TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Idioten i Viareggio

Jag befinner mig i Toscana och har efter en veckas dumsolande lyckats åstadkomma en rödlila nyans över hela kroppen som antagligen är någon sorts förstadium till hudcancer. Viareggio är närmaste strand och jag påminns om strandens demokrati varje dag jag är där. Här samsas åderbråcken med silkonet. De feta med de beniga och de rika med de fattiga. Gamla italienska tanter står som fåglar i strandbrynet, med bollar till kroppar och smala pinnar till ben. Bredvid står de atletiska, 20-åriga killarna och spanar in brudar lite längre upp på stranden och kastar sig slumpmässigt ut i vågorna när någon sorts ögonkontakt åstadkommits. Sen kommer farbröderna i par, med Speedo badbyxor, tjocka guldlänkar runt halsen och mobiltelefonen och cigarettpaketet i handen. Sen börjar man spekulera kring människorna man ser. Hon med ett vitt hår med extensions ner till midjan, stringbadbyxa och ett par solglasögon från Dolce Gabbana som täcker halva ansiktet – hon måste vara ryska? Den där vita tjockisen där borta med en fasansfull tatuering över höger vad, han måste vara engelsman? Och någonstans i havet av människor ligger någon som gör samma sak som jag. Vem är den där skitlånga, medelålders, kräftröda idioten som bodysurfar på vågorna som om han vore 12 år. Han måste vara svensk?

Anders Tempelman

Två revolvrar i golfbagen.

I min friggebod på tomten står min morfars gamla golfset. Det har följt med i alla flyttar eftersom jag aldrig klarat av att kasta det. Kanske har jag drömt om att spela med det någon gång, som en homage till morfar. Men det har tydligen hänt så mycket med golfklubbor sedan han spelade på sitt Slazenger Jack Nicklaus, så de kommer aldrig att spelas med igen. Jag plockade fram setet för ett par dagar sedan och tömde bagen på sitt innehåll. Jag hittade bland annat morfars gamla score cards, ett dussin golfbollar, peggar, en halsduk i lammull och en svart golfhandske som passade mig perfekt. (Måste ha hängt slappt på morfars hand om jag minns hans händer rätt.) När jag tömt bagen på alla klubbor så var det ändå något som skramlade i botten, Jag kikade ner och såg att det blänkte i botten. Det var en märklig känsla att hitta sina gamla knallpulverpistoler igen. En klassisk Colt och en Luger. Jag undrar hur många rundor min morfar hann gå med mina pistoler som sällskap?

Anders Tempelman

I Strindbergs spår

Vi var fyra i båten som styrde ut mot Kymmedö, ön som inspirerat till Hemsöborna. Jag har varit där flera gången tidigare, utan att hitta den berömda skrivarstugan. Men en i sällskapet visste precis var det mytiska stugan låg. Vi klafsade över en bondgård och hoppade liksom hage mellan blafforna av fårspillning innan vi slutligen nådde fram. Det var en enorm besvikelse. I det här lilla skithuset hade alltså Strindberg suttit och skrivit världslitteratur? Vi gick tillbaka till bryggan under tystnad och åt en seg köttbit på en toast. På vägen hem började det ösregna. Sverige. Sommar. Strindberg.

Anders Tempelman

Akta dig för Ernst.

För vilken gång i ordningen gör Ernst Sommartorpet? Svaret måste rimligen bli ”för sista”, för nu är den händige mannen och hans producent och kameraman helt vilda. Om man med det menar fullständigt ute och cyklar. Vem minns inte när Ernst lät sitt färgval inspireras av ett äpple? Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna den tiden. Så här in på tredje eller fjärde säsongen tryter fantasin och istället för att inspireras av vad skog och mark har att erbjuda, bjuder han in tv-kändisar till sitt program. Det är som när 4:an eller för all del svt ska visa vilket utbud av programledare de har: alla figurerar i samma program och bildar en enda stor tv-familj. Men vad fel det blir! Och vilken otjänst man gör varandra. Fredrik & Filip får äta kalvdans medan Ernst står i förkläde och myser generat åt deras för situationen snöpta skämt. En snuvig Mat-Tina lagar mat men blir så förvirrad av Ernst allvädersdiskbänk och praktiska grillkrokar att hon varken vet hur man lagar lamm eller sallad längre. Och kollegan Martin Timell bygger ett snett vindskydd som rasar ihop så fort vinden vänder, men det bryr sig Ernst inte om. För Ernst är lycklig. Han tackar varje gång för ett ovanligt lyckat program och utstrålar en ”å-vad-jag-skulle-vilja-gå-och-hämta-autografblocket” känsla. Personen bakom kameran verkar också ha fått nog. Istället för att lämna över till någon inte fullt lika trött, har han valt att pröva nya grepp. Det resulterar i ett nytänkande av typen ”jag tar en riktigt vid bild så att jag får med hela omgivningen, nu när Ernst ska visa hur man sågar en plugg med en kontursåg”. Och ”det här att Ernst har ett litet hakskägg vill jag inte att någon ska missa, så jag zoomar in det när han säger vaniljsås, och så kanske vi kan visa den biten i en omedelbar repris.” Sniglar och sommartorpet. Sommaren är regnig i år. Helena Helsing Mork

Rapport från landet.

