Är svenskan ett av världens konstigaste språk? Vad är tex motsatsen till att inte fatta ett dugg? Att fatta ett dugg? Eleven fattade ett dugg. Läraren blev ett dyft förvånad eftersom eleven hade tillstymmelse till hjärnkapacitet. Jag förstår knappt själv vad jag skriver.
Och så har vi ordspråken. Som nysvensk vill man ju gärna kunna svänga sig med det svenskaste språket har att ge. Tänk dig då att någon säger att det är så bra med Prisextra för att det ligger så nära. Då kan man, som nysvensk, vilja briljera med ett:
- Ja, men nära skjuter ingen hare. Vilket inte alls skulle vara rätt.
Och tänk dig sedan att den nysvenske ska rosta en frusen brödskiva (ja, det är söndag morgon) och frågan kommer upp om hur mycket man vill rosta den. Det räcker med en gång, säger du, vis av för hårt rostande. Och får det lite pigga svaret:
- En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Då blir ju det också konstigt.
Läste någonstans att i Norge ska man börja med tårtan när man blir bjuden på kaffekalas. Först därefter går man lös på den i mitt tycke självklara öppnaren bullen. Inget konstigt alls dock, jämfört med den nysvenske som stöter på butiksskyltar föreställande hundar och texten ”Vi får inte komma med in.” Vi? Har butiksägaren verkligen tänkt igenom det där, kan den nysvenske med fog undra. Hundar som väl uttrycker sig i skrift och dessutom läser skyltar, är förmodligen även jätteduktiga på att shoppa.
Helena Helsing Mork
Jag har börjat lära känna folk på gymmet. Eller känna och känna, det är en kille som vid två tillfällen visat mig hur trappmaskinen fungerar. Han är lite lik en mycket ung Per Hagman. Kanske är det rent av han. Ola säger alltid att jag inte känner igen folk. Ju oftare han påpekar detta, desto svårare har jag att känna igen folk. Häromsistens tog vi en öl på Rolfs Kök när jag fick ett behov av att kommentera inredningen som sett likadan ut sedan 1989. Det ligger ju inget nedsättande i det, men jag hade kanske inte pratat exakt lika högt om jag vetat att jag satt precis bredvid Jonas Bohlin.
Med lite god vilja kan man få det här handikappet till något positivt. Som ansiktsdyslektiker kan man exempelvis utan problem prata med riktiga storheter utan att bli det minsta nervös. Man känner helt enkelt inte igen dem. Man kan hälsa trevligt på personer man tror att man känner igen, fast man egentligen aldrig har setts. Det är en sympatisk om än lite förvirrande bieffekt av ansiktsdyslexin. Man stöter också oftare ihop med Idol-Eric och Idol-Mattias, än andra. Eftersom man tycker att de ser exakt likadana ut.
Ibland är jag helt säker på att jag ätit lunch bredvid Carolina Gynning eller Leif Pagrotsky. ”Hur kan du vara så säker på det?” kan då någon undra. Då får jag påminna dem om att jag varken lider av läpp-, bröst- eller storleksdyslexi i störta allmänhet.
Detta om detta. Ju mer jag tänker på det desto troligare är det att det faktiskt är Per Hagman som börjat träna på Friskis & Svettis. Man blir ju yngre av att träna.
Helena Helsing Mork
Fick reklam från My Academy häromdagen. En rörelse byggd på det dåliga samvetet och den tidsbrist vi upplever lite till mans. Här erbjuds familjer hjälp med barnhämtning och läxläsning. Ingen dum idé egentligen, men hur presenteras den? ”Vi vill ge dig möjligheten att anlita någon som har den där extra kunskapen och tiden. Någon som är helt engagerad i att ge ditt barn tid, hjälp och uppmuntran.” Lite längre in i foldern står formuleringen: ”Du som förälder får också möjligheten att arbeta, uträtta ärenden och sköta hushållet medan ditt barn får viktig uppmärksamhet och kvalitativ tid tillsammans med vår pedagog.” My Academy tar, om jag förstår det rätt, över det viktiga engagemanget i mitt barn, medan jag går ut med soporna. Tack, men nej tack.
Å andra sidan är jag knappast förvånad. På tv har det länge rått en uppläxande attityd mot vuxna människor. Varje kanal med självaktning har program som lär myndiga personer med gymnasie- och kanske till och med högskolekompetens att äta regelbundet, röra på sig och inreda sina hem. Länge har barnfamiljer på bästa sändningstid besökts av barnflickor som lär ut hur man talar med sina barn. Och nu kavlar professionella städtanter upp ärmarna för att lära vuxna människor att städa! Hur mycket ska vi svenskar hacka i oss? Accepterar vi verkligen att omyndigförklaras på det här viset?
Som kronan på verket hittade jag i blodapelsinkorgen hos Hemköp en skylt med texten ”röda apelsiner”. ”Röda apelsiner?” frågade jag. ”Det heter väl ändå blodapelsiner!” ”Nja,” sa expediten medan hon snyggade till i hyllan med färdigskivat bröd och äggblandad kaviar. ”Blodapelsiner låter ju så läskigt.”
Helena Helsing Mork
Jag såg henne på ett kvarters håll. Den påbyltade kvinnan med väska tvärs över magen och förvirrad blick som liksom naglade sig fast vid min. Den här kvinnan ville mig något. Hon skulle komma att anfalla som en målsökande missil och som den kontaktskygga svensk man är, känns sånt obehagligt och lite hotfullt. Tänk om det skulle ta 30 sekunder av min morgon?!
”Ex-cuse,” säger kvinnan. ”West-manna-gatan?”
Som i en dåligt klippt film förvandlas min ovilja i ett slag till idel välvilja. Hur skönt är det inte att kunna svara på denna enkla fråga? Min medmänsklighet vet plötsligt inga gränser och min understimulerade engelska gör volter av extra ord, som ren bonus!
”West-manna-gatan? Actually, come to think of it, as a matter of fact you are standing right on it, this very moment! Believe it or not.” Kvinnan, som är ryss och bor på Hotell Oden, förstår inte mycket av denna show, men jag är lycklig över att ha sluppit tacka nej till ett tveksamt mobilabonnemang eller ett religiöst förslag och har extremt lång bromssträcka.
”You are welcome. Any time. Have a nice day. This is the first day of the rest of your life. Captain Helsing and her crew thank you for chosing to ask Helsing Mork about where to go i Stockholm and we hope to see you soon…”
Helena Helsing Mork
