TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Mitt sommarprogram

Även i år har de ringt och tjatat från Sveriges Radio. Det är nästan gripande hur desperata de är och jag vet inte riktigt efter vad. Jag har försökt förklara för dem att jag lever ett  händelsefattigt liv och inte har någonting att berätta. Jag kanske kommer att spela bättre musik än de flesta, men det gör inget sommarprogram. Min uppväxt var vanlig på gränsen till tråkig. Ingen i min släkt har åstadkommit någonting spektakulärt och jag gillar inte ljudet av min egen röst. Jag tycker att jag låter löjlig och tillgjord. Mitt detaljminne gränsar till det obefintliga, vilket är en kraftig svaghet när man ska fängsla en publik med bara sin röst. Och mitt yrkesliv kretsar mest kring möten i kvalmiga eller iskalla konferensrum där skakande lite av allmänintresse sägs. ”Allt det du sagt nu, är precis vad som kännetecknar ett riktigt bra sommarprogram” förkunnade kvinnan från Sveriges Radio entusiastiskt. Jag sa att jag skulle fundera på saken en gång till. Då toppade hon med att erbjuda mig gratis licensavgift under hela 2008. Men jag tror att jag tackar nej ändå.

Anders Tempelman

Hela livet är en vadslagning

Vår nya kund Bet24 är stora på vadslagning och LiveBetting i synnerhet. Det här är en av radiospotarna som kommer att sändas på webradio i augusti.

3 liter mjölk och en buttplug

En god vän till mig har fått ett anbud att flytta till USA och jobba för ett svenskt företag. Förra helgen hade han och hans fru öppet hus i sin villa så att alla vänner kunde komma och lyckönska dem inför den kommande resan. Huset var fullt av folk som minglade i värmen. När jag passerade genom köket såg jag en inköpslista ligga på  köksbordet. Den innehöll det vanliga, lite mjölk, grönsaker, ost etc. Så jag tog tag i en bläckpenna som låg bredvid blocket och skrev "Buttplug" längst ned på shoppinglistan. (Jag vet, en smula omoget.) Jag gick och smålog åt mitt eget påhitt ett par minuter innan det försvann i den dimma som utgör mitt normaltillstånd. Lite senare står jag med värden och pratar om familjens resa till sydstaterna, när hans 18-åriga barnflicka kommer fram till oss med ett anteckningsblock som känns bekant på något sätt. Hon håller fram det mot Erik och frågar på gotländska om han har skrivit det  här och pekar på ordet Buttplug. Erik tittar mystiskt på ordet och vet inte riktigt vad han ska säga. "För jej kan int les sån här skrivstil" fortsätter barnflickan och liksom motar blocket mot Erik. Det är då det brister för mig och jag börjar skratta och förklara för Erik, som klart och tydligt  kan läsa vad som står, att det är jag som skrivit det. Erik skrattar lite artigt och säger åt barnflickan att hon kan glömma det. Sen tänker han att den här USA-resan kanske kan bli rätt befriande trots allt.

Anders Tempelman

Silvermedalj i New York Festivals

Oj vad hedrande för oss och TV4. Vår kampanj "Gratis Television" som förklarar idén bakom kommersiell tv har tilldelats Silver World Medal.

Se filmen här:

Nostalgi

Året är 2032. Din dotter/dotterdotter ska på maskerad. ”Det är suv” säger hon, (för det här är på den tiden när suven står för något extremt stort och helt reducerats till ett bildligt uttryck) ”Det är suv! 2000-talstema! Alla kommer bara att satsa SÅ MYCKET! Men vad ska jag ha på mig? (Här svänger entusiasmen på känt tonårsmanér till total tragedi). Alltså jag har SÅ INGET att ha på mig! (Här visar du ett par gamla Converce som du tycker att du varit lite förutseende som sparat.) Men kolla - du fattar inte! Dom där är ju från typ 1900-talet. Dom kan ju DU ha på dej!” ”Men jag ska ju inte gå…” ”Men ååååååh!” Några ångestfyllda dagar senare är det hela löst: en kompis mamma visade sig ha ett förflutet på Gina Tricot och rotade fram några läckert försmå pastellklänningar med sidenband under brösten. (”Vaddå var det typ modernt att vara gravid då eller?”) Någons pappa/morfar kände Emma Sjöberg och hade en ingång på ett gammalt leggingslager från Lindex. (”Men fatta – fick man inte visa benen av religiösa skäl då eller vad?”) Och du själv hade en halvfull brun-utan-sol som bara legat till sig under de här åren. (”Skojaru?! Ville vara orange!” Men du sa ju…” ”Men, åååååh!”) Ballerinaskor, blonderingsspray och en sidbena någonstans obetydligt över ena örat och allt är som en dröm. Precis när den utklädda ska gå kommer du på det: pricken över i. Ramlösas nya idiotlansering 2007: Stilla. Helt utan bubblor, precis som kranvatten, fast miljölarmen ekat länge och borde hörts in till produktutvecklingen vid det där laget. Du hittar en tom pet-faska med väl bevarad etikett och bilden är komplett. 2000-talsfesten kan börja. Nostalgi.

