TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Falukorv i Trosa

”Kvinnors sötsaksbehov kan vara dold sjukdom,” läser jag på löpsedeln. Dold? För mig är den ganska tydlig när jag tar tunnelbanan hem efter jobbet. Där sitter de, för all del i sällskap med en hel del män, och skalar pappret av en chokladkaka för att njuta av en frukt&mandel eller fransk nougat. På ett klottrat säte, mitt emot någon som nyser, rakt under en med dålig andedräkt, ihoptryckt bredvid en tjock man som luktar svett. Det är självklart att det rör sig om en sjukdom. För lika gott som mat kan verka i sin rätta miljö, lika äckligt är det i fel. Att ta med sig en mosbricka in i tunnelbanan är inte ok. Mogen banan och ägg på tåget icke heller. En halvfull kartong med asiatisk take-away stående i gräset i Vasaparken går bort! Äggskal och äppelskrutt lämnade i en klippskreva på en ö i skärgården kan förstöra en hel dag. Men priset tar nog ändå min barndoms skräckupplevelse i Trosa. Familjen var och hälsade på ett äldre par som, om jag minns rätt, hade en husvagn stående året runt på en kampingplats där. Jag och min bror var eld och lågor. Varför kunde inte vi också skaffa husvagn! Det var ju helt fantastiskt. Urmysigt. Som Kalle Ankas jul, fast på sommaren. När mamma och pappa drack kaffe alldeles för länge på de fällbara stolarna utanför vagnen, gick vi en promenad till vattnet. Vi gick ut på bryggan. Och där låg den. Blek, uppsvälld och skvalpande i vågorna: falukorven. Vi skrek, kräktes och sprang. Aldrig, varken förr eller senare, har jag sett något så äckligt. Den uppsvällda Falukorven i Trosa finns kvar. Som ett svart minne att spegla ljusa mot. Som ett sår att pilla skorpan från. Som… Ok… det räcker. Ni fattar?

Helena Helsing Mork

Min invandrarbakgrund

En dag när jag kanske var runt 10 berättade min pappa för mig att han var adopterad. Jag minns det som någonting enormt positivt när jag fick klart för mig att jag var 25% italienare. Pappa hade obehagliga minnen från uppväxten på barnhemmet i Sverige, innan han slutligen hamnade i en trygg familj. Först vid 25 års ålder letade han rätt på sin biologiska mamma, då var farfar redan död. Farmor hette Gerd från Vänersborg och hon dog för inte så många år sedan. Historien var klassisk. Hon förälskade sig i en italiensk musiker som reste runt och spelade i Sverige i början på 30-talet. Han var gift och hade barn med en annan svensk kvinna, så skandalen var ett faktum när Gerd slutligen blev gravid. Jag vet inte om Gerd fick lämna Vänersborg innan magen började synas, men hon födde till slut en pojke som sedan lämnades bort. Jag träffade själv Gerd flera gånger, men det var också allt. Gerd gifte sig senare och fick två barn i det äktenskapet, varav jag träffat sonen. När Gerd närmade sig 90 kontaktade jag hennes son och frågade om han inte kunde fråga Gerd lite om den här perioden i sitt liv. Hur var den Lucyl Rizzi, fanns det några bilder på honom? Det dröjde ett par veckor, men sen dök plötsligt ett långt brev och några foton upp. Och där var han. Farfar. På vinst och förlust tog jag sedan och slog upp alla Rizzi i Sverige. Det är inte så många. Sen skrev jag ett brev till ett tiotal där jag berättade historien om Gerd och den italienska musikern. Kan det vara så att ni är släkt med Lucyl Rizzi, frågade jag som avslutning. Ett av svaren var ett samtal från Jönköping. Han var Lucyl Rizzis son, min halvfarbror. Vi pratade i flera timmar där jag fick veta att hans familj känt till att det fanns en illegitim son någonstans i Sverige. Jag lovade att resa ner till Jönköping en dag och visa upp mig själv och bilder på min pappa. En sorts släktträff och kanske en möjlighet att foga samman en historia som antagligen finns i de flesta svenska familjer, om man bara rotar lite.

Anders Tempelman

Gratis television

TV4 ville ha hjälp att förklara vitsen med kommersiell tv i allmänhet och TV4 i synnerhet. Två filmer blev det första resultatet.

Sällskap

Vi höll just på att avsluta en filminspelning i djupaste småland när jag anade en närvaro. Det kändes som om någon eller något studerade mig och mina två kollegor när vi stod och hängde runt en kamera. (Jag har en väl utvecklad känslighet för den här typen av upplevelser.) Jag vände mig om och stod öga mot öga med ett gäng kalvar som sniffade misstänksamt på oss tre storstadsbor. Det var märkligt och lite irriterande att de lyckats komma så nära oss utan att vi hört dem. Senare den dagen beställde jag en kalvfilé. Som hämnd.

