TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

folie-chock

Hur tänkte de här? Alla fyra framför en svensk flagga, så långt är jag med på tåget. Men sen. Tyckte de att någonting sakndes? Fotografen kanske tyckte att man borde ta av lite kläder, plocka lite poäng på den svenska synden och visa upp oss som ett exotiskt folk som oftast går omkring på det här sättet hemma. (Straxt före bastun då vi dricker hembränt direkt ur flaskan och därefter begår självmord.) Nåja, lite naket känns ju som industristandard för att kunna lansera band numera, så låt oss nöja oss med att de var före sin tid. Men folien? "Låt oss svepa in dem i folie, så att det känns som om de är helt nakna under." Vem kom på det genidraget? (Är det ugnsfolie eller vanlig folie, undrar man stillsamt.) Och hur såg det ut på redaktionen när någon granskade kontaktkartan och suckade hängivet. "Vi måste trycka affischer av den här?" Man skulle ha varit där och sett hur det gick till.

Anders Tempelman

Julens under

Varje morgon, på väg till jobbet, passerar jag en maskeradklädesbutik. Eller vad man ska kalla den. Som alla butiker med självaktning vill även dekoratören i den här butiken vara aktuell och hänga med och därför har dockan i fönstret fått julkläder. Eller kläder och kläder. Hon har fått en julbody. (Halloween-bodyn verkar vara såld.) Inte helt överraskande är den glänsande röd, med vitt pälsbräm. Kanske har jag bristande fantasi, men när jag ska använda det här plagget? Är tanken att jag ska klä min så här års gråblå och lite fnasiga hud i en tomteröd polyesterbody med pälsbräm när jag fixar med julskinkan? (Eller är det rent av själva skinkan som ska kläs i bodyn?) Ska jag bära bodyn som en erotisk detalj under en festlig klänning på julmiddag med släkten? (Helena, kan du skicka mig en flaska bodylotion och ett par kroppkakor, förlåt en julmust och några pepparkakor...) Eller ska detta plagg kanske snöras på redan första advent, under helt vanliga vardagskläder, som en hemlig påminnelse om den stundande dopparedagen. (Det är något som har fastnat i kopiatorn. Ser ut som resterna av en kanin?) Jag vill här göra er bättre införstådda i bodyns struktur: sidenblank och åtsmitande på sina ställen, men rejält puffig och svårdold där det vida luddet och ett snörliv sitter. Tightare plagg göre sig icke besvär i kombination med denna tomtens mest intima dröm. Den gör sig bäst under en, ja vad? En rejäl collegetröja? Som motpol till den här lite smalare butiken, kan jag ta HM. Mer folkligt är så blir det väl knappast, men även där blir jag lätt förbryllad. Hittar ingen tomtebody, men tusen och en snobbenprydd trosa i vuxenstorlek. Liten seriehund på generös D-kupa. Hur tänker man? Och vad kommer härnäst? Push-up-bh med Bamse? Nils Karlsson Pyssling-string? Och lämnar man underkläderna och fokuserar på strumporna blir det bara marginellt bättre. Bland strumporna håller nämligen en bastard på att ta över: djurstrumpan. Den saknar all stil och känsla, har inte ens någon häl. Men den har ett extremt överdekorerat tåparti. Säg hej till en rosa katt på översidan av foten, en glad clown som sticker ut ur byxbenet, tomtar, tigrar och hundar som överraskar när du tar av dig dina skor i storlek 39 och ger dig hän åt… ja varför inte; dopparenatten i röd tomtebody.

Helena Helsing Mork

den första gothrockaren

På Dublins National Gallery hänger en av Caravaggios tavlor. Jag har länge velat se dem i verkligheten och övervägde att flyga till Rom (eller var det nu var) där en stor utställning skulle ske i våras. Men annat kom i vägen (ett nytt nummer av Bamse och Illustrerad Vetenskap kom samtidigt) så det blev aldrig av. Den i Dublin är inte den du ser här. Men jag kan intyga att svärtan och tyngden i hans måleri är imponerande, men också med inslag av humor. Ansiktsuttrycken på flickan och gumman tyder väl på det? Vill du veta mer denna mörkrets mästare kan du besöka http://www.wga.hu/frames-e.html?/bio/c/caravagg/biograph.html

Anders Tempelman

Mjölkbanta. Kilona rasar.

Löpsedlarna fortsätter att slå knut på sig själva. Osannolika kombinationer av till synes slumpmässigt valda ord drar våra blickar till sig. Jag tror jag vet hur de gör på tidningarna. De använder en gammal enarmad bandit. Så monterar de ord på fruktbilderna (alla körsbär får ordet SEX, alla plommen får BANTA). Slutligen drar de i spaken och vips är morgondagens huvudord på löpsedeln klar: SEXBRÅK, JULSEX, SEXBANTA, MJÖLKBANTA, POLITIKERBANTA, KÄNDISSEX... Enkelt och genialt. Eller i alla fall enkelt. Morgondagens löpsedel bjuder jag på. Utan enarmad bandit. MJÖLKSEX! Håll till godo.

