Hälsokontroller. Själva anledningen till dessa genomkörare är ju egentligen inte alls rolig. Trots det är det något småspännande med dem.
Kvällen innan har jag lite svårt att somna eftersom jag vet att jag ska ge bort en del av morgonurinen till företagsläkaren. Och tänk om jag glömmer! Men jag kommer ihåg och lyckas pricka rätt och allt är toppen tills jag tittar på provröret och får en chock. Det är rött! Ekolådans rödbetor har sabbat min första hälsokontroll på fyra år! Min omedelbara tanke är förstås att ringa återbud och skylla på sjukdom, men sedan tänker jag att det är ju egentligen bara färgen som skiljer rosévin från vitt, så det är väl förmodligen samma sak med urin.
Väl på britsen inne på företagshälsovården känns det genast bättre. Nu kommer den trevliga biten när vi går igenom mina kryssvar. Jag har kryssat i att jag inte röker, att jag äter sunt men att det händer att jag dricker vin. Allt är normalt. Sköterskan utgår ifrån att det blir lite representation ibland också, i veckorna. Det är också normalt, nämligen. Jag har fyllt i att det händer att det är stressigt på jobbet och det är verkligen inte att undra på, tycker sköterskan. Vi pratar bara om mig och min kropp och mina värden i 45 minuter och det är riktigt trevligt. Får jag någon tid för mig själv då och då? Undrar hon. Har jag några kliande födelsemärken? Jag får en känsla av att hon verkligen är intresserad och tar upp saker som en hälseneinflammation 1988 och mina smala handleder. När jag kommit till att jag har en kompis vars mamma eventuellt har diabetes, är det dags att resa sig från britsen.
Blodprov, utandningsprov och hörselprov går som på räls. Till sist får jag lite förläget lämna fram mitt urinprov, men hon har sett värre och tar det med fattning. Jag får ett visitkort, ett äpple och en faktura och så var det klart för den här gången.
Helena Helsing Mork
Snälla barnvagnsföräldrar, när ni har hela dagen på er att träffa andra barnvagnsföräldrar och när de allra flesta restauranger och caféer serverar prisvärd lunch mellan åtminstone kl 11:00 och kl 15:00. Varför måste ni då stämma träff och beställa mat och duka upp och lägga beslag på varenda möbel i hela restaurangen just klockan 12?! Jag vet att det är under min värdighet att bli så här irriterad, men det är mig en gåta. Och när man inte själv har en sjumånaders i knät utan tvärtom en arkitektritning, en faktura eller kanske en ny väska, är det jätte
o-charmigt med stänkande sjömansbiffpurré och fruktmos. Och när man försöker prata med en länge saknad kompis om ett jobbyte, en skilsmässa eller varför inte en dåligt fungerande grundvattenpump, kan skriken från fyra överstimulerade halvåringar plocka fram känslor inom en som man inte visste, och helst inte vill erkänna att, man hade.
När ni lunchar med en stackare i det grå arbetslivet, har jag full förståelse för att man inte har något annat val än att fickparkera mellan bord och stolar. Men när Klubben för Inbördes Barnbeundran träffas? Föräldrar För Mikrovågsuppvärmd Mat har möte? Eller man helt enkelt bara vill sitta och umgås med några i samma mysiga prata-på-du-jag-hör-visserligen-inte-riktigt-vad-du-säger-för-jag-letar-efter-en-sked-som-mitt-barn-just-tappade-under-bordet-men-det-är-trevligt-i-alla-fall-situation. DÅ kan man väl ses tio i ett istället?
Helena
Kan vi lyfta blicken från svartjobbens Sverige och fokusera på konferensens förlovade land ett tag istället?
Såg en notis om att statens fastighetsverk har prisats för sin renovering av Birger Jarls torn på Riddarholmen i Stockholm. Det har de säkert gjort sig förtjänta av, men vad som slog mig var den lilla passusen att tornet nu rymde ett så fantastiskt konferensrum. Varför är jag inte förvånad? Så fort det handlar om en nybyggnation eller en renovering blir resultatet konferensinriktat. När gamla Klaraterminalen ska byggas om är det självklart för att ge plats åt hotell och konferensverksamhet. När gamla gods och gårdar rustas upp, är det för att konfereras i. Varför skulle Birger Jarls torn vara ett undantag?