Anders Tempelman

Rytmen i blodet.

Det spelar ingen roll hur ursvensk man är, hur mycket Johansson man än heter. Man må ha Birkablod och vikingablod i ådrorna och paltbröd och sill i kylskåpet – när det kommer till musik är vi alla spanjorer, brasilianare eller varför inte kubaner. Kan det vara något kosmiskt? (Om tillräckligt många råttor lär sig hitta i en labyrint i ett laboratorium i Ohio, så hittar plötsligt en råtta i Sveg vägen i samma labyrint – utan att ha lärt sig den! Detta har jag hört, så det är sant. Om tillräckligt många kubaner dansar så kanske…) Du befinner dig på en fest i en villa i Täby. Det tassas runt i nylonstrumpläster och sportsockor och i bakgrunden sjunger en svensk singer-songwriter. Stiltje. Men så hittar någon en gammal Errico Iglesias skiva och - viva-la-musica - heta toner slickar den nyinlagda parketten och vips är alla uppe i en gruppdans med armarna svängande över huvudet. (Inte alls så där vinkelrätt hållna bredvid midjan som vi ju annars gärna har dem när vi dansar.) Det här är musik det. Kostymklädda höfter och strumbyxinkapslade magar vickar sensuellt i gillestugan. På träningspasset samma sak: bleka trötta Johanssöner kämpar till en taktfast svensktoppslåt, men så byter man till salsa. Vips går det som en stöt genom salen och alla får något fuktigt i blicken. Vilken lyft. Kropparna gungar. Brasilianaren i oss kryper fram. Vid skivdisken känner många sig kallade: The ultimate Swedish lambada collection, Sven-Ingvars Sambamix, Göran Fristorp tolkar Eros Ramazzotti. (Jag kan minnas fel.) Men de säljer som smör. Så vad handlar det om? En längtan efter semester mitt i vardagen? Ett försök att göra upp med den svenska lagomheten? Jag vet inte. Men han finns där, den inre spanjoren. Och han dyker upp när vi minst anar det.

Helena

en skakande bild

På en inspelning för någon vecka sedan befann jag mig i någons hem. På väggen i köket hängde denna egendomliga sak. Fröken Ljusskens Lyspunktcirkel. Jag har aldrig sett något liknande och mina associationer går omedelbart till någonting religiöst.(Och därmed mycket obehagligt.) Är det en kurs i självutplåning, en instruktionsbok i att behaga? Vem har satt upp den? Vem tittar på den? Och, ännu värre, vem lever efter den?

Anders Tempelman

Saker man inte hade velat veta.

Vissa kunskaper kommer till en fast man inte bett om det. Plötsligt drabbas man av information man hade klarat sig mycket bra utan, ja vars innebörd faktiskt förstör lite av ens livskvalitet. Som det här med läppstift tex. I en populärvetenskaplig tv-serie för något år sedan förklarade en man med bilder och flera exempel att röda läppar är en parningssignal. En gammal nedärvd reflex och ett naturens spel honor och hanar emellan. (Jfr chimpansens röda skinkor?) Intressant, kanske man kan tycka. Och det gjorde jag nog också där och då. Men det tråkiga är att det där inslaget förföljt mig sedan dess. (Du borde förmodligen ha slutat läsa för flera rader sedan, för nu är det för sent för dig också.) Med den där kunskapen i bagaget hamnar ju saker och ting nämligen i ett speciellt ljus. Betänk ovanstående faktum nästa gång du målar läpparna för att gå in i ett kundmöte tex. Där, mittemot dig, sitter Benke 53 och frånskild, Hasse 27 och lite lönnfet och så din egen chef med allt vad det innebär av potentiella löneförhöjningar. Och där sitter du och signalerar upphetsning och att du är redo för ren och klar sex. Har man väl fått reda på hur det fungerar är det liksom kört. Det blir svårt att ens använda lypsyl i fel sammanhang. En annan kunskap jag gärna delar med mig av är den om dofter. Dofter är partiklar. Små små bitar av det som doftar helt enkelt. Ni fattar? Luktsuddigummits doft är en bit av luktsuddigummit. Kaffet är små malda kaffebönor i näsan. Helt ok. Men när någon lagt en smygare? Små små bitar av bajs. I näsan. Nu vet ni.

Helena Helsing Mork

Korståget mot Viasat fortsätter

Igår gav jag upp. Jag skrev och sa upp mitt Viasatabonnemang (läs om kampen i mina tidigare bloggar). Jag fick följande svar:

Hej Anders.

Tack för ditt mail.

När du 2005-09-01 tecknade ditt Viasat Guld abonnemang avsåg det en
bindningstid på 24 månader. Det innebär att du inte kan ändra eller säga
upp ditt abonnemang innan 2007-09-01.