Helena Helsing Mork

Jag och Brad

Under min semester i Italien när jag låg i mitt komaliknande tillstånd på en solstol, lade sig ett par bredvid mig. Han såg bekant ut på något obestämt vis och hon låg mest under parasollet med väldigt stora glasögon på sig och ammade ett spädbarn. De hade dessutom två små adopterade barn med sig. Efter ett par minuter kom jag fram till att det var Brad Pitt och Angelina Jolie som låg bredvid mig. Väluppfostrad som jag är så ansträngde jag mig för att inte besvära dem, utan ägnade mig istället åt min bok av Paul Auster. Efter ett tag frågade plötsligt Brad mig om jag var engelsman. Jag svarade att man skulle kunna tro det, eftersom jag har så risiga pigment. Han ville veta var man köpte frimärken och jag kunde briljera med att han kunde hitta dem på tobaksaffären och att han skulle fråga efter francobolli. Sen började vi snacka om fotbollsfinalen och Angelina suckade ljudligt när Brad och jag diskuterade om Zidanes utfall och sedemera utvisning. Efter ett tag gick jag och köpte några öl och Brad och jag promenerade utmed stranden, som man gör i Italien. Jag gick i strandbrynet, så att han inte skulle känna sig så kort. (Jag är rätt omtänksam när det gäller det där.) Vi pratade om familjeliv, barn, bilar och Eddie Izzard. När vi återvände hade våra fruar börjat prata med varandra och sen hade vi så trevligt tillsammans att bjöd in oss på middag på kvällen. Men vi sa som det var, att vi var upptagna, men tack i alla fall. Dagen efter var de borta och vi såg dem inte mer. Det låg en tjock tysk i Brads solstol och en inoljad tyska i guldbikini i Angelinas. Så kan det gå.

Anders Tempelman

En novembersaga.

Och det hände sig vid den tiden att hela världen skulle ha biljetter till Matteus Julkonsert. De hade köat i veckor och eftersom attraktionen innehöll ett antal barn, varav ett var mitt, var jag tvungen att göra sammaledes. Eller, vänta nu. Man kunde ta sig till församlingens kontor på Undangömda gatan istället. Gå in i ett hus du aldrig sett, genom en port som aldrig funnits, upp till våningsplan två och tre kvart. Så jag gick dit en dimmig kväll i gränslandet mellan mörk höst och snart advent. Porten gled upp utan kod. Innanför låg ett trapphus stort som ett tempel. Minst två trappor ledde uppåt. Jag valde den ena och stod så framför en dörr med den handskrivna skylten ”Välkommen!”. Jag steg in och häpnade. Jag stod i världens minsta hall. Eller var det världens största, bara att där var så trångt? En termos och några småkakor stod på ett litet bord till vänster om dörren. I övrigt: böcker. Böcker överallt. Fyra meter i takhöjd och bokhyllor ända upp. Rygg på rygg på rygg. Röda ryggar. Gröna ryggar. Blekblå ryggar. ”Hallå?” Inget svar. Jag lämnade hallen och steg in i ett rum uppbyggt på precis samma sätt. Bokhyllor överallt, fullproppade med böcker. Tusentals. Vindlande bokhyllor. Himmelshöga. Lutande än hit än dit. Det här var Underlandet och jag var Alice. ”Vad kan jag stå till tjänst med?” Var kom han ifrån? Den kraftige mannen i obestämbar ålder som hade fingertopparna i ett samlat möte mitt på magen. ”Välkommen till Församlingsbiblioteket. Tillhör du församlingen? Vill du bli lånekund? Skriv in dig hos Mats här borta så ska jag ge dig en guidad tur så att du hittar. Här har vi nya romaner, om du tittar här har vi deckare, fackböcker, äldre romaner, gamla deckare och i rummen bakom har vi allt annat. Åh, jag glömde den här hyllan: Stockholmiana!” Jag vet inte hur länge jag stannade. Men jag köpte mina biljetter. Jag skaffade mig ett lånekort hos Mats (ett ljusblått, i något kraftigare, ganska trähaltigt papper) och jag lånade böcker efter att först ha konverserat lite om dem med den sympatiske mannen från ingenstans. Så gick jag åter ut i novembermörkret. Porten gled ljudlöst igen bakom mig och jag undvek instinktivt att vända mig om. Tvivlar du på om det var bättre förr, om det här har hänt eller om det skulle kunna hända dig ska du omgående uppsöka ditt närmaste församlingsbibliotek. Vänta tills det mörknar, fäll upp kragen på trenchcoaten och smyg iväg. Jag längtar redan tillbaka.