Helena Helsing-Mork

Trevlig grillsommar

Vi hade en enormt trevlig mingelkväll förra torsdagen. Alla var där och firade sommarens ankomst, G8 mötet och den annalkande ledigheten. Det pratades mycket om grillning och vilka marinader som var bäst.

Rymden sedd genom en dassrulle.

Straxt efter 30 slutade jag att intressera mig för mitt inre. Det fanns ingenting där av intresse och istället riktade jag blicken utåt. Eller uppåt för att vara korrekt. Jag läste böcker i kvantfysik (ok, det är verkligen inåt, fast på ett annat sätt) , intresserade mig för astronomi och längtade efter en stjärnkikare. Min glädje visste därför inga gränser när jag fyllde 40 och fick en stjärnkikare av min fru. Jag monterade ihop pjäsen och ställde mig på koppartaket på kvällen för min första närmare titt in i det förflutna. Först hade jag svårigheter att ställa in siktet, så att det korrelerade med själva kikaren och sen hade jag svårt att se någonting alls. Bilden var blurrigt och dessutom verkade kikaren kräva en nästan exakt placering av ögat vid gluggen för att kunna se någonting alls. Jag hade läst något om ljusföroreningar i storstäder som försämrade möjligheterna att se himlen, men att det skulle vara så här illa. En kväll när fullmånen lös för fullkraft lyckade jag få en hyggligt förstorad bild i blickfånget, men det kändes inte alls som jag hoppats på. Månen såg platt och ointressant ut och allt var lite av en besvikelse. Att försöka rikta in sig mot mars eller ens polstjärnan var helt omöjligt. Jag såg bara en trött ljuspunkt, som lika gärna kunde ha varit en spotlight hos grannen. Teleskopet stod framme länge och jag tittade lite planlöst i det vid stjärnklara nätter, bara för att bli lika gruvligt besviken igen. Efter hand flyttade jag in det i förrådet där det levde ett sorgligt liv, inklämt mellan vinterjackor, extrasängar och kartonger med Bamse. Fyra år senare, tittade jag lite närmare på teleskopet igen. Fingrade lite längtansfullt på det och tog bort det lilla svarta locket som täcker själva öppningen mot världsalltet. Jag hann tänka att det är ett litet lock, ca 3 cm i diameter, vilket är märkligt eftersom själva kikaren säkert är 15 cm i diameter. Jag tog lite prövande i den svarta skivan som det lilla locket fäste i och upptäckte att det gick att ta bort också. Det var alltså två lock, varav det lilla bara var till för att man skulle kunna få in fingrarna och sedan dra loss det stora locket.
Så i princip har jag suttit och tittar upp mot himlen genom en dassrulle. Begåvat!

Anders Tempelman

Ellen

Vi lanserade tampongen Ellen i Sverige för ett antal år sedan. Nu blev vi plötsligt ombedda att hjälpa till att lansera den på börsen också.

Att lyssna

Det går en serie om lyssnandet i Svenska Dagbladet just nu. Att kunna lyssna verkar vara en konst som allt färre behärskar. Men några måste ju: Frisörerna, tex. Eftersom ingen annan orkar höra på just mig, så måste jag ju ta chansen. Jag nämner mitt onaturligt raka hår, kommenterar en bitvis torr hårbotten, undrar om jag kanske har lite rött pigment i mig eftersom min dotter ju har rödaktigt hår men kan det komma från farfar kanske? Jag utgår ifrån att hon vill höra en lång utläggning om att jag alltid haft lugg (utom en gång runt 30 när jag hade lång lugg). Kanske vill jag att hon svarar något i stil med att jag har jättehärligt hår, ovanligt snyggt, men annars vill jag mest prata själv. En annan yrkesgrupp som bär lyssnandets tunga ok är hudterapeuterna. Frågar man tio kvinnor om vilken hudtyp de har, svarar åtta ”blandhy”. Resten svarar ”torr” och ”problemhy”. Ingen svarar ”normal”. Med den normala huden tar ju samtalet slut, nämligen. Men om jag, som har en torr blandhy som ibland får problem, träffar en hudterapeut, så vill jag ju gärna berätta om den i detalj. Och terapeuten måste lyssna. Listan på yrken man ska tänka sig för två gånger innan man väljer (om man nu inte kan lyssna) är lång: all sjukvårdspersonal räknas hit, en del boutiquepersonal, taxichaffisar (om de kör kväll) och hantverkare-som-jobbar-hos-pensionärer är bara några exempel. Nej, för alla oss som gärna både pratar, bloggar, avbryter och mest tänker på vad vi själva heter när vi hälsar på nya människor, finns det egentligen bara ett val: Tandläkare. Efter några år i yrket verkar det som om man helt lägger av att försöka höra vad patienten säger. Man hoppar helt enkelt över den paus som oftast infinner sig efter en fråga till motparten och kör på med sitt nästa inlägg istället: ”Har ni mycket på jobbet nu här börjar det mattas av lite så här inför semestern. Har ni planerat något för sommaren jag ska till NY i juli. Vill du att jag drar ut visdomstanden i förebyggande syfte du kan betala med kort sådärja nu har man gjort sig förtjänt av en rejäl whisky.”

Helena Helsing Mork