Som en konsekvens av ovan, lägger sig konferensrumsestetiken dessutom som en våt filt över våra privata hem. Titta i vilken mäklarannons som helst och du ska finna långa bord med likadana stolar, konferensgrå filtsoffor och kylskåp med kolsyrevattentapp. Över alltihopa sprider sedan konferensrumsarmaturen sitt avdragsgilla sken.
Semestern är inget undantag. Varje chartermål med självaktning har uppkopplingsmöjligheter och mötesrum och snart kan man inte boka ens en skidresa utan att bli upplyst om var powerpointfaciliteterna finns.
Inte ens julen är fredad zon. Tvärtom. Näringslivssidornas reklam vet så här års inga gränser. ”Julbordskonferera ståndsmässigt i lyxig herrgårdsmiljö”, ”Vallboda Spa&Konferensanläggning för dig som vet att konferera med hela kroppen” ”Nu har Bullerbyns smådjursstall&konferensloge lagt grisfötterna på bordet”.
Med lite god vilja kan man välja att se det som något positivt. En dialogens och överenskommelsens seger över smockan och tystnaden. Men egentligen är konferensifieringen av Sverige och svenskarna bara rätt tråkig. Så avdragsgill den är.
Helena Helsing Mork
Hörde om en forskare som forskat om övergångsobjekt. Ett övergångsobjekt kan vara en nalle eller en snuttefilt eller något annat som ett barn kan använda till tröst när föräldrarna har lämnat rummet och de måsta vara ensamma en stund. Forskaren hade kommit på att även vuxna har övergångsobjekt för att lindra separationsångest. Hur mycket tid hon hade lagt ned på forskningen framgick inte, men hon hade kommit fram till att vuxnas övergångsobjekt kan handla om ett halsband som får en att minnas sin mormor. Eller kanske en tröja som en pojkvän haft, innan han gjorde slut. Forskaren hade intervjuat ett antal efterlevande till folk som omkommit i attentatet mot World Trade Center (jo, för det här handlar om banbrytande forskning och då står hela världen till ens förfogande) och kommit fram till att de sparat vissa personliga ägodelar till de omkomna eftersom de fick dem att minnas dem och på så sätt successivt komma över sorgen. Läs det igen. Människor som sörjer och saknar kan finna tröst i saker som påminner dem om det saknade.
Någon som INTE visste detta redan?
Jag menar, vad tar sig vetenskapen an härnäst? Tänker man gå till botten med den fullständigt självklara frågan om ifall även vuxna blir kissnödiga om de dricker för mycket? Och tänker man i så fall bevisa sina rön genom att intervjua folk som varit med om champagneprovning? Jag är skeptisk.
Helena Helsing Mork
Vad är det med väderleksrapporter som gör dem så sövande? Jag kan vara hur intresserad av morgondagens prognos som helst och ändå vandrar tankarna iväg när meteorologen tar vid i tv:s nyhetssändningar. Så kvicknar jag till lagom till han eller hon önskar godkväll och tackar för sig. Det slår aldrig fel. Lika illa är det med radioprognoserna. Och då är jag ändå uppvuxen i en närmast sjukligt väderintresserad familj där orden ”nu är det här!” ekat genom rummen och man upphört med allt ljudskapande, inkl att tugga knäckebröd, i spänd förväntan när prognosen närmat sig östra Svealand. Det har inte hjälpt ett dugg. Jag drabbas av momentan sömnsjuka varje gång vädret sätter igång, även på radio.
Med tiden har jag börjat se det här som en chans till mikrosömn. Som att slappna av med en nyckelknippa i handen och vakna till när nycklarna faller i golvet.
Och det finns fler situationer som erbjuder samma nyttiga avkoppling: Samtal med försäkringsrådgivare har jag alltid haft svårt att koncentrera mig på. Nu njuter jag, väl medveten om hur bra det är för mig att slappna av och bara låta tankarna flyga iväg en stund. En säljare som med en riktigt sifferspäckad powerpoint presenterar en tjänst jag aldrig kommer att behöva, blir ett möte att se fram emot om man lägger det lite lagom efter lunch. En telefonsäljare som tagit sig förbi Nix-spärren likaså, speciellt om det gäller finansförvaltning och man ställer en följdfråga. Sedan kan man koppla av fullständigt i flera minuter. Till sist kan ett helt vanligt möte i stadsdelsnämnden fungera också, om man känner sig lite stressad. Men då bör dagordningen helst inte innehålla frågor om Citybanan och Odenplans ombyggnad förstås. Då får besöket omedelbart motsatt effekt.
Helena Helsing Mork
