TEMPEL

Du vet att någonting är sjukt när:

Du får ditt nya parabolpaket från Canal Digital och de skickar med en parabolantenn trots att du uttryckligen sagt att du redan har en på taket och att du bara behöver boxen.

Din diskmaskin diskar kallt en dag och Electrolux lovar att komma ut inom en vecka och byta den trasiga delen. 2 dagar före jul har den fortfarande inte kommit och när man frågar vad reparationen kommer att kosta så säger de ca 3.000:- Så du åker och köper ny diskmaskin för 3.500:- istället.

Fyra dagar efter julafton åker du ut till tippen och slänger en parabolantenn som tillverkats i ett främmande land, fraktats till Sverige och sedan transporterats med lastbilar och Gud vet allt, för att slutligen hamna hos dig. Diskmaskinen, som bara saknar en del och antagligen skulle kunna diska framgångsrikt i 10 år till, ställs i en hörna av soptippen där 30 andra disk- och tvättmaskiner står. Alla ser ungefär lika nya ut som din.

Anders Tempelman

Julkul med Moder Svea

Så här års ligger vårt land i en marinad av jul. En närmast tvångsmässig julpyntning som på sina ställen är en obegriplig gåta, regerar. Räcker det inte med tomtar och julmaskiner i varuhusens fönster, på torgen och hemma? Måste man slå ihjäl den spirande julglädjen fullständigt genom att impregnera varenda arbetsplats med juldetaljer. Jag tänker på de röda elljusstakarna som står i skyltfönstret i butiken som säljer madrassinlägg och andra skumplastföremål. Jag tänker på tomten som klappar händerna bredvid en ask skruvar och en rördel på Ahlins plåt. Jag tänker på den dammiga plastgirlangen ovanpå schampoflaskorna i Linnéas hårverkstad, glittret kring midjeväskorna hos Väskimport AB, julgranen i framrutan på Liselotte Lööfs sopbil. Sist men inte minst vill jag varna för årstidens absoluta styggelse; rimfrostsprayet. Väldigt få miljöer blir mysigare med rimfrostspray. Inte kontorslandskapet som får sina mellanväggar sprejade och inte restaurangen, även om du sprejar matluckans fönster. Uppmuntras bör dock julgransförsäljare som bjuder på glögg och pepparkakor, frälsningsarméns kvartetter som håller grytan kokande på gator och torg samt alla former av offentliga och väldigt resliga julgranar.

Helena

PS. SL-personal i tomteluva kan vara lite småtrevligt också.

Lika inför lagen?

Anna Sjödin har avgått. ”På egen begäran” som det alltid måste heta när någon tvingas bort eller får sparken. Jag tycker att allting med den här affären har känts väldigt märkligt. Bara att gå på Crazy Horse är ju suspekt. Att dessutom vara enormt full är kanske standard på det stället (det kanske är enda sättet att stå ut?) men knappast OK som SSU ordförande. Det jag reagerar mest på är att hon får Leif Silbersky som försvarare. Antagligen landets främsta advokat. Skulle jag fått honom om jag varit full på Crazy Horse och hamnat i slagsmål? Sen döms hon i tingsrätten och hovrätten och får sen skriva en ledare på DN. Skulle jag också fått sista ordet i Sveriges största morgontidning efter att ha dömts på alla punkter? ”Jag tar ingen skit” säger hon i DN och på kvällstidningarnas löpsedlar. Och min känsla är att hon verkligen inte har behövt göra det heller.

Anders Tempelman

Bäver på julbordet.

Jag och tre vänner gick på Tyrols julbord i förrgår. Vi tog på oss vita t-shirts med blaffiga företagstryck på ryggen, sen låtsades vi att vi var ett litet mjukvaruföretag. Vi såg enormt fjantiga ut och folk tittade föraktfullt på oss. Vi sjöng till och med snapsvisor, tillräckligt högt för att dra uppmärksamhet till oss. Men märkligast av allt den här kvällen var en av rätterna inom köttsektorn. Bäver! Är inte den utrotningshotad eller åtminstone väldigt sällsynt? Jag vet inte, men min nyfikenhet tog överhanden och jag slevade upp lite ur koppargrytan. Det är möjligt att min inre bild av bäven med sin läskiga, styva och svarta svans tog över smakupplevelsen, men jag kan ärligt säga att det smakade enormt illa. Segt, lite vilt och bara konstigt. Vad är nästa steg på julbordet? Lokatt, uggla, lemmel, havsörn?

