TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Garderobens sorgebarn.

Finns det något tråkigare än en strumptvätt? En tvättrumma fylld av håliga, trådiga, håriga blandmaterialstrumpor som pockar på sortering. Det är något totalt oglamoröst och samtidigt kravfyllt med dessa garderobens sorgebarn. Sorterade som underkläder, men utan underklädernas mystik. Sorterade under fotbeklädnader utan att äga ens en promille av den putsade skons upplyftande egenskaper. Kort livslängd har de också. Det behövs egentligen bara en tvätt så är de för små, noppiga, urtvättade och sladdriga. En oslipad golvplanka kan räcka för att de ska få hål och bli till skämsobjekt.
Sedan några år tillbaka har hela familjen övergått till mestadels svart. Det kan hända att någon skojar till det med en prick eller en rand eller ett emblem, men oftast är det just svart som gäller. Det är otroligt praktiskt och helt värdelöst på samma gång. Man står där och river bland snarlika exemplar och känner maktlöshet blandat med ilska och frustration.
Slut, tar de ofta också. Utan förvarning är det plötsligt tomt i lådan. Då får man stjäla från andra familjemedlemmar, något som är möjligt eftersom alla strumpor oavsett ingångsstorlek krymper till samma format efter en tvätt. Är det slut i samtliga strumplådor får krisstrumporna komma fram. Det kan röra sig om en par gamla Paul Smith strumpor med röda hjärtan eller en utseendemässigt helt ok strumpa som klämmer åt så att man får bestående ingröpningar på vristen. För lös strumpa som korvar sig under hålfoten räknas också hit. Och så förstås alla strumpor där jultomtar och grisar figurerar. Just sådana fick jag av en kund i konfektionsbranschen för många år sedan. Tråkigt nog är de enda som fortfarande är sig lika.
Helena Helsing Mork

Hästens språk.

Ikväll satt jag och tittade på ett fascinerande program om chimpanser och vad som skiljer människan från apor. Efter ett långt yrkesliv i reklambranschen visste jag på förhand att skillnaderna är skakande små. Apor använder till exempel inte powerpoint och pratar osammanhängande om TRP och bruset i medielandskapet. Men programmet tog också upp språkfrågan, en fråga som berör mig på djupet av min grunda själ. Jag har själv praktiserat en del empirisk forskning när det gäller djurs lingvistiska förmåga. På en resa till franska alperna för många år sedan ingick en färd på ett lömskt och vedertaget obegåvat djur – hästen. Någon har sagt att det djuret är mer lämpat som smörgåspålägg än som sällskap. Jag tvingas i alla fall att rida i skogsterräng på djuret när det helt utan förvarning börjar gallopera. Jag studsar omkring i sadeln och inser att även om jag överlever den här helvetesfärden kommer jag inte att kunna skaffa några fler barn. Jag drar i tömmarna tills jag har ögonkontakt med hästen och skriker för full hals. ”Arrêt!!” Tala om sinnesnärvaro och respekt. Jag skriker ett kommando på hästens modersmål. Jag vet tyvärr inte om avsaknaden av lydnad beror på sedvanlig fransk arrogans, mitt uttal kanske inte var helt korrekt, eller om man helt enkelt inte kan förvänta sig respons av ett pålägg.

Anders Tempelman

Två sätt att säga ungefär samma sak.

Modern tv-tidning?

Året är 2007. Den analoga tv-distributionen har precis dragit sin sista suck, text-tv har funnits så länge våra barn kan minnas och en PVR eller HDTV-box förväntas bli årets julklapp. (Jag erkänner, det är en gissning, men inte särskilt djärv eller hur?)
Då lanserar landets tre kvällstidningar en nyhet så het att man sätter latten i vrångstrupen. En produkt så nytänkande och avancerad att man går man ur huse för att lägga vantarna på den. En måste-ha-detalj så i tiden att…
Inte. Not. Don´t think so.
Vad, exakt, är nytt sedan ”Röster i Radio och TV” låg på våra soffbord? Och mycket kan väl en papperstidning med programtablåer kallas, men ”modern”?! Jag får lite samma känsla som om SJ lanserat långsamma snabbtåg, Felix pratat om vegetariska kötträtter och vägverket försökt sälja in kurviga raksträckor? Det går helt enkelt inte ihop.

