För vilken gång i ordningen gör Ernst Sommartorpet? Svaret måste rimligen bli ”för sista”, för nu är den händige mannen och hans producent och kameraman helt vilda. Om man med det menar fullständigt ute och cyklar. Vem minns inte när Ernst lät sitt färgval inspireras av ett äpple? Aldrig trodde jag väl att jag skulle sakna den tiden. Så här in på tredje eller fjärde säsongen tryter fantasin och istället för att inspireras av vad skog och mark har att erbjuda, bjuder han in tv-kändisar till sitt program. Det är som när 4:an eller för all del svt ska visa vilket utbud av programledare de har: alla figurerar i samma program och bildar en enda stor tv-familj. Men vad fel det blir! Och vilken otjänst man gör varandra. Fredrik & Filip får äta kalvdans medan Ernst står i förkläde och myser generat åt deras för situationen snöpta skämt. En snuvig Mat-Tina lagar mat men blir så förvirrad av Ernst allvädersdiskbänk och praktiska grillkrokar att hon varken vet hur man lagar lamm eller sallad längre. Och kollegan Martin Timell bygger ett snett vindskydd som rasar ihop så fort vinden vänder, men det bryr sig Ernst inte om. För Ernst är lycklig. Han tackar varje gång för ett ovanligt lyckat program och utstrålar en ”å-vad-jag-skulle-vilja-gå-och-hämta-autografblocket” känsla. Personen bakom kameran verkar också ha fått nog. Istället för att lämna över till någon inte fullt lika trött, har han valt att pröva nya grepp. Det resulterar i ett nytänkande av typen ”jag tar en riktigt vid bild så att jag får med hela omgivningen, nu när Ernst ska visa hur man sågar en plugg med en kontursåg”. Och ”det här att Ernst har ett litet hakskägg vill jag inte att någon ska missa, så jag zoomar in det när han säger vaniljsås, och så kanske vi kan visa den biten i en omedelbar repris.”
Sniglar och sommartorpet. Sommaren är regnig i år.
Helena Helsing Mork
Bloggandet får gå på halvfart i semestertider, gå ner i tempo precis som allt annat helt enkelt. Eller, nästan allt annat, om man ska vara petig. Det finns saker som lever upp något enormt så här års och som (och här är jag säker) kommer att ta över världen snabbare än vi hinner säga växthuseffekt, om vi inte snarast går samman och gör någonting åt det: Mördarsniglarna. För fyra år sedan fanns de inte hos oss. Jag hörde skräckhistorier om kompisar som hade hela trädgården full och tänkte att ”stackarna, det låter äckligt”. Nu är jag en stackare. När kvällen kommer kryper de fram. Eller kryper och kryper, förresten… De här kräken ändrar allt vi hittills vetat och trott om sniglar. Snigeln, som gett själva långsamheten ett ansikte, har i och med mördarsnigeln fått upp farten rejält. De springer fram över gräsmattan. De har utseendet emot sig också. Med svag syn och huvudet fyllt av annat än trädgårdsmarodörer kan man tro att grannens hund varit framme. Men överallt? Bajsbruna äcklelkorvar överallt! Jag försöker tänka positivt. Se det som att plocka svamp! Se det som en sport. Försök hitta hundra! OK, försök hitta tvåhundra! Och det funkar faktiskt, lite. Familjen har blivit engagerad. Barnen har ritat en ”Grannsamverkan mot sniglar”-skylt som de satt upp bredvid brevlådorna. Och på kvällarna går vi runt på tomten och försöker hitta flest på kortast tid. När tiden är ute får man bara plocka dem man ser från den plats man då stod på. Det är som ”killer” eller ”krocket” eller vilket sommarspel som helst. När man är klar får man en drink och sen kan man gå och eftersnacka lite om vilken taktik man valde och så. Någon kanske kräver revansch. Ja det är lite småtrevligt. Men, frågan kvarstår; vad hade hänt om vi inte plockat mördarsniglar? När hade de slemmiga supersniglarna (som tår ner till 30 minusgrader, äter allt inkl. varandra, är självbefruktande och kan lägga 400 ägg per säsong) tagit över världen? Och hur lång tid tar det trots våra insatser?
Helena Helsing Mork