P1:s nyhetssändning i dag på morgonen: ”Avslutningsvis kan vi berätta att för första gången på ett svenskt sjukhus har en blindtarmsoperation genomförts via munnen…” Varför det hängivna läkarteamet valde att gå den vägen, gick man inte in på. Kanske var de understimulerade?
Helena Helsing Mork
Det är ett jäkla fokus på 40-åringarna nu för tiden. Snyggare än någonsin, sexigare än någonsin, karriären blomstrar och alla formkurvor pekar uppåt. Var höll den här debatten hus för tre år sedan? Det är inte utan att jag känner mig lite lurad. Jag menar, mycket har jag kunnat påverka i mitt liv. Men när mamma och pappa slog till någon gång där på vintern 64 var jag helt enkelt inte beslutsmässig. Varför väntade de inte några år? Jag menar, med facit i hand hade det naturligtvis varit mer fördelaktigt för mig om mamma hade hållit på sig ett tag.
I början var det väl inget jag tänkte på direkt. De första åren var jag som de flesta, en glad och pigg ordning i mina bästa år. Det är väl mer på senare tid som jag har förstått att det var lite vad-ska-jag-säga, ogenomtänkt, av dem att bara rusa åstad där och då.
Tänk om de nöjt sig med att gå på bio och hålla handen till låt säga 1969. Då hade jag bara varit 38 idag. Duktiga Nicole Kidman och spontana Julia Roberts hade varit ett gott stycke äldre än jag och jag hade kunnat kasta ett föraktfullt öga på Tara och Laura och M-magasin och alla andra mogna tidningar.
Och om nu mamma och pappa hade väntat ända till 1969 så kanske det skulle ha tagit ett tag innan det fäste, liksom. Jag kanske inte skulle fötts förrän 1972 och därmed tillhört en helt annan generation! Jag hade överhuvudtaget inte brytt mig om Nicole Kidmans ålder utan kanske mer om Kate Winslets i så fall. Förstår ni vilken möjlighet det hade varit. En helt annan referensbank! Fast Kate Winslet kan ju inte vara mer än drygt 30, i och för sig. Och då är vi ju där igen…
Helena Helsing Mork
Med köttfärsskandalen i färskt minne är det med viss skepsis jag noterar att livsmedelsbranschen (inkl. alla tobakshandlare) nu plockat fram sina geléhjärtan. Var har de varit sedan vi såg dem sist? Gömda under charkdisken? Förvarade bland julpyntet i källaren? Vem tar på sig uppgiften att smyga in på lagret och med diskret dold mobilkamera fånga en ICA-handlare som märker om sina geléhjärtan?
Annat dammigt vi i skrivande stund hittar i butikerna är resårskärpen, fylld choklad i presentaskar och YSL´s doft Paris. Den sistnämnda blir vid olycklig förvaring lika gul och trögflytande som innehållet i den fyllda chokladen.
Till sist kan meddelas att sommarens reafynd redan dykt upp på Weekday: ett par 100 % printade jeans med motivet grekisk stenstrand. Det är bara texten ”soliga hälsningar från en som ligger på latsidan” som fattas. Ligger inte de här jeansen kvar på hyllan efter midsommar, så inte vet jag.
Helena Helsing Mork
Just nu finns det två icke trovärdiga djur på tv. Det första är en liten svart/vit kalv som hävdar att hon längtar tills hon blir vuxen, för då ska hon få göra Bregott. Det är något i verbet ”göra” som känns obehagligt i det här sammanhanget. Bregottfabriken har funkat så länge vi som betraktare satt en rubrik till idyllen vi ser. Men när den här lilla spetan till kalv börjar tala till oss, då är det nåt som inte stämmer.
Det andra djuret som brottas med sin trovärdighet är en WC-anka som inte bara dyker ner i toaletten utan dessutom gillar att gå in med näbb och huvud under kanten och skrapa på de onämnbara rester som sitter där. Varför skulle han vilja göra det? Jag får klaustrofobi och kvävningskänslor bara av att titta på det. Och då vet jag ändå att ankan är tecknad.
Sist men inte minst vill jag höja ett frågande ögonbryn för den som tyckte att det var ett bra grepp att välja en svartvit bild på små gurkor som dekoration på ICAs inlagda husmorsgurka. Har du missat den? Gå till gurkhyllan och leta efter den där burken som ser ut som om den innehåller krälande sniglar eller kanske iglar. Mums.
Helena Helsing Mork