Helena Helsing Mork

AIK-are för en kväll.

Igår var jag AIK-are för en kväll. För lite VIP-platser, gratis mat och dryck svek jag DIF med en otrolig lätthet. Men det andra skälet (kanske det starkast vägande) var att motståndarlaget kom från Göteborg. Det kändes bra, jag sjöng med i AIK-låten och, klappade händer på rätt ställen. Det var väl ingen fantastisk fotboll jag fick se och matchens enda mål såg väldigt tveksamt ut. Man undrar varför fotbollsdomare inte får plocka fram en monitor i avgörande lägen och se en slow-motion-repris? Eller ingår det i domarens roll, att tokgissa i situationer som kan avgöra hela SM-slutspelet? Man undrar ju.

Anders Tempelman

Saker man aldrig lär sig 2:

Att väldigt små skönhetsfläckar i ansiktet, blir stora självlysande blaffor när man klämt på dem ett tag. Sen ser alla väldigt tydligt var den nästan osynliga pricken satt.
Att väldigt små middagsrester aldrig blir uppätna, hur praktiska burkar de än läggs i.
Att uttryck som ”alla goda ting är tre”, ”skönheten kommer inifrån” och ”klappjakt”, inte går att skoja till på fler sätt nu. Inte i rubriker. Inte i skyltfönster. Inte i något enda sammanhang!
Att alla expediter alltid har de kläder man står och nyper i, själva. Och att de älskar dem. Och att de är precis lika snygga till jeans som till något mer festligt.
Att grillade mackor smakar exakt likadant oavsett om de innehåller parmaskinka, mozzarella och tomat eller salami, brieost och soltorkad tomat.

Helena Helsing Mork

Bamse firar 15 år.

Robotsystemet som lystrar till det varma och inbjudande namnet Bamse ska läggas ned. De började tydligen utveckla detta tekniska under av svensk spetsteknologi 1993. 15 år och åtskilliga miljarder senare, står vi alla här och undrar vad som ska hända härnäst. Oroligt börjar man undra om trampminan Lille Skutt och Granatgeväret Skalman också är i farozonen? Nu är inte frågan bara om det är motiverat för ett litet semi-neutralt land att tillverka vapen, utan också om det är motiverat att förbruka oceaner av skattebetalarnas pengar till ingen som helst nytta? Pengar som kanske skulle räckt till Sjukhuset Stålmannen eller Barnhemmet Captain America.

Anders Tempelman

I matbloggarnas kölvatten?

Det fanns en tid när betyget ”Det smakar som köpe…” var ett beröm. När hemgjort var vardag och lågbudget och präktighet till skillnad från mat som köptes som var exklusivt, perfekt och lite ouppnåeligt. Förmodligen var det mormors generation som svängde sig med det utrotningshotade uttrycket, men jag tycker att vi borde plocka fram det igen nu, tillsammans med de långskaftade skinnhandskarna och tantväskorna. Nu har det nämligen gått för långt åt andra hållet. Jag skulle vilja slå ett slag för ”köpe” helt enkelt.
Jag säger bara en sak: Majonnäs. Vem tycker på allvar att det är godare med hemgjord majonnäs? Att se halva oljeflaskan rinna ner i bunken och så vispa vispa vispa bara för att i slutändan kunna servera en medioker kopia av det vi vanligtvis förväntar oss av en majonnäs. Vad är der för fel på den köpta? Med vitlök och några kvarntag på 2007-talets svar på Piffi-allkrydda: chili + grovsalt, lyfter aiolin baserad på köpemajonnäs fisksoppan till höjder den hemgjorda bara kan drömma om.
Ett annat exempel där hemmafixaren borde kunna fokusera på andra och bättre saker är när det handlar om sushi. För surt ris, för sött ris, för klibbigt ris, för tjock sjögräsmatta, för lite lax… situationerna när det kan gå fel i sushitillverkning, är hur många som helst. Varför inte nöja sig med proffsen på kvarterssushin? De som verkligen vet hur länge man ska krama en riskudde.
Pizza som smakar crocque monsieur, mäktiga semlor med alltför grovt mjöl, chutney med alltför stora lökbitar och gelatinstinna kokosbollar är andra resultat av alltför mycket välvilja. Vissa saker blir helt enkelt bättre när proffsen gör dem. Ibland ska det helt enkelt smaka köpe.

