I morse, på väg till jobbet mötte jag en fd kund.
- Skulle du kunna tänka dig att bara gå in och konsulta lite? undrade kunden. Det är få som har din fingertoppskänsla.
- Självklart, sa jag och log med mina jämna vita tänder. Vi kan väl ringas så hittar vi en tid.
Hade ett par lyckade möten på förmiddagen och köpte en fräsch sallad till lunch.
- Vilka snygga solglasögon, sa tjejen som tog betalt. Var har du köpt dem?
- I NY, sa jag. Second hand. Efteråt slog det mig att det nog var Paris.
Hann knappt komma tillbaka till kontoret förrän ena dottern ringde och berättade att hennes teckning blivit utvald att representera Sverige i en internationell teckningstävling. Hon undrade också om hon fick ta några av de nybakade bullarna till ett glas iskall mjölk. Självklart fick hon det. ”Vi bakar nya i helgen, gumman.” Sedan ringde nästa dotter och sa att hon blivit bjuden till skolans populäraste kille på fest. Men att hon tänkte stanna hemma och plugga istället.
På väg hem såg jag en jättesnygg man komma gående på Drottninggatan. Det visade sig vara min och vi köpte lite färsk fisk på fiskaffären på Dalagatan innan vi gick hem.
Några kompisar satt i ett stort och härligt internationellt gäng på uteserveringen på hörnan så vi skrattade lite med dem innan vi gick hem. Jag hann precis slinka in i något äggskalsfärgat ur Filippa K´s Ease collection innan det var dags att äta. Spillde inte. Konstaterade att tomaterna började sticka upp ur sina såkrukor medan jag öppnade ett brev från fadderbarnet och tackade ja till Anna och Marcus årliga tennisturnering. Kanske skulle man åka ut till landet i helgen?
När tappade du intresset för ovanstående text och började tänka på annat?
Hur långt orkade du läsa innan du kände dig fysiskt illamående?
Ungefär när i texten ville du mörda?
I tider när plågade regissörer vräker ur sig sitt elände på 1800 dagbokssidor, tycker jag att man ska betänka att det kunde varit värre. Det kunde varit 1800 sidor ren lyckoporr. Det är ännu mer svårsmält, provokativt och väldigt väldigt tråkigt även i små portioner.
Helena Helsing Mork
Läser att bopriserna vänder uppåt. Jo jo. Nyss var de på väg ner. Jag undrar om någon ens höjer på ögonbrynen åt en sådan nyhet numera? Finansrubrikerna är som med konsumtion i största allmänhet: när man ätit något salt blir man törstig och sedan vore det gott med nåt sött. Efter för mycket godis känns omedelbart salt intressant igen och så där håller det på.
Rubrikerna i DI följer samma princip: ”Börsens svarta vecka” följs så gott som säkert av ”Börsen tog ett glädjeskutt”. Och sedan kommer listorna med ”proffsens favoriter” och ”aktierna du absolut inte ska satsa på” lite när de passar – affärspressens svar på horoskop. Lite grand av detta kan man även hitta i kändisjournalistiken. Först hyllas och hypas det. Sedan kommer sågningarna. Så blir det tyst ett tag och sen kommer erkännandet. Erkännandefasen kan handla om en svår barndom, ätstörningar eller om en fas i artistens liv när det var svårt att få ”allt att gå ihop”. Den här fasen följs så gott som alltid av en comeback. Och med lite tur är vi så tillbaka i hypen…
Ja, det enda som faktiskt inte håller sig till den här enkla och för alla rätt kravlösa ordningen, är väl egentligen vädret. Här kan faktiskt våren göra ett kort gästspel före vintern och temperaturen överraska med att ligga lika medelmåttigt på nyårsafton som på midsommardito. Kanske inte alltid jättekul. Men i alla fall något som faller utanför det förväntade, i en värld full av självspelande pianon.
Helena Helsing Mork
Vad är det med läkare som gör att man får sådana prestationskrav på sig när man träffar dem? Man är nästan räddare för att vara för frisk än för att vara riktigt sjuk när man sitter där i sin framställda stol och de lägger sin blick i ens egen.
- Jaha?
