Jag har alltid undrat hur det går till. Ögonblicket när man ser en stor blank, obesudlad yta och samtidigt inser att man har en fet tuschpenna i fickan. Eller är det tvärt om, man har en tuschpenna i fickan och söker aktivt efter en yta? Plötsligt står man i alla fall framför en ny, stor och blank plåt i tunnelbanan. Men nu är frågan, vet man sitt viktiga budskap eller improviserar man? Jag ser en ekvation framför mig där man väger antal stavelser med ytstorlek och önskat budskap. Kanske ingår även önskad effekt i relation till ytans geografiska placering? Det kan inte vara ett hastverk att klottra. Till slut bestämmer man sig för att jobba typografiskt stort och satsa på enkelhet. Resultatet blir föredömligt synligt men budskapsmässigt lite svagt? Är det jag som är bög, är det killarna som jobbar bakom plåten som är bögar (plural i så fall) eller är det klottraren själv som är bög? Det blir liksom ingen reaktion när syftningen är så luddig och diffus. Och det är väl trots allt en reaktion man är ute efter? Om klottrarna inte kan bättre än såhär, är det bara att tvätta bort.
Anders Tempelman
