Näst efter ”åh, jag ska bara sitta och läsa böcker” är väl ”sätta in kort” svaret man oftast får när man undrar vad folk som får riktigt mycket tid till skänks, ska göra med den. Man ska sätta in sitt livs historia i snygga album från Granit. Det ska ske i kronologisk ordning och man ska börja med den där ICA-kassen i sovrummet där alla bilder från förlossningen av familjens äldsta barn ligger. Och sedan ska man bara jobba sig igenom kassarna helt enkel. Hur svårt kan det vara? Man har ju ”hela helgen på sig”.
Det brukar gå bra med just förlossningsbilderna. Först kommer bilden på den tjocka mamman. Sedan bilden på utdrivningsskedet… . Fortsättningen är inte alltför svår den heller. Barnet är spätt, barnet kan gå, farfar är ung, man bodde i den där pyttelilla lägenheten där alla fick sitta på mattan för att få plats när det var släktmiddag och där fortfarande flickrumsbokhyllan kändes snygg och på sin plats i vardagsrummet fastän den var kornblå.
Det är sedan det börjar: den totala tidsförvirringen. Alla bilder ser plötsligt likadana ut. Vi har sportlovsbilderna där alla har flätor, röd jacka och svarta byxor. Någon kan ha vit jacka året därpå, men förmodligen inte. Isåfall har den personen röda byxor istället så det ser lik förbannat likadant ut. Så står man med solen i ansiktet och backen i ryggen eller tvärtom och ler. Snön ser likadan ut den också.
Sedan blir det sommar och då har man sin mycket begränsade sommargarderob bestående av en solblekt omlottkjol från Indiska 1994 på varenda kort. Man kan ha en stor skjorta med falu rödfärgfläckar också. Och de där shortsen som också bor på landet. Man sitter ofta och fikar i de där kläderna. Ibland står man med sarong vid vatten. Man har i så fall blött hår som ser halvlångt ut. Man får för sig att man ska ta ett par kort på sig när man kastar pil och piltavlan ser likadan ut som när man var liten. Man kan grilla i solnedgång.
Så blir det jul. Då har man en lite modersljuv ensemble på sig. Den är alltid svart. Kan kompletteras med något vitt, kanske rött. Nej, inte så ofta rött. Den ser lite omodern ut, men vi kan säga ”tidlös” för att inte låta så tråkiga. Det är exakt samma personer på alla bilderna från julafton. Vi håller i exakt samma paket som har öppnats ungefär lika mycket. Och man kan få för sig att vi så fort bilderna tagits, lägger tillbaka klapparna i en säck och ställer in dem i en garderob i väntan på nästa år. Det är blixtbelysning också. Granen ser alltid klenare ut på bild än man mindes den. Vi är jätteglada och de flesta har inneskor.
Sen blir det sportlov igen. Man har röd jacka och skidglasögon i pannan. Man ser exakt likadan ut och ler och förmodligen tänker man att vilken tur att vi åkte iväg i år igen. Annars hade man väl varit tvungen att ta hand om de där kassarna med foton.
Helena Helsing Mork