Bloggandet får gå på halvfart i semestertider, gå ner i tempo precis som allt annat helt enkelt. Eller, nästan allt annat, om man ska vara petig. Det finns saker som lever upp något enormt så här års och som (och här är jag säker) kommer att ta över världen snabbare än vi hinner säga växthuseffekt, om vi inte snarast går samman och gör någonting åt det: Mördarsniglarna. För fyra år sedan fanns de inte hos oss. Jag hörde skräckhistorier om kompisar som hade hela trädgården full och tänkte att ”stackarna, det låter äckligt”. Nu är jag en stackare. När kvällen kommer kryper de fram. Eller kryper och kryper, förresten… De här kräken ändrar allt vi hittills vetat och trott om sniglar. Snigeln, som gett själva långsamheten ett ansikte, har i och med mördarsnigeln fått upp farten rejält. De springer fram över gräsmattan. De har utseendet emot sig också. Med svag syn och huvudet fyllt av annat än trädgårdsmarodörer kan man tro att grannens hund varit framme. Men överallt? Bajsbruna äcklelkorvar överallt! Jag försöker tänka positivt. Se det som att plocka svamp! Se det som en sport. Försök hitta hundra! OK, försök hitta tvåhundra! Och det funkar faktiskt, lite. Familjen har blivit engagerad. Barnen har ritat en ”Grannsamverkan mot sniglar”-skylt som de satt upp bredvid brevlådorna. Och på kvällarna går vi runt på tomten och försöker hitta flest på kortast tid. När tiden är ute får man bara plocka dem man ser från den plats man då stod på. Det är som ”killer” eller ”krocket” eller vilket sommarspel som helst. När man är klar får man en drink och sen kan man gå och eftersnacka lite om vilken taktik man valde och så. Någon kanske kräver revansch. Ja det är lite småtrevligt. Men, frågan kvarstår; vad hade hänt om vi inte plockat mördarsniglar? När hade de slemmiga supersniglarna (som tår ner till 30 minusgrader, äter allt inkl. varandra, är självbefruktande och kan lägga 400 ägg per säsong) tagit över världen? Och hur lång tid tar det trots våra insatser? Helena Helsing Mork

Blindträff på Kungsgatan

Förra torsdagen hade jag stämt träff med en bekant till en bekant. Vi hade pratat på telefonen om ett eventuellt samarbete och tyckte att vi skulle ses och prata om saken. Jag föreslog Wayne’s på Kungsgatan 08.30 och sa att jag skulle sitta närmast fönstret ut mot Kungsgatan. Kanske skojade jag om att jag skulle ha en stor grön hatt på mig, för igenkänning, jag vet inte. När jag kom dit på morgonen visade det sig att Wayne’s har börjat med sommartider och inte öppnar förrän 09.00. Så jag slog mig ner i en av deras utestolar och väntade. Plötsligt kommer en kille som leder sin cykel. Han tittar menande på mig och jag tittar menande tillbaka. ”Johan?” frågar jag lite trevande. Han nickar jakande och vi skakar hand och konstaterar att vi kanske måste gå upp till Coffee Cup om vi ska få något kaffe också. Så vi promenerar iväg och småsnackar. Han har hört så mycket gott om mig, säger han och kallar mig för Rolf. Jag låter det passera eftersom jag inte vill genera honom. Man vill ju inte framstå som en besserwisser. Vi hinner nästan fram till Coffee Cup när han kallar mig för Rolf för andra gången och då känner jag mig tvungen att rätta honom. ”Jag heter inte Rolf, utan Anders” säger jag. ”Jaha, ok” säger han och fortsätter oberört att berätta någonting.” Jag blir lite misstänksam och frågar honom om han är Johan som sysslar med källvatten. Det var han naturligtvis inte. Det visar sig att han har stämt träff med en kille som heter Rolf och som han heller inte träffat förut. Rolf skulle antagligen bära chinos, berättar han för mig på väg tillbaka till Wayne’s. Jag blev nästan förbannad. Ser jag ut som en kille som någonsin skulle bära chinos? Nåja, sen slutade det med att rätt kille dök upp utanför Waynes och han och jag gick till Coffee Cup. Om han inte kallat mig för Rolf eller om jag låtit det passera, hur länge hade vi kunnat kallprata om väder och vind innan vi upptäckte att vi satt med fel sällskap? Skrämmande.

Anders Tempelman