TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Bara på film.

Jag har funderat ett tag och lite överraskande kommit fram till att en av filmhistoriens mest trovärdiga scener finns i Pretty Woman. Jag tänker förstås på när Julia Roberts står i badrummet och vägrar att visa Richard Gere att hon använder tandtråd. Realism när den är som bäst. För hur osexigt är det inte med just tandtråd? Med blodstinna fingertoppar och uppspärrade läppar sliter man matrester ur tänderna. Nyttigt, möjligen. Men långt ifrån en sensuell badrumsscen. Det här har skaparen av Pretty Woman förstått och valt att ta på allvar. Tänk om fler manusförfattare och regissörer vore så trovärdiga.
Alla som låter folk äta i badkaret, tex. Finns det någon som tycker att det är det minsta lustfyllt att äta räkcocktail i ett lavendeldoftande våtutrymme? Exakt. Men på film kryllar det av sådana situationer. Och så har vi den urtråkiga leken Blindbock. När lekte du den senast? Just det, men på vita duken är det snarare regel än undantag att hela släkten skrattar sig fördärvad åt just blindbockslekar. Frukost i sängen, snöbollskrig i stickade tröjor och att gå och lägga sig fullt festsminkad är ytterligare exempel på företeelser som verkar ok på film men som går helt bort i verkliga livet. Och sist men inte minst: att göra affärer med en person som du får helkroppsmassage samtidigt som. Det slog mig igår – och då fick jag ändå bara en ryggmassage – att när man ligger där med mun och näsa nedtryckt i det där lilla andningshålet i britsen, måste man se väldigt speciell ut underifrån. Och precis när jag föreställde mig hur jag förmodligen såg ut, blev jag tvärsäker: det måste vara väldigt väldigt få som gör goda och seriösa affärer i massagerummet. Utom på film då.

Helena Helsing Mork

Mitt nya effektiva liv.

Första steget var att lägga ut min kalender på nätet, så att alla numera får fri access till min tid och kan boka in möten med mig. Min telefon är aldrig avstängd och jag har börjat ha möten på väg till och från andra möten. När jag cyklar på gymet tittar jag samtidigt på minst 4 tv-program som alla handlar om andra effektiva människor. Såna som t ex har en strömförande gördel runt magen och får makalösa 6-pack samtidigt som de sitter och tittar på tv. Jag har gått över till att snorta både snabbkaffe och Samarin. Det går fortare och effekten är mer omedelbar. (Säg till om det rinner något brunt, kladdigt ur min näsa när vi ses.) Jag har helt gått över till att enbart se trailers istället för hela filmer och läser bara recensionerna av böcker. Nyheter intar jag enbart genom en RSS-feed på datorn som visar de första 5 meningarna i alla artiklar. Det räcker för mig. Förspel, förrätter och artighetsfraser har jag också rationaliserat bort. Mina måltider består av shakes med mitt dagsbehov av protein, kolhydrater, vitaminer och mineraler. Socker skjuter jag rakt ut i blodomloppet. Jag dricker inte alkohol av sociala skäl längre utan har byggt en lådvinskeps som rymmer en låda rött och en låda vitt på huvudet samtidigt, med varsin slang ner i vardera näsborre. Jag samlar alla mina vänner en gång om året och har ett automatutskick via mail till min mamma på Mors dag, så är det avklarat. Mina basala Maslowska behov ska bara fredsställas och hela mitt liv ska trimmas och bli effektivare för att därigenom skapa utrymme för det som jag egentligen vill göra. Just nu kan jag inte erinra mig riktigt vad det är?

Anders Tempelman

Kejsarens nya mattor

I en liten lokal på Upplandsgatan ligger en lika liten butik med designade möbler. Längst in i den sitter en ung kille bekvämt tillbakalutad och räknar kvitton från de goda dagarna i somras. I fönstret låg sist jag passerade en matta av sällan skådat slag. En slags rya, fast med väldigt väldigt långa strån. Jag stannade upp, backade och stack in huvudet. (Ja bokstavligt talat alltså. Butiken är som sagt liten.)
- Speciell matta, sa jag och kände på den.
- Det är polyester, upplyste mig killen så entusiastiskt man kan när man sitter och bokför.
- Bara att tvätta och hänga då, sa jag. (För man har ju en gång för alla något tvångsmässigt positivt i sig.)
- Fast den tål inte vatten, sa han lika glatt.
- Nähä. Då får man dammsuga den ren då, konstaterade jag.
- Nej, den tål inte att dammsugas heller!
-?
- Man får liksom skaka den lite försiktigt. Snarare hälla ur smutsen, sa han. Säljer bra på kontinenten.
- Mer som en engångsmatta då, sa jag.
- Ja. Men man får vara ute i god tid om man ska beställa. Det är rätt lång leveranstid på den, sa killen.
- Ok.
- Och så är den väldigt dyr. Lite matta för pengarna, kan man säga.
Jag slog inte till. Hade jag stått kvar ytterligare ett par minuter hade jag förmodligen hört en hel del andra oemotståndliga försäljningsargument: Många får astma av den. Ernst Kirchsteiger har en. Och så luktar den avföring när man går på den. Men jag har på känn att den finns kvar ett par dagar till. Jag avvaktar.

