TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Uppgradera veckan.

På sjunde dagen vilade Gud. Det gjorde han rätt i, för det här hände på den tiden när tiden inte gick så fort – långt före mailens, faxens och till och med rörpostens tid. Vad lång en vecka måste ha varit där i begynnelsen. Klart att Gud måste vila för att få tiden att gå. Kanske slumrade han till en stund redan på dag tre. Idag, när veckan mest består av måndagar och fredagar, är det faktiskt dags att skapa en dag till. Den kan gott heta Heldag, efter mig, och den ska inte nödvändigtvis vara en förlängning av helgen (vilket naturligtvis är den första tanken) utan kan gärna ligga mellan tisdag och onsdag i det där lite anonyma skiktet. Heldag, alltså. Inte bara efter mig, det är bara halva poängen. Heldag bör vara en dag när man ägnar sig helt och fullt åt något. Åt vad får man bestämma själv. På morgonen tar man sitt beslut. Idag ska jag bara ägna mig åt min kropp, kan man säga. Sedan går man och tränar, filar tånaglarna, köper sig något snyggt, klipper sig, äter en nyttig lunch. Nästa Heldag väljer man kanske att ägna sig åt ärenden: man pantar tomflaskor, hämtar ut paket på posten, byter för små strumpbyxor på Åhléns, köper en notbok till dotterns gitarrlektioner, träffar en personlig försäkringsman och lämnar in en spegel hos den där glasmästaren som ligger oländigt till och bara har öppet mellan 11 och 16, lunchstängt däremellan. Det går lätt att få ihop ärenden som räcker en dag. Man kan jobba en Heldag också. Men då ägnar man sig uteslutande åt en och samma kund. Först städar man skrivbordet rent från varje spår av andra engagemang och sedan ger man sig hän. Samma kund hela dagen. Man kanske till och med kan ringa upp den kunden och småprata om framtiden. Och tänk den Heldag när man bestämmer sig för att hålla kontakten med folk. Man kan maila roliga och lite välformulerade svar i det oändliga. Ringer kanske upp någon också. Stämmer träff och äter lunch ihop. Vid närmare eftertanke kanske det skulle bli en helt egen dag. Ja Gud, det är dags att göra en nionde dag när du ändå håller på. Mellan torsdag och fredag, om du frågar mig. En Kontaktdag. Kom igen nu!

Helena Helsing Mork

”Jag har någonting att säga dig.” Gud.

Så står det på neonskylten till en frikyrka i Sollentuna. Jag höll på att köra av vägen. Har de anlitat en skicklig copywriter eller är det utslag av blind tro, helt utan självdistans? Jag hoppas på det sistnämnda. En skicklig copywriter skulle ju kunna öka antalet besökare och medlemmar avsevärt, vilket vore en katastrof. Annars brukar jag sporadiskt få besök av folk som ska sälja sin tro över dörrtröskeln till mig. Något som till och med dammsugarbranschen har slutat med. Jag känner igen dem direkt, redan genom glaset på min ytterdörr. Det är någonting sårbart och glansigt i blicken som annars brukar vara förbehållet knarkare. (Marx visste vad han talade om när han sa att religion är opium för folket.) Öppningsfrasen är oftast enormt fantasilös typ ”tror du på Jesus?” eller den lite mer slipade ”är du intresserad av andliga frågor?” Men tänk om de öppnat med ”Anders Tempelman? Vi har ett brev till dig. Det är från Gud.” Senaste de kom på besök öppnade jag dörren hastigt och innan de hunnit öppna munnen sa jag bara ”absolut inte” och slog igen dörren. Gud har nämligen ingenting att säga mig.