Helena Helsing Mork

Berika ditt språk.

Klämkäck. När sa du det senast? När var du det senast? Klämkäck. Detta lite styvmoderligt behandlade ord, använt nästan bara i just lite klämkäcka sammanhang. Och ändå – så fantastiskt illustrativt. Jag tänker då framförallt på prefixet. Tänk bort ordet ”käck” och du har ett ord som bara ber att få bli använt. Varje gång du tackar för något du egentligen inte vill ha: klämartig. När du motvilligt väntar på någon sölkorv så att du själv missar bussen: klämsnäll. Du skrattar ett litet klämskratt åt en ganska trist anekdot du får dig berättad och du pressar fram ett klämleende när du läser den här bloggen (som för övrigt, med viss rätt, kan bli beskylld för att vara lite klämkreativ så där – frampressad mellan god vilja och känslan av att det nog vore på tiden). Så nu när noshörningen på Körsbärsvägen skyler sig hjälpligt och människor bär cykelhjälm som om det vore en naturligt utväxt på kroppen (se tidigare bloggar) är det inte dags för ännu en mission? Låt oss gemensamt väcka klämmet till liv. Det kanske känns motigt i början. Men snart blir det klämlätt och innan du vet ordet av kommer det spontant och vips är det en språkligt berikande vana. Helena Helsing Mork

Äntligen en kyrka man kan gå i.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan i samma veva som de bekände färg i frågor som kvinnliga präster och inställningen till homosexuella. (Att jag inte gick ur innan dess vara bara slapphet och ointresse.) Jag trodde aldrig att jag skulle återvända, men har nu fått tänka om vid två tillfällen. Min första uppenbarelse var på Limelight i London, sent 80-tal. En underbar gammal kyrka konverterades till en riktigt skön, stökig klubb. Jag minns speciellt att ljudnivån låg precis mellan näsblod och migrän. Och nu senast, i Dublin, där en fin kyrka i slutet av Henry Street förvandlats till en fantastisk bar och restaurang. Där satt jag i helgen, alldeles bredvid orgelklaviaturen och åt en fantastisk lunch och drack en lika fantastisk öl. Kände mig upplyst och harmonisk, är det inte så det ska vara i en kyrka? I samma ögonblick som jag satt där, så undrade jag inte varför vi har någonting liknande i Sverige. Det haglar ju av vackra kyrkor som gapar tomma större delen av året. Gud drar inte folk längre, sakral musik drar några stycken runt våra högtider och dop, konfirmationer, bröllop, begravningar sker för sällan. Men en restaurang med fullständiga rättigheter i en miljö med anor från medeltiden, är inte det vad man drömmer om? Det skulle kunna få mig tillbaka till kyrkan i alla fall.

Anders Tempelman

Fläskjuice och andra drinkar

En i min bekantskapskrets har skaffat sig en frukt- och grönsakscentrifug. Det är en skapelse som kan utvinna juice ur i stort sett vad som helst. Min vän berättade lyriskt hur hon fick en sagolik grönsaksjuice på morötter eller hur hon fick en magisk grönsakssoppa genom att köra lite blandat grönt. Min fantasi gick igång direkt. Jag såg framför mig hur mina döttrar (som systematiskt undviker allt som är nyttigt) skulle kunna luras att få i sig grönsaker i enorma mängder. Kanske kan man sen blanda grönsaksjuicen med Oboj och därigenom dölja smaken? Skulle man kunna köra fisk? Sen började jag undra om man inte skulle kunna slänga ner en bit fläskfilé i centrifugen och få ut en sejdel med fläskjuice. En läskande sejdel, proteinrik dryck med alla nyttigheter intakta. Släng i några isbitar och några basilikablad och du kanske eliminerar grissmaken fullkomligt. En par vaktlar skulle man antagligen kunna slänga in oplockad och få ut det bästa på ett par sekunder. (De är ju så hopplöst lite kött på dem ändå.) Jag ser också framför mig att man kan centrifugera gamla matrester, som inte ens hunden vill ha. Ner i bunken och vips har du en komplex, tropisk måltid som du gulpar ner på några sekunder. Om de finns i större modeller kanske man skulle kunna centrifugera hunden också. Mest för att man är nyfiken på hur mycket labradorjuice man kan utvinna ur honom.

Anders Tempelman

Riskfyllda jobb

Riskhantering är ett av företagsvärldens viktigaste frågor. Ernst & Young ville visa att de är det ledande företaget inom riskrådgivning. Den här filmen gick på nätet och på tv.