Helena Helsing Mork

En solstol med utsikt.

Jag saknar det här. Går det någonsin över?

Anders Tempelman

Hugget i sten.

Satt på Gustav Adolfs kyrkogård idag och åt en wrap med några kollegor. Det är märkligt hur många av gravstenarna som har yrkestitlar. Det är professorer, direktörer, ingenjörer, präster och befäl. Och mitt ibland denna hybris och enfaldiga längtan efter att bli ihågkommen som någonting stort och viktigt, hittade jag den här stenen. Jag har själv flera speciallärare att tacka för att jag är den jag är idag. Speciellt tänker jag på min talpedagog som behandlade min stamning som barn. (Det är därför jag har ett magstöd som tål att jämföras med Mikael Persbrandts.) Tack för det.
Innan jag ätit upp min ganska äckliga wrap kom jag fram till att jag vill bli
kremerad och strödd som müsli på Hagbytippen.

Anders Tempelman

Been there, done that, bought the limpa.

Turistfällan vi faller i framför andra är den lokalanknutna produktens dito. Tänk dig själv: du står på Bagarboden i Ödeshög i färd med att köpa en limpa. Det finns stenugnslunsar, surdegsknutar och fiberfrallor, alla med knaprig skorpa, saftigt innehåll och närbakade i köket bakom disken. Och så finns det Ödeshög-limpa. Torr och lite tråkig, men den ligger där och risken är stor att du går ut med en sådan i påse. Jag menar, du är ju ändå i Ödeshög! Man är som styrd av en högre kraft när det kommer till lokala produkter. I korvkiosken kan du välja på bamse, knackwurst, kabanossen, vanlig kokt eller Söderhamnare. Är du i Söderhamn tar du självklart en Söderhamnare. Väl tillbaka i Stockholm igen, känns det mera rätt med en Stockholmare. Guteglass är i princip oätbart överallt utom på Gotland, där det kan passera eftersom det är lokalanknutet. Utölimpan såg jag häromdagen på Prisextra vilket fick mig att för en kort stund explodera av semesterglädje innan jag besinnade mig och insåg att den är söt, mastig och ganska tråkig. Om man inte inhandlar den på Utö, då kravspecen plötsligt är helt annorlunda. Vill man inte skriva just tillverkningsorten på näsan på folk är efternamnet Österman gångbart i princip alla ostkustsamhällen. Den som ätit Östermans strömmingsmacka har liksom fått i sig både en god smörgås och en souvenir på samma gång. (Glenns räckmacka funkar förmodligen på precis samma sätt i Göteborg med omnejd, men där är jag mer osäker.) Återstår då pizzorna. Där har vi lite av undantaget som bekräftar regeln. Att beställa en pizza döpt efter själva pizzerian kan vara förenat med vissa risker, något som fler och fler börjar lära sig. Bagaren verkar här få totalt fria händer och kan på denna lokala pizzahybrid blanda friskt bland oxfilé, bananer och baconbitar. Gärna toppat med tre sorters ost och ananas. I det läget hjälper det inte att pizzan heter Bellman och bakas på en pizzeria på Bellmansgatan. Undvikas bör de. Helena Helsing Mork

