Tidigare gick jag till Wayne’s i konserthuset på mornarna, men det går inte längre. En äldre kvinna som pratar med sig själv är alltid där numera. Hon pratar högt för sig själv och gärna med blicken fäst på mig. Jag är van vid den här sortens uppmärksamhet, av alkisar, pundare och kortväxta, packade killar. De ser någonting i mig. Men det här är verkligen irriterande. Jag sitter fördjupad i min dator eller en bok och hör plötsligt denna malande, mumlande röst. ”Ja, så kan det verkligen inte vara, han var inte alls ledsen, mjölet måste i före smöret, men det vet jag ingenting om, hon var alltid glad på mornarna….” Första gången det hände tittade jag upp lite förvånat och mötte hennes blick, såg mig omkring och försökte begripa vem hon pratade med. Numera undviker jag att titta på henne och stoppar direkt in lurarna till min mobil och spelar musik. Fast det tar inte bort den obehagliga känslan av att någon tittar på mig och pratar med mig. Min hund har samma blick när han behöver gå ut eller vill påminna mig om att han inte fått sin middag ännu. Den här kvinnan kanske också vill någonting som jag inte riktigt begriper? Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag talade tillbaka. På hennes sätt. Med en massiv vägg av ord och osammanhängande meningar. Skulle hon tystna och lyssna intresserat för ett ögonblick? Jag tänker inte ta reda på det. Nu sitter jag på ett annat fik på mornarna och oroar mig mest för att hon ska hitta mig igen.
Anders Tempelman
