Konferens någon?

Kan vi lyfta blicken från svartjobbens Sverige och fokusera på konferensens förlovade land ett tag istället? Såg en notis om att statens fastighetsverk har prisats för sin renovering av Birger Jarls torn på Riddarholmen i Stockholm. Det har de säkert gjort sig förtjänta av, men vad som slog mig var den lilla passusen att tornet nu rymde ett så fantastiskt konferensrum. Varför är jag inte förvånad? Så fort det handlar om en nybyggnation eller en renovering blir resultatet konferensinriktat. När gamla Klaraterminalen ska byggas om är det självklart för att ge plats åt hotell och konferensverksamhet. När gamla gods och gårdar rustas upp, är det för att konfereras i. Varför skulle Birger Jarls torn vara ett undantag?
Som en konsekvens av ovan, lägger sig konferensrumsestetiken dessutom som en våt filt över våra privata hem. Titta i vilken mäklarannons som helst och du ska finna långa bord med likadana stolar, konferensgrå filtsoffor och kylskåp med kolsyrevattentapp. Över alltihopa sprider sedan konferensrumsarmaturen sitt avdragsgilla sken.
Semestern är inget undantag. Varje chartermål med självaktning har uppkopplingsmöjligheter och mötesrum och snart kan man inte boka ens en skidresa utan att bli upplyst om var powerpointfaciliteterna finns.
Inte ens julen är fredad zon. Tvärtom. Näringslivssidornas reklam vet så här års inga gränser. ”Julbordskonferera ståndsmässigt i lyxig herrgårdsmiljö”, ”Vallboda Spa&Konferensanläggning för dig som vet att konferera med hela kroppen” ”Nu har Bullerbyns smådjursstall&konferensloge lagt grisfötterna på bordet”.
Med lite god vilja kan man välja att se det som något positivt. En dialogens och överenskommelsens seger över smockan och tystnaden. Men egentligen är konferensifieringen av Sverige och svenskarna bara rätt tråkig. Så avdragsgill den är.

Helena Helsing Mork