Anders Tempelman

Livet är kort

Näst efter ”åh, jag ska bara sitta och läsa böcker” är väl ”sätta in kort” svaret man oftast får när man undrar vad folk som får riktigt mycket tid till skänks, ska göra med den. Man ska sätta in sitt livs historia i snygga album från Granit. Det ska ske i kronologisk ordning och man ska börja med den där ICA-kassen i sovrummet där alla bilder från förlossningen av familjens äldsta barn ligger. Och sedan ska man bara jobba sig igenom kassarna helt enkel. Hur svårt kan det vara? Man har ju ”hela helgen på sig”. Det brukar gå bra med just förlossningsbilderna. Först kommer bilden på den tjocka mamman. Sedan bilden på utdrivningsskedet… . Fortsättningen är inte alltför svår den heller. Barnet är spätt, barnet kan gå, farfar är ung, man bodde i den där pyttelilla lägenheten där alla fick sitta på mattan för att få plats när det var släktmiddag och där fortfarande flickrumsbokhyllan kändes snygg och på sin plats i vardagsrummet fastän den var kornblå. Det är sedan det börjar: den totala tidsförvirringen. Alla bilder ser plötsligt likadana ut. Vi har sportlovsbilderna där alla har flätor, röd jacka och svarta byxor. Någon kan ha vit jacka året därpå, men förmodligen inte. Isåfall har den personen röda byxor istället så det ser lik förbannat likadant ut. Så står man med solen i ansiktet och backen i ryggen eller tvärtom och ler. Snön ser likadan ut den också. Sedan blir det sommar och då har man sin mycket begränsade sommargarderob bestående av en solblekt omlottkjol från Indiska 1994 på varenda kort. Man kan ha en stor skjorta med falu rödfärgfläckar också. Och de där shortsen som också bor på landet. Man sitter ofta och fikar i de där kläderna. Ibland står man med sarong vid vatten. Man har i så fall blött hår som ser halvlångt ut. Man får för sig att man ska ta ett par kort på sig när man kastar pil och piltavlan ser likadan ut som när man var liten. Man kan grilla i solnedgång. Så blir det jul. Då har man en lite modersljuv ensemble på sig. Den är alltid svart. Kan kompletteras med något vitt, kanske rött. Nej, inte så ofta rött. Den ser lite omodern ut, men vi kan säga ”tidlös” för att inte låta så tråkiga. Det är exakt samma personer på alla bilderna från julafton. Vi håller i exakt samma paket som har öppnats ungefär lika mycket. Och man kan få för sig att vi så fort bilderna tagits, lägger tillbaka klapparna i en säck och ställer in dem i en garderob i väntan på nästa år. Det är blixtbelysning också. Granen ser alltid klenare ut på bild än man mindes den. Vi är jätteglada och de flesta har inneskor. Sen blir det sportlov igen. Man har röd jacka och skidglasögon i pannan. Man ser exakt likadan ut och ler och förmodligen tänker man att vilken tur att vi åkte iväg i år igen. Annars hade man väl varit tvungen att ta hand om de där kassarna med foton.

Helena Helsing Mork

Strindbergs skurknän.

En av Strindbergs mer okända sidor är hans pedantiska läggning. Det undgick dock inte skulptören Carl Eldh som 1916 avtäckte vår store diktare i Tegnerlundén. Här ser man tydligt att Eldh lagt ned mycket möda och omsorg på att ge Strindberg rejäla skurknän. Den okunnige kan tolka de blaffiga, formlösa knäna som slarv från Eldhs sida, men så är icke fallet. Initierade Strindbergskännare vet att August ibland kunde drabbas av maniska tankar kring damm och smuts och därför ofta själv stod för städningen. Hans förtroende för kvinnor var ju, som många vet, rätt lågt. Ett förtroendeglapp som alltså även omfattade städning, vilket ju annars var klassisk ”kvinnogöra” på den tiden. Nästa gång du passerar statyn. Vila blicken på giganten och föreställ dig honom på knä med en doft av såpa omkring sig.

Anders Tempelman

Uppslagsannons i Mama

Tänkvärd TV

Under ett par år hjälpte vi till att förmedla bilden av TV8 som den tv-kanal den var då:  Intelligent sällskap. Det här är ett exempel på hur det kunde se ut.