Anders Tempelman

Tänk om...

…nobelstiftelsen utökade sin priskategorilista med ytterligare ett pris. Och tänkt om detta pris blev Nobelpriset i Miljö. Och tänk om det priset, precis som alla andra pris, gick till en amerikan… Vad uppiggande det skulle vara.

Helena Helsing Mork

Hudens sju ålderstecken

Stora porer, slapp tillbakagång av utdraget hudläge, fina linjer under ögonen. Glöm det. Sådana ålderstecken hör reklamens bottenskikt till. Låt mig lista tecknen det egentligen handlar om. Signalerna man verkligen bör ta på allvar.

. Smaken för lite mjukare äpplen. Granny Smith måste ha varit extremt ung när hon fick barn. Ett sådant äpple kan ingen farmor älska. Det vittnar om total okunskap om åldrandet att döpa ett stenhårt äpple med oförmåga att ruttna till Farmor Smith. Fult är det också.

. Smaken för liten småkaka. När blev finska pinnar ett möjligt val? När började brysselkexet kännas som ett alternativ till kladdkakan? Tänk och dra slutsatser.

. Förtjusningen över släktträffar. Den uppriktiga glädjen över att bjuda hem föräldrar, svärmödrar och ingifta brorsbarns pojkvänner. När smög sig den på?

. Förfasandet över vad ett bröllop kostar nuförtiden. Riktigt illa blir det när du berättar vad ditt eget bröllop gick lös på och den som lyssnar säger att ”Ja men det var väl ungefär lika mycket. Då.”

. Komplimangerna över hur ung du ser ut. Kan folk inte bara vara tysta. Måste de ta i så de spricker? Var extra vaksam om de kör med floskler som ”Du blir ju aldrig äldre än 28.”

. Läderbyxan.

. Flickan. Det sista tecknet. Det börjar med dammiddagar någon gång i tonåren, fortsätter under år av tjejträffar och klingar av någonstans på ålderns höst med att ”flickorna” ska ses. Har man inte upptäckt åldrandet förrän då är man förmodligen både blind och döv. Men kanske också, faktiskt, bara att gratulera.

Helena Helsing Mork

Min återfunna ilska.

Häromdagen brast det för mig. Under ett antal år som kollektivresenär har jag tvingats lyssna på det ena pantade mobilsamtalet efter det andra. ”Hej, var är du? Nej, jag är på tunnelbanan. Nähä, sa han det? Sa han det? Du skojar! Nähä!” Och när det inte är tonårstjejer så är det farbröder i comboyhatt och oljerockar från Marlboro Classic som pratar med kollegor. ”Jag la min powerpoint på servern inför morgondagens meeting. Vi kan väl gå igenom den på the office innan vår presentation för (han ser sig omkring menande) the-big-client imorgon?” Igår satt i alla fall en farbror i någon sorts grävlingsfrisyr (grått på sidorna och med svarta tussar upptill) och pratade högt och oavbrutet om sin helg. Det handlade om maträtter, vilket härligt väder det var i lördags och spekulerades okunnigt och ointressant om det skulle bli snö till jul eller inte. Jag satt mitt emot och hade gett honom både det ena och andra onda ögat, helt utan resultat. Så när tunnelbanan stannade vid universitetet, sträckte jag mig fram och ryckte telefonen ur handen på honom. Med några raska steg gick jag till de öppnade dörrarna och kastade telefonen med full kraft in i betongväggen. Det formligen sprutade elektronik över perrongen. Sen gick jag lugnt tillbaka och satt mig igen. Grävlingsmannen satt helt stum och såg illa berörd ut. ”Nu är du inte så kaxig va, djävla grävling” sa jag till honom och återgick till att läsa. Gud vad skönt det kändes. Alla borde pröva det.

Anders Tempelman

Slem-Göran

Dagens DN: ”Ett delat ledarskap i socialdemokratin, som i miljöpartiet, ska inte uteslutas” står farbror tjock och säger mellan pelarna på mynthuset (ritade av Olof Tempelman 1783, för övrigt). Vilken härlig ödmjukhet. Jag tror också att det ryms två Carin Jämtin för att fylla ut Görans Perssons byxor, men det är ur en strikt fysisk aspekt. Mannen är komplett galen.

Anders Tempelman