Jag har funderat ett tag och lite överraskande kommit fram till att en av filmhistoriens mest trovärdiga scener finns i Pretty Woman. Jag tänker förstås på när Julia Roberts står i badrummet och vägrar att visa Richard Gere att hon använder tandtråd. Realism när den är som bäst. För hur osexigt är det inte med just tandtråd? Med blodstinna fingertoppar och uppspärrade läppar sliter man matrester ur tänderna. Nyttigt, möjligen. Men långt ifrån en sensuell badrumsscen. Det här har skaparen av Pretty Woman förstått och valt att ta på allvar. Tänk om fler manusförfattare och regissörer vore så trovärdiga.
Alla som låter folk äta i badkaret, tex. Finns det någon som tycker att det är det minsta lustfyllt att äta räkcocktail i ett lavendeldoftande våtutrymme? Exakt. Men på film kryllar det av sådana situationer. Och så har vi den urtråkiga leken Blindbock. När lekte du den senast? Just det, men på vita duken är det snarare regel än undantag att hela släkten skrattar sig fördärvad åt just blindbockslekar. Frukost i sängen, snöbollskrig i stickade tröjor och att gå och lägga sig fullt festsminkad är ytterligare exempel på företeelser som verkar ok på film men som går helt bort i verkliga livet. Och sist men inte minst: att göra affärer med en person som du får helkroppsmassage samtidigt som. Det slog mig igår – och då fick jag ändå bara en ryggmassage – att när man ligger där med mun och näsa nedtryckt i det där lilla andningshålet i britsen, måste man se väldigt speciell ut underifrån. Och precis när jag föreställde mig hur jag förmodligen såg ut, blev jag tvärsäker: det måste vara väldigt väldigt få som gör goda och seriösa affärer i massagerummet. Utom på film då.
Helena Helsing Mork
I en liten lokal på Upplandsgatan ligger en lika liten butik med designade möbler. Längst in i den sitter en ung kille bekvämt tillbakalutad och räknar kvitton från de goda dagarna i somras. I fönstret låg sist jag passerade en matta av sällan skådat slag. En slags rya, fast med väldigt väldigt långa strån. Jag stannade upp, backade och stack in huvudet. (Ja bokstavligt talat alltså. Butiken är som sagt liten.)
- Speciell matta, sa jag och kände på den.
- Det är polyester, upplyste mig killen så entusiastiskt man kan när man sitter och bokför.
- Bara att tvätta och hänga då, sa jag. (För man har ju en gång för alla något tvångsmässigt positivt i sig.)
- Fast den tål inte vatten, sa han lika glatt.
- Nähä. Då får man dammsuga den ren då, konstaterade jag.
- Nej, den tål inte att dammsugas heller!
-?
- Man får liksom skaka den lite försiktigt. Snarare hälla ur smutsen, sa han. Säljer bra på kontinenten.
- Mer som en engångsmatta då, sa jag.
- Ja. Men man får vara ute i god tid om man ska beställa. Det är rätt lång leveranstid på den, sa killen.
- Ok.
- Och så är den väldigt dyr. Lite matta för pengarna, kan man säga.
Jag slog inte till. Hade jag stått kvar ytterligare ett par minuter hade jag förmodligen hört en hel del andra oemotståndliga försäljningsargument: Många får astma av den. Ernst Kirchsteiger har en. Och så luktar den avföring när man går på den. Men jag har på känn att den finns kvar ett par dagar till. Jag avvaktar.
Helena Helsing Mork
Turistfällan vi faller i framför andra är den lokalanknutna produktens dito. Tänk dig själv: du står på Bagarboden i Ödeshög i färd med att köpa en limpa. Det finns stenugnslunsar, surdegsknutar och fiberfrallor, alla med knaprig skorpa, saftigt innehåll och närbakade i köket bakom disken. Och så finns det Ödeshög-limpa. Torr och lite tråkig, men den ligger där och risken är stor att du går ut med en sådan i påse. Jag menar, du är ju ändå i Ödeshög!
Man är som styrd av en högre kraft när det kommer till lokala produkter. I korvkiosken kan du välja på bamse, knackwurst, kabanossen, vanlig kokt eller Söderhamnare. Är du i Söderhamn tar du självklart en Söderhamnare. Väl tillbaka i Stockholm igen, känns det mera rätt med en Stockholmare. Guteglass är i princip oätbart överallt utom på Gotland, där det kan passera eftersom det är lokalanknutet. Utölimpan såg jag häromdagen på Prisextra vilket fick mig att för en kort stund explodera av semesterglädje innan jag besinnade mig och insåg att den är söt, mastig och ganska tråkig. Om man inte inhandlar den på Utö, då kravspecen plötsligt är helt annorlunda.
Vill man inte skriva just tillverkningsorten på näsan på folk är efternamnet Österman gångbart i princip alla ostkustsamhällen. Den som ätit Östermans strömmingsmacka har liksom fått i sig både en god smörgås och en souvenir på samma gång. (Glenns räckmacka funkar förmodligen på precis samma sätt i Göteborg med omnejd, men där är jag mer osäker.)
Återstår då pizzorna. Där har vi lite av undantaget som bekräftar regeln. Att beställa en pizza döpt efter själva pizzerian kan vara förenat med vissa risker, något som fler och fler börjar lära sig. Bagaren verkar här få totalt fria händer och kan på denna lokala pizzahybrid blanda friskt bland oxfilé, bananer och baconbitar. Gärna toppat med tre sorters ost och ananas. I det läget hjälper det inte att pizzan heter Bellman och bakas på en pizzeria på Bellmansgatan. Undvikas bör de.
Helena Helsing Mork
Tog det bekväma framför det mindre dito och flög till Gotland ett par dagar mellan regnskurarna. Väl på Bromma flygplats igen, möttes jag av följande kanske lite väl lågmälda budskap från Flygbussarna: ”Flygbussarna – snabbare och billigare blir det inte.” Hm… Och så undrar de varför så många väljer att ta taxi istället…
Helena