TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Florens

Dvärghumor har inte alltid varit känsligt.

Anders Tempelman

Universums råttor.

Forskarvärlden jublar. En ny planet, Gliese 581, har hittats 20,5 ljusår från Jorden. En liten oförstörd pärla med förutsättningar för liv. Är inte det här typiskt? Istället för att städa upp på hemmaplan så letar vi efter en ny planet att köra fullkomligt i botten. Jag ser hur homo-sapiens flyttar från planet till planet i universum och utrotar allt eventuellt liv som fanns där från början. Vi har inte lärt oss någonting, vi förbrukar alla resurser, äter upp allt som rör sig och kanske startar vi ett par religioner som utlöser ett par krig. Sen drar vi vidare och lämnar en rykande soptipp efter oss. Kanske sitter en spröd varelse på Gliese 581 just nu och blickar upp mot natthimlen. Han undrar om han är ensam i universum när han ser ett ljussken närma sig. Han står med öppna armar och strålar när en armada av universums råttor går in för landning. Jag vet inte, är jag negativ nu?

Anders Tempelman

Terrorns ansikte

Man kan tycka att terrorister är obehagliga i sig, men när jag ser exempel av dem med könshår i hela ansiktet blir jag dubbelt så rädd.

Anders Tempelman

Icakuriren

Icakuriren har just genomgått en ansiktslyftning och vi hjälpte till genom två filmer som ger en försmak av hur det känns att få hem tidningen.

Motorsågsmassakern.

Jag har just låtit döda tre tallar på min tomt. De stod i vägen och skräpade ner, är mitt lama försvar. Tre stolta tallar, säkert dubbelt så gamla som jag, syreproducerade, koldioxidkonsumerande och skitfula. Hade de varit vackra att se på kanske jag hade skonat dem. Men nu blev det ett rent beställningsjobb. Brandmännen kom en dag, fällde träden, tog bort allt ris och lämnade stammarna uppsågade på tomten som likdelar. Min plan var att jag skulle hyra en vedklyv och skaffa mig ett vedlager inför vintern. Men när jag såg kubikmetrarna framför mig, blev jag bara väldigt matt. Så jag satte ut en annons på Blocket och erbjöd gratis ved mot avhämtning. Jag har ju i ett tidigare inlägg beklagat slöseriet med träd, i synnerhet när de används för direktreklam. Det enda jag kan vara riktigt säker på är att mina träd inte fälldes för att berätta vilka låga priser de har på fläskfärs på Lidl. Det känns mycket bättre när jag tänker på det.

Anders Tempelman

Förändringsfientlig. Jag?

I tider som är ur led, kan man ibland behöva ta sin tillflykt till de saker som faktiskt ändå aldrig tycks ändra sig, hur många väderrekord vi än slår. Jag tänker förstås på den balalajkaspelande mannen i Sveavägstunneln. Han satt där när jag började på reklambyrån Alm&Co på nittonhundratalet. Han sitter där än. Förmodligen har han blivit äldre, men det har ju å andra sidan jag med, så i relation till mig är han oförändrad och han spelar samma lite dröjande balalajka och tittar lika sökande snett uppåt när han letar efter sina toner som då. När jag går igenom tunneln och hör honom spela får jag alltid samma känsla: en känsla av att jag är med i en film. Ni vet ett sånt där klipp som ska visa att ”livet gick vidare och dag lades till dag och allt pågick i sin vanliga lunk”. Jag är inte säker på att filmen skulle blivit någon kassasuccé. Och jag vet att jag nog aldrig skulle komma iväg och se den själv. Men ändå. Det finns något lugnande i den där känslan av upprepning. Börjar man leta efter företeelser som aldrig ändrar sig, är de faktiskt inte så få. Ta nollningarna, tex. Känns livet som ett gungfly under dina fötter, rekommenderar jag varmt en tur till Liljanskogen. Där, i gränslandet mellan KTH och allmänt strövområde, hittar du säkert som en langosförsäljare på en festival, en antydan till nollning. Det kan vara en lustigt dekorerad buss som står parkerad lite galet. Men oftast är det några overall/frackklädda studenter som målmedvetet (och lite självmedvetet) traskar fram till en uppgift av typen: bilda torn av backar, klättra upp själv, drick en öl upp och ned och ropa en ramsa. Ny teknik kommer, gammal teknik går – men nollningen, med alla sina manövrar, den består. Vill man inte ge sig ut vare sig till Sveavägstunneln eller Liljanskogen, finns hjälp till självhjälp närmre än man kanske tror. Hänger du inte med i tv-såporna? Växer barnen för fort? Saknar du känslan av att brygga kaffe med melittafilter? Inget lugnar ett uppstressat sinne som en stund framför P1. Fäll upp strykbrädan, knäpp på radion och lyssna till gamla välkända program som ”Vid dagens slut”, ”Tendens” och ”Radioföljetången”. Stryk sen allt från underbyxor till örngott och känn hur lugnet sprider sig i kroppen till doften av varmt tvättmedel. När ugglan i ”Vetandets värld” hoar och signalerar att tiden stått stilla, lovar jag dig - du är botad. Pånyttfödd. Tillbaka till den du en gång var och visst - allt kommer att ordna sig.

