klättrar upp i gynekologstolar där vi inför vilt främmande människor med plasthandskar på händerna särar våra ben. DET är att lämna ut sig. Men ok, det kanske är en väl avlägsen parallell.

Tredje argumentet då: Skatterna. Redan hårt drabbade människor ska belastas med ännu mera skatt. Här kan man faktiskt frestas att falla till föga. Att öka skattebördan är, som ledarförfattaren skriver, alltid en dålig idé. Men så tänker jag att det är väl märkligt att partier som till och med är beredda att avgiftsbelägga biblioteksbesök (Moderaterna) ju egentligen inte alls borde reagera så hårt mot den här typen av avgifter. Kanske är det istället terminologin som spökar. Döp om företeelsen om det känns bättre. Kalla det för avgifter, inträde eller donationer. Säg ja till Miljöavgifter, Storstadsinträde eller Trängseldonationer. Men säg JA i all sin dar!

Helena

Viasat Brons

Ibland misströstar jag kring det här med att blogga. Jag trodde någonstans att det här skulle bli Helenas och min stora chans att förändra och förbättra samhället. Jag kan bittert konstatera att t ex Viasat inte lärt sig ett dugg. Tvärtom har de nu förnyat erbjudandet att du bara betalar halva priset om du blir guldkund idag. Och förnyat förlämpningen mot alla oss lojala kunder som glott på deras kanaler i åratal, genom att inte erbjuda oss ett smack. Förlåt, nu var jag orättvis. De erbjuder ju tre nya, högintressanta kanaler som man saknat hela livet. Viasat Russia t ex. Och ringer man upp så kan de motvilligt erbjuda en tvillingbox inför nedsläckningen av det analoga nätet. Så storsint. Speciellt med tanke på att hela deras verksamhet är reklamfinansierad och att nedsläckningen har potential att medföra kraftigt sänkta tittarsiffror. De borde kasta boxar efter oss och komma hem och installera dem, innan annonsörerna börjar undra varför deras tittarsiffror har minskat så radikalt. Jag ska nog ta ett samtal med Canal Digital, eller säga upp mitt Viasat abonnemang och teckna ett nytt. Halva priset på Viasat Guld, tänk!

Anders

Nekrolog till en vän.

Ibland när jag klippte gräsmattan kunde han skrämma mig genom att hoppa undan precis i sista minuten. Jag brukade blir rädd och stänga av gräsklipparen, bara för att sekunden senare hitta honom sitta med sitt breda flin några decimeter bort. Trots att jag förmanade honom kunde han aldrig låta bli att spela mig den här sortens spratt. Det var i hans natur, att roa och locka fram skratt. Jag hade aldrig förmånen att träffa hans familj, men jag tror mig veta att hans sinne för humor måste ha varit nedärvt i generationer i hans familj.
En sen kväll i augusti, när jag släppte ut hunden på baksidan, satt han plötsligt på trappan och stirrade nonchalant upp mot himlavalvet. Som om han vill visa upp hur stor han blivit. Att han inte längre var den där lilla lövgrodan längre, utan en fullvuxen varelse. En stolt, knytnävsstor padda i sina bästa år. Jag lös på honom med en ficklampa i nattmörkret och beundrade hans fylliga kropp. Han satt helt stilla och lät sig beundras. Sån var han. Möjligtvis lite fåfäng, men inte på ett påträngande sätt. Kanske fick han sluta sina dagar som han önskade. Full av liv, på väg mot ett äventyr när plötsligt ett bildäck förvandlade ljus till mörker. Jag hittade honom på vägen hem igår. Min vän. Kanske min enda vän.

Anders

En åldersfråga.

40 är det nya 30, får jag höra och hinner precis smälta den uppiggande upplysningen när jag slår mig ner framför Lilla Melodifestivalen på lördagskvällen. Lilla Melodifestivalen är en ganska stor begivenhet, visar det sig. Fyller valda delar av Globen och till skillnad från andra småkopior av större företeelser: Lilla Lidingöloppet, Lilla Sportspegeln och Lilla Fritt Fall, så är deltagarna större än sina original. Ja, större och större. De är väl mindre rent fysiskt och de är definitivt yngre än sina föregångare, men någonting obehagligt har hänt: i samma veva som 40 blev det nya 30, måste 12 ha blivit det nya 33. Det är förvirrande, jag vet. Men här står Sebastian 12 år och berättar att han inte kan leva utan musik, att hösten är hans favoritårstid och att man får ta det onda med det goda. Och sen river han av en låt med refrängbuskapet ”ta tag i situationen!”. Du läste rätt. ”Ta tag i situationen!” Med samma självklara scenvana trampar hans ännu yngre medtävlare runt på scenen, fladdrar med handen runt mikrofonen på ett sätt som får Charlotte Nilsson att framstå som blyg och spänner totalt orädd ögonen i kameran. Inte en antydan till osäkert leende. Inte en tendens till stel och lite inövad jag-vill-vara-som-Carola-eller-abba-korreografi. Vinnaren, fjorton år fyllda, pratar om sin låt lika avslappat som om hon hade ett dussin skivproduktioner bakom sig. Presentationsfilmen innan bidraget är filmad på Fjäderholmarna. (Ja, det är den där ön där ön dit man möjligtvis åker för att äta en avdragsgill konferensbetonad lunch eller för att visa en amerikansk moster lite av Sverige.) Och där sitter jag i min soffa och känner det som om 40 är det nya fem och som om jag kanske inte borde ha fått vara uppe så här länge eftersom det är en dag i morgon också. Vad gav 90-talets föräldrar till sina barn som fått dem så brådmogna? Importerade Semper vällingpulver från Öststaterna? 41 är det nya 38 – och nu talar jag flickors skostorlekar. 180 är det nya 168. Centilång. Vi är omkörda, mina damer och herrar. Glöm det där om att 40-talisterna styr och ställer. De sitter i sina lyxrenoverade skärgårdshus, förgäves metandes i ett utfiskat Östersjön. De hotar ingen längre. Det är 90-talets broilers vi ska se upp med. Stora, lillvuxna och färdiga att ta över. Inte ens femton år gamla.

Helena