Jag svarade såhär:

Jamen vad härligt. Du säger jag upp i god tid.
Jag har i månader försökt få er att fatta att man inte kan erbjuda nya kunder en massa gratiserbjudanden och behandla lojala kunder som skit genom att erbjuda en rysk tv-kanal extra eller en massa trötta erbjudanden på tidningar och annat som man inte behöver.
Detta är min formella uppsägning, även om abonnemanget fortsätter till 2007-09-01.
Det enda sättet ni kan behålla mig som kund, är genom att erbjuda gratis installation och omdragning av sladdar i min villa, eftersom jag i och med analoga nedsläckningen bara kommer att kunna se 1 kanal samtidigt på samtliga av husets tv-apparater. En trist upplevelse för mig och en djävligt dålig affär för en koncern som lever på att sälja kontakter till annonsörer. För din info så innebär detta att ert universum krymper till 25%, eftersom vi är fyra konsumenter i mitt hem.

anders

Vi får väl se om de svarar på det här.

Anders Tempelman

Expert

Vi hjälpte Expert att berätta vad som skiljer dem från konkurrenterna.

Endorfinrus

Det brukar hända ungefär när vi kommit igenom uppvärmningen. När man jobbat upp sig lite och andningen kommit igång. Den här gången har vi lagt oss på rygg för att träna magmusklerna innan jag får syn på honom, Horace. Han har lagt sig bredvid och det är väl i och för sig inget märkligt med det, men det är nu det händer. Han börjar prata med mig.

- Du, vad hände med din författarkarriär egentligen? frågar han och gör sina sit-ups enbart åt mitt håll.
- Jaa…, svarar jag och glömmer för en stund att andas ut när jag är på väg upp (för att undvika utstående muskler - en totalt omvänd effekt än den eftersträvade). Jag har väl haft en liten paus, skulle man kunna säga.
- Synd, säger han. Du har alltid legat bra till i Nobelprissammanhang. Du har ett unikt bitit men ändå flytande språk. Jag gillar framför allt det där självupplevda och dina reflektioner. (Han byter till armhävningar.) Jag lägger ett ord för dig varje år, men det är känsliga grejer att belöna en svensk.

Wow! tänker jag, men hinner inte utveckla känslan förrän mannen till vänster om mig börjar prata. Det är lite svårare att känna igen honom i en situation där så många bär shorts, men visst är det Alexander Bard.

- Jag har ett projekt på gång, klämmer han fram mellan ryggövningarna och ”den kissande hunden”. Vi behöver en frontfigur och du verkar ha det som krävs. Det är många som har rytmen och känslan för koreografi, men det räcker inte 2006. Vi behöver en karismatisk personlighet, en förebild, en mänsklig övermänniska.
- Jag vet inte, säger jag. Jag är kanske mer en körtyp.
- Nonsens, säger Bard.
- Sopran, säger jag.
- Shsss! Säger Horace.
- Din stil ligger i tiden, säger Bard. Körsång och en bakgrund som flöjtist är precis vad som krävs.

- Sista låten! skriker gympaledaren. Vill du ta över? (Hon tittar på mig och ser inte det minsta ironisk ut.) Du har sånt driv, sån glöd. Alla andra blir inspirerade när de ser hur du rör dig.
- Absolut en annan gång, säger jag och förstår plötsligt att vad jag verkligen borde ägna mig åt är att starta en konkurrerande verksamhet. Ett energikompani med filialer världen över och mig som grundare och atletisk förebild!

Vi hoppar med höga knälyft och armarna i luften som fans på ett derby när Antonia Axelsson Jonsson i röd dräkt med holkärm, fångar min uppmärksamhet.

- Där är du ju! säger hon, samtidigt som hon hoppar mot strömmen för att vi ska komma närmre varandra. Vi behöver friskt blod i vår styrelse och jag har fått dig rekommenderad. Du lär vara extremt kompetent och du utstrålar en sån pondus. Du tvekar? Det ekonomiska är inga problem, om det är det du funderar över.
- Intressant, säger jag. Men precis då är sista låten slut och vi börjar stretcha och tänja och lägga hakan mot bröstet och vrida tills det drar.

När jag tittar upp hittar jag varken Antonia eller Horace. Den shortsklädde mannen har en tröja med trycket ”Vi på Banverket ligger ett steg före” på ryggen och ledaren tittar inte alls åt mitt håll. Det är det enda tråkiga med lunchpassen. De är slut lite för fort. Innan man vet ordet av ligger endorfinerna i pölar runt fötterna och ens lysande framtid försvinner rakt upp i luftkonditioneringen. Men ändå - musklerna och konditionen är rena biprodukter. Det är känslan man vill åt. Endorfinruset.

Helena Helsing Mork