TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Transfett i solen

Brukar inte skämtet vara att man är så tjock att man inte sett sitt könsorgan på länge? Frågan är om det räcker här. Jag smygfotade den här arketypiske vite medelklassmannen på ett hotell i Fujairah för ett tag sedan och min gissning är att han förlorat halva sin kropp ur sikte. Jag kanske missminner mig, men jag tror att vattennivån i poolen steg när han stapplade i.

Anders Tempelman

Adecco

Vi har precis börjar jobba med Adecco och gör just nu en kampanj för att rekrytera folk.

Lars&Lena, på allmän begäran. Gratis nedladdning!

Ok, vi ger efter för publiktrycket och släpper här The Complete Lars&Lena för nedladdning som tidigare endast släppts på CD i begränsad upplaga. (Vi såg att en såldes på Blocket för 4.500:- för inte så länge sedan.) Ett relationsdrama i 14 delar och 35 gastkramande minuter där Mikael Persbrandt och Pernilla August spelar Sveriges märkligaste par. Enjoy!



Download larslena.mp3

Vägra vardagen

Vi jobbar med TV400 för att befästa kanalen som en rejäl dos verklighetsflykt och allt annat än grå vardag. Utomhusreklamen är ett av resultaten.

Ingen vet någonting.

Nej, det här är inte ett inlägg om bristen på allmänbildning eller kunskap hos människor i allmänhet. (Så gammal är jag inte ännu.) Det här handlar om någonting mycket värre, nämligen bristen på yrkeskunnande och yrkesstolthet. Jag har noterat fenomenet under rätt lång tid och kan konstatera att det slagit igenom i stort sett överallt. Hur många gånger har jag varit i elektronikaffärer och ställt elementära frågor om en produkts funktion? Oftast slutar det med att ”experten” står och bläddrar planlöst i manualen eller svarar med en okvalificerad gissning. På byggmarknaden kan ingen förklara skillnaden mellan en grill för 10.000:- och en på 4.000:- Killen på kundtjänst till bredbandsleverantören kan inte svara på varför jag betalar för 100MB/s och i verkligheten aldrig når högre än 15 MB/s. Läkaren vet inte varför jag är extra allergisk i år och skriver ut samma verkningslösa piller som förra året. I stadens butiker får jag en känsla av att alla expediter bara mellanlandar och är på väg mot någonting mycket mer spektakulärt. Frågan är hur de ska komma dit om de inte ens klarar sitt nuvarande jobb? Svenska hantverkarna behöver jag väl knappt ens nämna? Dessa hopplösa drönare som lyckas kombinera brist på skicklighet, opålitlighet och avsaknad av moral och ändå ha förmåga att ta väldigt bra betalt. (Det är väl möjligen den helheten som inger en viss respekt.) De enda yrkeskår som verkligen vet något, är taxichaufförer. De vet till och med allt. Varför Sverige håller på att gå åt helvete, vilka invandrargrupper som uteslutande består av kriminella och bidragstagare, vilka som borde förbjudas att köra bil i stan och vilka statsråd som åkte till porrklubben och drack äppelcider för 25.000:- Och det intressanta är att man får ta del av deras djupa kunskap vare sig man bett om det eller inte. Så ligger det till.

Anders Tempelman

Vår tids studentrevolt?

Det har ju skrivits en hel del intressant om hur dagens ungdomar ska kunna frigöra sig från en föräldrageneration som vägrar att åldras. Räcker det gamla hederliga längre, som heroin och skolk? Blir vi provocerade av att de ser serietidningar som enda källa till kunskap? Jag tror inte det. Det krävs rätt mycket för att få dagens tonårsföräldrar att tappa fattningen. I mitt fall har jag konstaterat två fenomen som berör mig riktigt illa. Som får mig att tappa hoppet och klaga över ”dagens ungdom”. Det ena är tonårskillarnas häng på byxorna, där linningen på jeansen helst ska befinns sig under dajmkrysset (fackspråk) och i höjd med pubisbenet. En annan möjlighet är killen på bilden, vars byxor endast hålls ihop av en lövtunn mittsöm, vilket blottlägger kalsongerna på ett coolt sätt. Jag förstår det inte och kan knappt hindra mig själv från att gå fram och slå honom medvetslös. (Jag vet, jag måste jobba på det här.) Det andra som driver mig till vansinne är när mina döttrar säger att deras största idol är Paris Hilton. Då känner man verkligen att man misslyckats som förälder.