Helena Helsing Mork

Hur många träd ryms i en brevlåda?

Det är väl inte bara jag som skräms över hur mycket direktreklam som fyller brevlådan varje dag? Tjocka packar med erbjudanden som jag inte är intresserad av och som jag kastar direkt i tunnan för tidningsåtervinning. (Det är ju inte tidningar i egentlig mening, men det känns bättre att slänga eländet där än i soporna.) Telefonkatalogen vill jag inte ens prata om. Hur många år till ska Eniro trycka och frakta ut någonting som mest liknar en bojsten och som jag inte har bläddrat i de senaste 10 åren? Jag kastar den inplastade besten direkt när den anländer och mår dåligt varje gång. Jag mår också illa av utskicken från en lokal mäklare som låtit avbilda sig själv med en telefon intill örat, samtidigt som han tittar lömskt på mig. Vad är det han vill ha sagt? ”Det går bra för mig, jag är upptagen.” ”Jag sitter vid telefonen och inväntar ditt samtal.” Om jag träffar honom någon gång ska jag pressa ner honom i tidningsåtervinningen också med allt annat skräp.

Anders Tempelman

Jag och Kurt Vonnegut.

En riktigt kär vän har dött. Vår relation sträcker sig långt tillbaka i tiden och han var en av de författare som präglat mig mest. Min vana trogen läser jag allt av författare som jag verkligen gillar. I Kurts fall blir det rätt många böcker, varav en del är helt oförglömliga. Jag minns att i en av hans senaste böcker, så sa han farväl till sina läsare och sa att det här skulle bli hans absolut sista bok. Det blev en till efter det, vilket är så typiskt honom. Kurt blev 84 år och rökte två paket Pall Mall utan filter varje dag. Länge trodde jag att vi fyllde år på samma dag, vilket ingav mig en känsla av samhörighet och betydelse. Rätt nyligen fick jag klart för mig att jag tagit miste på en dag, vilket snabbt fick mig att återgå till mitt gamla vanliga hopplösa jag.

Anders Tempelman

På knä. Fortsättningen.

Efter Svenska Dagbladets uppföljning av min blogg (!) har det strömmat in upplysningar om på knä stående tiggare. Ord som ”liga”, ”feriearbetare” och ”tiggarturism” har förekommit och de knäande har blivit iakttagna vid Täby Centrum, Ottenby och till och med vid Hornborgasjön. Så sent som igår fick jag även en rapport från lilla Målilla, där det nu så omskrivna inslaget i gatubilden synts vid lunchtid. Lite av en nitlott att knäa just där, kan man tycka, eftersom strömmen av förbipasserande inte alls kan jämföras med den på Drottninggatan i Stockholm. Enligt Svenskan skänker bara ungefär var 50:onde en slant och så många går väl inte ens ut och äter lunch i Målilla. Men det är naturligtvis bara en gissning.

Helena

Trapphushumor

Efter en fantastisk middag hos våra vänner Jan och Malin i helgen (jag vet att ni läser det här, tack för en kanonkväll) så hittade jag denna lapp i deras trapphus. Ett stycke samtidskafka om en oförrätt som begåtts. Inte det gamla vanliga gnället om tvättstugan, här handlar det om en kulturgärning som besudlats. En affisch för en klassisk konsert som flera i fastigheten borde se har slitits ner av en kulturhatare eller vän av ordning. (Oftast samma sak.) Jag älskar de här lapparna. Kan man inte ge ut en bok med ihopsamlade lappar från tvättstugor, anslagstavlor, trapphus, cykelrum och soprum? Vår tids samlade ilska och frustration, komprimerade till små lappar. Jag ser alltid personer framför mig när jag läser dem. Gör inte du det också?

Anders Tempelman