TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Synkroniserad mens.

När man bor ihop med tre kvinnor märks det. Det är som om en kall vind plötsligt blåser igenom huset. Äldsta dottern pratar lite mer ansträngt och ihärdigt än vanligt, yngsta dottern blir lite mer tyst och retlig och hustrun lite kortare i tonen och extra känslosam över småsaker. Chokladkakor kan plötsligt figurera i huset. Men vad är den biologiska fördelen med att kvinnor som bor ihop synkroniserar sin mens? Teorierna är många, men ingen verkar riktigt veta. En manlig forskare har kommit fram till att det handlar om att männen ska kunna befrukta så många olika kvinnor som möjligt. (Önsketänkande?) Den synkroniserade mensen och fruktsamheten ska utsöndra dofter som gör männen galna är kättja. Den här teorin krossas dock av en kvinnlig forskare som slår fast att sex oftast utövas i perioden runt omkring menstruation, vilket är kvinnans minst fertila period. Och borde det inte vara tvärt om i en helt promiskuös grotta? Om åtminstone någon kvinna har ägglossning varje dag, borde väl oddsen för graviditet fördelas jämnt över året. Inte till ett fåtal dagar per månad. En annan teori som tar vid där den förra slutar, handlar om att om alla är gravida samtidigt kan man hjälpa varandra att ta hand om barnen. Min känsla är väl snarare att om halva grottfolket är gravida samtidigt, så blir hela stammen extra sårbar. Det finns liksom ingen evolutionär logik i det här. Bara en kall vind och en svag doft av choklad.

Anders Tempelman

Hörde jag högkonjunktur?

Detgörliteontochjagvetattjagintebordesägadetmennumåstejagändågeluftåtdennakanskeickepolitisktkorrektaåsikt: varför måste folk stå på knä och tigga här uppe i den kallaste av huvudstäder? Var kom de ifrån? Plötsligt var de bara här, som en biprodukt av café latten och bruchettan. Kom kanske samtidigt med växthuseffekten? Jag hör ju hur jag låter! Jag är inte helt utan känslor. Men det är något som inte stämmer med det här. Idag såg jag en kvinna som var oerhört lik en gammal marknadschef jag en gång jobbade med. Bara det att hon stod på knä med en plastmugg i händerna. (Var det en möhippa?) Igår stod en man, som legat i samma förödmjukande position på Kungsgatan ett par dagar, och drack kaffe vid full vigör något kvarter bort. (Visst, alla har rätt till en kafferast, men det känns ändå konstigt.) Står jag här och säger att det handlar om bedrägeri?! Nää, sån är inte jag. Det man är rädd för skojar man om. Och jag är en medkännande människa i mina bästa år med automatisk överföring till både den ena och den andra av hjälporganisationer. Jag ringer alltid när Agneta Sjödin besöker ett fadderbarn i Plan-verksamheten. Jag ser jämt till att vi slår rekord i antal världsföräldrar. Jag köper av och till en Situation Stockholm. Men det är nåt med det här knäandet som är svårsmält. Kan jag få hjälpa till på något annat sätt, tack?

Helena

Jag och Tiger.

Jag satt bredvid Tiger Woods på en restaurang i Dubai för inte så länge sedan. Jag skulle aldrig känt igen honom om det inte vore för hans svenska flickvän som kallade honom Tiger hela tiden. Lät märkligt och lite intimt. Jag fick anledning att samtala lite med dem, när jag råkade snärta till mitt köttspett så att det stänkte blod och brunsås över dem. De var väldigt älskvärda och överslätande över incidenten och jag fick en känsla av att de välkomnade avbrottet. Jag slog mig ned mellan dem och berättade några fascinerande anekdoter ur mitt händelsefattiga liv. Sen gled jag elegant över till golf och refererade till mitt banrekord på en tidig version av ett golfspel på Mac. Tiger började se lite trött ut, men hon (Elin tror jag att hon hette, eller Barbro kanske..) var helt tagen av hur jag beskrev dog-legen på 16:e hålet. Jag avslutade kvällen genom att ge dem mitt kort och propsa på att de skulle skicka kemtvättsräkningen till mig, samtidigt som jag gned bort lite torkat blod på Tigers panna. Jag tror ärligt att det här mötet var lika stor för dem som för mig. Sen gled jag tillbaka till mitt bord där min fru och mina barn satt och såg sura ut. Så småaktigt av dem.