Anders Tempelman

Viktigt

Dags för en lista igen. Listan över uttryck som inger obehag när de står på alla de viktiga lappar och mail man överöses av så här års:

. Först till kvarn gäller. (För att den som skrev det avskriver sig allt ansvar. Om jag inte minns fel heter det dessutom ”Först till kvarn, får först mala.”)
. Tack på förhand. (För att det inte ger mig tillfälle att tacka nej.)
. Knytis. (För att man riskerar att bli den som får äta någon annans torftiga pastasallad från 7-eleven, trots att man var sugen på, och därför bidrog med, sushi.)
. Känner du någon som…? (För att man väldigt sällan gör det.)
. Kläder efter väder. (För att det signalerar att det kommer att bli riktigt blött och kyligt, utan att det finns minsta chans att aktiviteten blir inställd.)
. Medtag glatt humör. (För att den ger en känsla av det goda humöret inte kommer att infinna sig på plats.
. Glada hälsningar från Resegruppen. (För att man borde ha varit den som skrev den lappen.)

Helena Helsing Mork

Fråga någon som vet

Vi har jobbat med Beijer i många år med att både skapa daglig försäljning och bygga deras position som kunskapsföretag. I de senaste filmerna leker vi med bygg-tv fenoment och visar hur tråkigt det kan sluta när man inte riktigt vet hur man gör.

Cylinderpoesi

Statoil bekämpar friktion i maskiner, till glädje för både människa och miljö. Vi har just gjort en kampanj som vänder sig till landets bilverkstäder som handlar om hur vi kan förenkla deras liv också.

www.cylinderpoesi.se

Den nya bilen har två hjul.

Jag har nu under några dagar tagit mig till från Vasastan till Söder på morgnarna. Via broarna i gamla stan, för att citera en gammal slagdänga. På cykel. Vi är många som kommit på samma idé. Redan på Torsgatan börjar det stocka sig. Jag, som har en ganska tung ryggsäck, får bra rull och kommer ganska snabbt ikapp det lattedrickande paret som cyklar i bredd. Jag avskyr att bli en sån där som använder ringklockan flitigt, men jag måste ju. Men! Har ni vuxit fast! Har ni fått era cyklar på köpet på Elgiganten, eller? Men flytta på er i all sin dar! Tänker jag. Så kommer man då till broarna. Vi är många som har hjälm och som cyklar rätt snabbt, men som ändå inte vill släppa citylooken helt utan dessutom har en handväska på styret. Som en liten krok för någon att fastna i. Och då kommer det någon fartdåre i slimmad våtdräkt och slickar mig med sin fartvind så att jag blir helt skräckslagen. Gång på gång. De har ingen respekt alls! Kan de inte dra en ringled runt stan för de som ändå bara ska cykla igenom, tänker jag. Och de där idioterna som går! Som bara går rätt ut i cykelbanan utan att se sig för. Dårar! Kan de inte hålla sig på trottoaren eller gångbanan har de inte i trafiken att göra! Jag har inte en chans att stanna för en sån! Så kommer jag till Slussen, denna legendar. Ja där har man ju mötande cykeltrafik från alla håll. En del ska till Skeppsbron, andra mot city. En del vet inte vart de ska. De bara väller emot mig. Skulle man inte kunna leda den mötande trafiken under jorden i någon slags sinnrik konstruktion? Jag vet inte, men det känns rätt just där. På Hornsgatan är det full kaos. Cyklisterna spottar snus och tuggummi åt alla håll och det känns som bodde jag där, ja då skulle jag inte våga släppa ut barnen på gatan överhuvudtaget. Jag såg en cyklist som slängde ett äppelskrott också. Det kunde ju någon ha fått i huvudet. Kommen till Mariatorget är det förstås fullt i cykelställen. Cirkulerar flera varv (och det tycker ju de boende är halvkul) innan jag till slut lyckas haffa en plats som just blir ledig. Parkerar så gott jag kan, men jag ser ju att bakhjulet sticker ut lite i grusgången. En barnvagnsmamma går avsiktligt nära min stänkskärm med sin vagn för att visa hur dåligt jag står. Och tror ni inte att det blir en repa på den! Hon repade min stänkskärm med flit! Knivsöder, tänker jag. Utan cykeln stanna Sverige.

Helena Helsing Mork