- Jaa, jag har väldigt ont i halsen. (ingen reaktion) Jag har aldrig haft så ont i halsen förut. (ingen reaktion) Igår fick jag ta en ipren för att jag hade så ont. (ingen reaktion) Och sen fick jag ta två till under natten. För att jag hade så ont. (lögn)
När läkaren sedan ska lyssna och titta får man riktigt hålla tummarna för att man ska hålla måttet. Man sitter där och känner att halsen som knappt kunde svälja morgonens te, nu som genom ett trollslag öppnat sig som ett spjäll och helt förlorat sin svullnad.
- Svag rodnad, säger läkaren om det som nyss var Vasastans svullnaste hals. Får jag lyssna på lungorna. (ingen fråga)
Vid det laget vet man att läkaren inte kommer att höra något misstänkt. Slaget är liksom förlorat och det enda man kan se fram emot är en påse Vicks Blå. För att inte tappa ansiktet totalt kan man fråga läkaren om det är ok att man kvällen innan tog en tablett av något receptbelagt avsvällande. Då ser läkaren ofta helt oförstående ut och vill inte alls fördjupa sig i ens medicinskåp.
Värst i denna kategori av förnedringar var en gång när jag fått något extremt skavande i ena ögat. Det var en långfredag och jag insåg tämligen snabbt att jag skulle bli blind innan annandag påsk om ingen ingrep. Jag satt på Norrtälje Sjukhus akutmottagning och tittade på den matinéfilm som visades på tv:n i taket till vänster: Jesus från Nasaret. Efter en timme med blicken i nordväst blev jag uppropad och kunde redan på väg in i undersökningsrummet konstatera att bjälken i ögat försvunnit. Om det var Jesus eller vinkeln på blicken vill jag låta vara osagt. Det värsta var att det liksom inte gick att stoppa processen. Jag banade mig fram bland lunginflammerade barn och knivskurna pensionärer med ett fullständigt friskt öga. För att jag skulle få sona min snyltning på landstingets resurser riktigt ordentligt lämnade de mig ensam i undersökningsrummet i gott och väl tjugo minuter. Där satt jag med det dåliga samvetet som enda sjuka tills läkaren kom in och med utstuderad långsamhet vände ögonlocket ut och in. Utan att finna ens ett grand.
Helena Helsing Mork
Håller som bäst på med en bok när det slår mig att jag efter drygt halva fortfarande inte vet mer än om jag bara läst baksidestexten. Ni vet: ”Catharina är kvinnan som alltid lyckas på jobbet, är den perfekta värdinnan och har skolans mest lyckade barn. När hennes man råkar ut för en hjärtinfarkt och visar sig stå utan försäkring, får familjen flytta ut i ett skjul i skogen där jordkulepojken Evert blir Catharinas förtrogne. Evert är misstänkt lik Catharinas chef och när Catharina plötsligt en dag vill säga upp sig, tar allting en ny vändning…”
Efter drygt halva boken har Catharinas man knappt fått sin infarkt och innan Catharina säger upp sig och jordkulepojken Evert kommer in i bilden är förmodligen boken slut. Jag börjar helt enkelt misstänka att den som skrivit baksidestexten berättat hela storyn.
Det ÄR en konst att hålla sig kort, och innan jag misslyckas med detta själv, vill jag bara helt snabbt ge ytterligare två exempel där kortheten är extra viktig: mobilsvarsmeddelanden (namn och nummer räcker) och tv-nyheter. Nyheter på tv är verkligen en sak för sig. Det finns ingen ände i hur många gånger man kan få sig serverad samma nyhet i ett normalt nyhetsprogram: Rubrikerna: ”Småbarnsfamiljer får det sämre. Regeringens förslag om ökad barnskatt drabbar främst barnfamiljer.” och sedan inslaget: ”Nu får småbarnsfamiljerna det sämre. När regeringen lägger fram sitt förslag om ökad skatt på barn är det småbarnsfamiljerna som får dra det tyngsta lasset.” Och så avslutet: ”Vi har hört om småbarnsfamiljerna som drabbas hårt av regeringens nya förslag om ökad barnskatt…” Bakom nyhetsankaret visas varje gång en bild på en skuggfigur med barn på armen bredvid en snål stapel med kronor. Har man riktig otur är inslaget textat.
Helena Helsing Mork