Bildbevis

Efter att ha tittat igenom semesterns bildskörd hyser jag den djupaste sympati för Britney Spears, Paris Hilton och alla andra med paparazzis i släptåg. Om jag hade varit lite mer publik hade bara i denna lilla samling funnits outtömligt med uppslag till rubriker och skandalartiklar. Det behövs egentligen inte så mycket. Det kan räcka med en inte alltför smickrande bild där jag tuggar på en kräfta: ”Här kräks Helena”. Eller en där jag, på en klippa, i bikini, sträcker mig efter en bulle snett framför mig: ”Nu syns magen tydligt!” En glad bild från midsommarlunchen: ”Vännerna oroade.” En bild från en helt vanlig frukost: ”Helena allvarligt sjuk?”  Och då är ändå det här bara våra bilder. Hur ser det inte ut i alla andras kameror? Hur många julmiddagar har man inte plockats fram och visats upp med kommentarer som ”Ja, det här är Helena du vet. Hon som hade barn på samma dagis som vi bla bla bla.” Och folk har nickat och tänkt att ”Jaha, så där ser hon ut. Med en kräfta halvvägs ute ur munnen och hakan nertryckt i halsen. Det är hon, det ser man ju.” Man är ju inte så noga själv, menar jag, med hur andra ser ut på kort. Har man riktig otur skickas man runt som julkort till hela bekantskapskretsen lite senare. Med tack för ett underbart år och önskan om ett jättegott nästa, kan man ligga på någons hallbord ända till Tjugondedag Knut iklädd bara en illasittande bikini. Och detta bara för att man råkade bifinna sig på samma strand en av de få soliga dagarna denna sommar. ”Vad har hänt med Helena? Vännerna chockade.”

Helena Helsing Mork

Batman är död.

Mitt i den Toscanska natten skriker mina döttrar. Jag rusar upp, genom det rustika köket och in i deras rum, där de ligger under täcket. Det tar mig bara någon sekund att uppfatta varför de skriker, en fladdermus har flugit in i rummet och cirklar stokastiskt runt i rummet där bara en naken glödlampa lyser i taket. Jag står kraftigt hukad i dörröppningen och undrar hur jag ska få ut den, när den plötsligt flyger i min riktning, genom dörröppningen, in i köket och vidare in till sovrummet där min fru befinner. Hon skriker. Barnen tar till flykten och springer nedför trappan till husets hall och drar igen dörren efter sig. Jag springer in till min fru utrustad med en badhandduk och gör några patetiska försök att mota ut kräket som bara flaxar runt utan mening eller mål. Fladdermusen flyger plötsligt rakt mot mig igen och ut genom köket och in flickornas rum igen. Jag springer efter och stänger in den i rummet och försöker tänka. Jag utrustar mig med min ena sandal (storlek 47) och en badhandduk i ena änden, fast bestämd att mota ut den. När jag tittar in genom dörrspringan är allt tyst och jag inbillar mig att den hittat ut till slut. Men när jag står och tittar upp mot de gamla träbjälkarna från 1700-talet, ser jag en luddig, brun sak sitta fastklistrad. Jag slänger en av flickornas flip-flops mot den och vips så flyger och kränger den runt i rummet igen. Min fru ropar plötsligt från andra sidan dörren att fladdermöss går mot ansiktet om de anfaller. Precis vad jag behövde höra. Och sen när blev hon expert på fladdermöss, tänker jag och drar badhanduken över mitt huvud och blir plötsligt väldigt lik en gammal rumänsk kvinna. Min toffla viner genom luften, jag väser ljud och springer hukat från hörn till hörn. Till slut tröttnar både jag och fladdermusen. Han sätter sig i taket och jag smiter ut och fuktar min handduk i ena änden. Sen går jag in snärtar ner fladdermusen från taket. Han faller till marken och jag kastar mig över den med handduken. Jag tittar inte på den utan känner bara den lilla äckliga kroppen genom handduken, innan jag slänger ut den genom fönstret.
Sommarens minne.

Anders Tempelman

Stadsorientering

I våras gjorde vi en liten aktivitet för Adecco med målsättningen att rekrytera nya kandidater inom branscherna vård, IT och ekonomi. Vi arrangerade därför ett orienteringsevent med eventföretaget Toby Wong under devisen ”Vart är du på väg?” och lät ett ett gäng läkare, sjuksköterskor, IT-konsulter och ekonomer orientera på centrala platser i Uppsala, Kalmar och Kungsbacka. Efter ett par dagar fick vi in fler CV:n än vi kunnat drömma om. Orienteringen kommer att återuppstå på nya platser och med andra lämpliga yrkeskårer. Antagligen inte slaktare, eftersom det kan skrämma känsliga personer.

Argument.

Tog det bekväma framför det mindre dito och flög till Gotland ett par dagar mellan regnskurarna. Väl på Bromma flygplats igen, möttes jag av följande kanske lite väl lågmälda budskap från Flygbussarna: ”Flygbussarna – snabbare och billigare blir det inte.” Hm… Och så undrar de varför så många väljer att ta taxi istället… Helena