Jag tror att vi bänkat oss för Niklas Bygglov eller Bonde söker Mamma eller något annat högkvalitativt familjeprogram när den glittrande glada hallåan (HETER det fortfarande så?!?!) påannonserade ett snäppet senare program i tablån med de avslutande orden ”…och vill du så kan du som tittare skicka in dina egna sexberättelser till programmet.” Det var ett par halvstora barn och jag och hallåan och tipset om att skicka in sina egna sexberättelser helt enkelt. Jag vill inte säga att vi chockades. Men vi antecknade inte heller webbadressen. Ja, barnen kanske gjorde det i smyg på någon Bamsetidning, vad vet jag? Men själv hade jag huvudet fullt av fiskbullsrecept, läxläsning och ovikta gympakläder och kände inte att jag kunde formulera mina erotiska erfarenheter där och då.
Man borde ju inte förvånas? ”Sex med Victor” är säkert ett mycket bra faktaprogram i UR´s serie om kroppen och i tider när varje löpsedel och varje veckotidning lär ut knep om bästa sexet (o-charmigt ord) och ställningarna svenskarna älskar, är det här ju rena rama Saltkråkan.
Men man får betänka att jag kommer från en helt annan tid, nittonhundratalet. När jag var liten svarade en Maj-Britt på sexfrågor i Kamratposten. Det var där min grund lades. Nyfiket läste jag vad hon skrev och förvånat kunde jag konstatera att det ibland bara var tre frågor hon svarade på. Någon gång fyra. Nästan aldrig sex. Är det så konstigt om jag tycker att vi gått lite väl långt i vår frispråkighet?
Naturligtvis reagerade inte barnen på samma sätt som jag där i soffan. Jag tror inte ens att de fnissade. Toleranta, överexponerade och med trösklar höga som hus vad prydhet beträffar. Har jag drömt, eller har det funnits ett program med titeln: ”Världens roligaste penis?” Jag tror att barnen log lite när vi plötsligt zappade in på det en kväll efter Idol. På Maj-Britts tid hade det programmet inte kommit på fråga. Det säger sig självt. På den tiden fanns det nämligen ingenting som hette ”rolig penis”. Vi talar nittonhundrasjuttiotal. Det årtionde då allt var brunt, normalt och unisex.
helena Helsing Mork
Vikten av att ha oklanderliga underkläder har man ju känt till sedan barnsben. Man vet nämligen aldrig var man hamnar. Ständigt beredd på att bli påkörd, avsvimmad och förd till sjukhus har man gått omkring just hel och ren under. (Eftersom sjukvårdspersonal på akutavdelningar världen över är så extremt noga med att man inte har trasiga sömmar och kanske en missfärgad trosa. Eftersom de lätt kommer av sig alldeles där de står beredda med syrgas och blodpåsar, och bara gapar när de ser trasiga resår.)
Som sagt, detta har man vetat. Vad som däremot kom som en obehaglig överraskning för mig här i helgen, är att man alltid måste ha en hel och ren kylväska. För att inte tala om det man lägger i den.
Jag blev uppringd av våra grannar i lördags. De undrade om vi möjligen hade sett en kylväska i porten. Jo, det hade vi faktiskt. Vi trodde ett tag att den kanske innehöll en bomb och vågade inte röra den.
”Inte än, men det är väl en tidsfråga” sa grannen och började prata om majskyckling och annat animaliskt. Skulle vi kunna rädda huset från ett besök av Anticimex?
Naturligtvis kunde vi det. Jag gick ned och hämtade väskan, öppnade den och var beredd på det värsta. Men vad hittar jag? Under iskalla frysklampar ligger innehållet till vad som skulle kunna vara en veritabel gourmethelg. Här fanns majskycklingen, parmaskinkan, den oöppnade juicen, de gyllengula äggen, den vacuumförpackade parmesanosten, champinjonerna, kaviaren… En aldrig sinande ström av totalt fräscha förpackningar. Var fanns den kälkbackiga osten med hård kant? Korven som någon redan karvat av? Den ytterst tveksamma leverpastejen? Den halva paprikan? Middagsresterna i den tomma glassboxen? Jag drabbades av en retroaktiv ångest för vad som hade hänt om det var vår kylväska som hade stått där nere i porten. Om det var jag som hade behövt ringa grannen och be honom ta hand om innehållet. Tanken hade varit omöjlig! Istället för ett generöst ”Vi har handlat åt er – smaklig måltid!” hade jag fått be honom bära kylväskan direkt till grovsoprummet. ”Använd handskar och vad du än gör – öppna inte väskan!” Det finns en gräns för vad en ytlig bekantskap tål av intimiteter och avslöjanden.Vi hade fått leva i en stel och ansträngd grannrelation under överskådlig tid efter detta.
Så länge den mänskliga faktorn är en faktor att räkna med finns alltid risken att ens kylväska blir kvarlämnad i gemensamhetsutrymmen. Så hel och ren under. Visst. Jättebra. Jag tänker dock satsa lite extra på kylväskans innehåll framöver. Man vet aldrig var den hamnar.
Helena Helsing Mork
Att vara eller inte vara, det är frågan. Stamkund, alltså. Att vara eller inte vara stamkund, det är frågan. Med plånboken full av lojalitetsbevis är det här ett ständigt aktuellt problem och jag slits mellan längtan efter att få extra förmåner, bonus, bästa bordet eller ett igenkännande leende och friheten i att handla var jag vill, när jag vill, på nya ställen och helt utan uppvisande av kundklubbskort.
Hur blev det så här?
Det är ju i och för sig charmigt att bli igenkänd. Att bli lite omhuldad, få gå före, kanske bli bjuden på ett och annat. Det är ju lite smickrande att de ler mot mig lite extra när de ser att jag plöjt ner halva min månadslön just i deras kassa. (Ja, jag är ju inte dummare än att jag fattar att det finns ett samband mellan glada miner och min plånbok.) Och samtidigt… Att vara ”Helena” med hovmästaren på en bra krog, visst det ger en känsla av välbefinnande. Men var går gränsen? Att vara ”Helena” med tjejen på Mrs H och Nathalie Schuterman? Skulle säkert kännas ok. Vara ”Helena” med tjejen på Life hälsokostbutik? Ger omedelbart lite blandade känslor. Med samtliga kassörer på systemet vid Vasaparken? En gräns har definitivt överskridits.
Vissa missbruk är liksom mer ok än andra. Att ha snuskigt många poäng på sitt NK-kort är helt ok. Och hur många koketterar inte med sin passion för skor? ”Jag är helt galen i skor! Kan inte låta bli att köpa! Har en hel garderob full med bara skor! Är nog lite skooman!” Men vad händer om vi byter ut ordet ”sko” mot i princip vilket annat ord som helst: sax, fingerborg, falukorv, fårskinn? Det blir liten sinnesundersökning och finalplats i ”Sveriges 100 skönaste människor” direkt. ”Jag är helt galen i saxar!” ”Har en hel garderob full med falukorv!”
Vad vill jag säga med det här då? Ja, jag vill förstås höja ett varningens finger: ICA-kortet är inkörsporten till tyngre droger som Åhlénskort och kanske till och med NK-kort. Man kan bli beroende redan första gången man får en stämpel i ett bonuskort. Och tänk på att när du bokar ett bord på, säg Teatergrillen, så betyder det inte att de älskar dig för att de kallar dig vid förnamn. Det betyder bara att du bokat bord förut.
Helena Helsing Mork