Helena Helsing Mork

Anteckningsblockfetischism.

Jag har en bekännelse att göra. Efter att ha gett upp snus, raffinierat socker och sex med vilt främmande människor på offentliga platser, har jag drabbats av en annan last: Anteckningsböcker. Det började harmlöst med Ordning&Redas svarta, tygklädda och rätt prisvärda anteckningsböcker. Sen gled jag omärkligt över till de lite dyrare och väsentligt snyggare hos Bokbinders. Efter det var jag fast och började handla tyngre prylar med italienskt ursprung. Först lite försiktigt hos Spalding&Bros som har en känsla av New York på 30-talet över sig. 40 linjerade sidor omfamnade av ett lite hårdare, matt pappomslag. Jag kan fortfarande impulshandla dem, som smågodis. Sen belönade jag mig en dag med en hundrasidig pjäs från Circa, ett litet mästerverk i A4 och med ett svart, mjukt omslag i läder. Pappret är lite gultonat och precis lagom strävt. Jag är känslig för sträva strukturer annars. Kan nästan få kräkkänslor när jag drar med naglarna på ekologiska hushållsrullar eller när jag biter i nymanglade lakan. (Vi går inte in mer på det.) Sen briserade min nya last fullkomligt när jag var i Florens i somras. Jag kom hem med en rakt igenom handgjord, inbunden bok i svinläder från Signum. Det ser ut som om jag bär omkring på Den gudomliga komedin och just nu vilar den inne i en garderob (Freudianskt?) tills jag skrivit klart de andra. Men vad fyller jag då alla dessa dyra anteckningsböcker med? Insändare till Bamseklubben, inköpslistor när jag ska till Willy’s, telefonnumret till min naprapat, namn på människor som behandlat mig illa och mest av allt – telefonklotter. Ett streck som blir till en stege, som blir ett perspektiv av ett rum, med en boll i, som har en obeslisk ovanpå sig, med ett moln under sig och en liten kattunge i ena hörnet, i en sopsäck. Så ungefär.

Anders Tempelman

Solidaritet 2007.

Så var det fredag igen och en vecka sedan jag kämpade för Burma. Solidariskt satt jag här på reklambyrån klädd i röd tröja och visade min medkänsla med ett lidande folk. Hela fredagen. Så här med facit i hand är jag osäker på om det hjälpte. Och det känns väl sådär att flera tusen munkar är spårlöst försvunna i ett land med kremering som tradition. Men jag drog mitt strå till stacken, det gjorde jag.
Idag passerade jag en affisch med uppmaningen ”cykla för miljön”. Alltså inte det att vi ska ställa bilen och dagligen cykla i stället, utan mer att vi en lördag ska cykla tillsammans och på så sätt markera vårt missnöje mot miljöförstöring och utarmning av jordens resurser. Det kanske kan vara trevligt?
Jag funderar på att fika för frigivningen av politiska fångar också, någon solig eftermiddag på Waldermarsudde. Kanske måla naglarna till stöd för civilbefolkningen i Darfur? Dricka vin mot byggandet av en galleria under Odenplan, kan jag också tänka mig. Men först ska jag demonstrera för att Idolfinalen ska få hållas i Globen. Någon jäkla ordning måste det väl ändå vara!
Helena Helsing Mork