Anders Tempelman

Varför hitta på själv när man kan stjäla?

När Vasakronan i sina två senaste reklamfilmer stjäl helt ogenerat från andra, så börjar jag undra över reklambranschens existensberättigande. Den ena filmen, med en dansande Micke Persbrandt, är hämtad direkt från en välkänd Fat Boy Slim video med Christoffer Walken som dansare. Den andra filmen med symfoniker som spelar på kontorsmaterial, är hämtad direkt från KostrFilms geniala och internationellt lovprisade ”One apartment and six drummers”. Vasakronans reklambyrå (SWE) har inte inspirerats av förlagorna, de har ogenerat kopierat. Och det kanske varken är kriminellt eller oetiskt, men hur tar de betalt när de presenterar andras idéer? Idéarvode känns ju knappast aktuellt. Det måste vara hittelön?

Anders Tempelman

Saker man aldrig lär sig:

Att det ofta finns ett skäl till att affärer rear ut vissa plagg: den mycket lågt skurna midjan, den riktigt gula nyansen, den stora benägenheten att noppa sig… Att ”pull” inte betyder tryck. Man måste alltid trycka en gång innan man minns att ”push” finns också. Att vänster är vänster. Man måste alltid skrika ”sväng höger!” högt ett par gånger till sin man i förarsätet först innan man kommer ihåg vänster. Att lördagarna inte är längre än andra dagar. Man utgår ifrån att det finns så där en 16 mycket användbara timmar mellan frukost och femtiden. Men det har aldrig hittills hänt. Att fiskburgare är torra. Man tror med jämna mellanrum att de ska vara lite fräscha och goda, men bröd och fiskpinnar är helt enkelt inte en lyckad kombination. Att Pernilla Wahlgren får varenda musikalroll som finns. Man tänker att nu är det väl ändå någon annans tur, men det är det ju inte. Att skriva upp när man sist var hos tandläkaren eller hos gynekologen eller och tränade (för den delen). Man tänker att det var väl igår – men det var det väldigt sällan. Att brunt inte är det nya svart. Aldrig någonsin. Det är brunt och får helt enkelt nöja sig med det.

Helena Helsing Mork

Att skratta högt ensam, offentligt.

Det händer väldigt sällan. Skulle det ske för ofta hamnar man på ett hem och får mellan 70-760 volt rakt igenom hjärnan. (Elchocker har ju omvärderats och fått lite av en renässans på senare år. Åtminstone bland dem som sköter spakarna.) Jag tycker att det är höjden av konstnärligt skapande att lyckas få mig att skratta till genom att placera ett antal bokstäver i en viss ordningsföljd. Böckerna ovan är de två senaste som lyckades med det och jag är så enormt avundsjuk att inte jag skrev dem. Undrar vad jag gjorde istället? Vilken deprimerande tanke.

Anders Tempelman

En annan värld

Jag var i Dubai på sportlovet och fick min dos av sol, värme och framtidstro. Man borde vara i byggbranschen. Första gången jag var där var det liten ökenstad som inte imponerade på någon. Nu går jag mest omkring med öppen mun och förundras över blandningen av överdåd, dålig smak, fantastisk arkitektur och shoppingkultur. Burgh Dubai som ska bli världens högsta byggnad är halvfärdig. Skidbacken i Mall of the Emirates är 400 meter lång och får nysnö varje natt. Första The Palm är i stort sett klar och nu byggs husen. Och sen kommer man hem igen där man fortfarande funderar över hur eller om man ska bygga om Slussen och Sergels torg. Det är nästan lite sorgligt.

Anders Tempelman