Som man bäddar får man ligga. På hotell får man exempelvis ligga väldigt platt. Det är en så nära-mangel-upplevelse man kan komma som icke varandes linneservett. Hotellstäderskorna måste ha underarmar à la Karl Alfred för att orka sträcka först underlakanet och sedan överlakanet och täcket så till den milda grad att det är svårt, även för en plattbröstad, att komma emellan. När man väl klämt sig ner, blir man liggande. Med fötterna likt en dansös pekande rakt nedåt. Inte en chans att man kan sparka sig loss - man kan på sin höjd vrida foten nittio grader utåt. Fotkramp kommer som ett brev på posten (ofta, regelbundet, med nittifem procents säkerhet – det här gamla uttrycket kan lätt misstolkas och behöver förklaras för lite yngre läsare, jag vet. ) I den positionen behöver man sedan hasa sig nedåt för att få täcket över axlarna. Att dra upp täcket från sitt fastspikade läge vid fotändan, går naturligtvis inte. Å andra sidan är hotellakan alltid extremt hala, så har man kommit så här långt brukar det inte vara några problem att med handflatornas hjälp trycka sig själv nedåt. (Förutsatt att man inte flexat foten alltså.)
Ja, där kan man sedan ligga och titta på sin skåp-tv. När man vaknar på morgonen kan man för en kort stund tro att man är huvudperson i filmen ”Måndag hela veckan”. Allt ser nämligen precis likadant ut som när man gick och la sig. Inte en skrynkla.
Apropås sängar. Hur lång tid kan man egentligen behöva för att förbereda en prishöjning? Månader? År? Eller höjer Hästens priserna var och varannan vecka? Jag har sett den här mannen sova, väckas och slå till på en säng i ett år nu. Minst. Nåt skumt är det.
Helena Helsing Mork