Tempus, tempus

Förutom frågan ”varför luktar det så speciellt när man kissar efter en tallrik färsk sparris?” är väl frågan om varför fotbollstränare alltid talar i presens när de kommenterar något som faktiskt redan hänt, det man mest undrar över. Jag menar…

- Vad var det som hände i matchen egentligen?
- Ja, alltså vi går ut starkt, får en hel del chanser, tar ett par av dem, men missar i försvaret. Vi gör en stark match på det hela taget, men orkar inte hela vägen.

När blev imperfekt presens? Redan när Lagerbäck och grabbarna var små?

- Hur var det i skolan idag då?
- Det är ok. Vi har vikarie och efter skolan går vi till Tobbe och leker.

Fast det är klart. Just barn pratar ju oftast i väldigt märkliga tempus:

- Vi lekar att du var mamman och jag var ditt barn och du tyckte att jag skulle få en häst.

Bara tänkt Niklas Strömstedt som liten:

- Vi leker att du var en boll och då vore jag en fot och om du var foten ville jag vara benet.

Och så till sist: Den dialektala tempusvurpan. Vad sägs om göteborgskans ”Det hade väl varit gött.” Hade? Är chansen förbi? Tillfället över? Nej då, så är det inte alls. Vad en Göteborgare menar i detta läge är ”Det skulle väl vara bra.”

En reflektion bara. Återkommer till det där med sparrisen.

Helena

Du inspirerar oss

Tandröta

Längst ned på SVD idag ligger den här lilla uppfodrande annonsen. Visst blir man rädd? Själv oroar jag mig för att de inte skulle acceptera mig som kund, eftersom jag helt saknar moral. Min omsorg och ansvarskänsla haltar lite grann, min känsla för kvalitet är obefintlig och jag saknar helt vetenskaplig kompetens och utbildning. Däremot håller alla mina tänder på att ruttna i käften på mig och jag har plånboken full av pengar. Kan jag få gå en förberedande kurs i Specialistklinikens värderingar? Duger jag då? Jag längtar efter såna där amerikanska tänder som är lite för stora och lite för vita?

Anders Tempelman

Som man bäddar.

Som man bäddar får man ligga. På hotell får man exempelvis ligga väldigt platt. Det är en så nära-mangel-upplevelse man kan komma som icke varandes linneservett. Hotellstäderskorna måste ha underarmar à la Karl Alfred för att orka sträcka först underlakanet och sedan överlakanet och täcket så till den milda grad att det är svårt, även för en plattbröstad, att komma emellan. När man väl klämt sig ner, blir man liggande. Med fötterna likt en dansös pekande rakt nedåt. Inte en chans att man kan sparka sig loss - man kan på sin höjd vrida foten nittio grader utåt. Fotkramp kommer som ett brev på posten (ofta, regelbundet, med nittifem procents säkerhet – det här gamla uttrycket kan lätt misstolkas och behöver förklaras för lite yngre läsare, jag vet. ) I den positionen behöver man sedan hasa sig nedåt för att få täcket över axlarna. Att dra upp täcket från sitt fastspikade läge vid fotändan, går naturligtvis inte. Å andra sidan är hotellakan alltid extremt hala, så har man kommit så här långt brukar det inte vara några problem att med handflatornas hjälp trycka sig själv nedåt. (Förutsatt att man inte flexat foten alltså.) Ja, där kan man sedan ligga och titta på sin skåp-tv. När man vaknar på morgonen kan man för en kort stund tro att man är huvudperson i filmen ”Måndag hela veckan”. Allt ser nämligen precis likadant ut som när man gick och la sig. Inte en skrynkla.

Apropås sängar. Hur lång tid kan man egentligen behöva för att förbereda en prishöjning? Månader? År? Eller höjer Hästens priserna var och varannan vecka? Jag har sett den här mannen sova, väckas och slå till på en säng i ett år nu. Minst. Nåt skumt är det.

Helena Helsing Mork