En antiseptisk lukt, tre blanka stolar och en smutstålig soffa, ett fat med dammiga stenar från en gotländsk strand, en plastblomma i plastjord i plastkorg på en liten duk med fransar. Gårdagens Metro och ett par broschyrer som man verkligen får ta, gratis, helt utan förbihåll. Det är någonting med den totala avsaknaden av Elle Interiör-influenser som tilltalar mig. Extremt kravlöst. Totalt oprovocerande. Här har sannerligen ingen lyckats bättre än jag.
På en hylla ligger en kartong med texten ”Julgran, extra täta barr.”. Förr eller senare blir det jul även här och då vill man ju vara lit generös. Inte välja det billigaste alternativet. En gren sticker ut och jo, det ser tätt ut.
På väggen sitter en kalender från en för mig okänd leverantör av ett förmodat mätinstrument eller kanske av plasthandskar. Junis bild är en suddig hjort i ett rapsfält och bredvid finns ett lite omotiverat recept på ”Kryddig lax”. Hade det varit bättre med ”Kryddig hjort”? Kanske, kanske inte.
- Ingrid? Tant i rock blickar ut över det i princip folktomma väntrummet.
- Ingrid … Mörk?
Jag reser mig upp och följer med eftersom mannen i stolen bredvid verkar känna sig ännu mindre träffad.
Helena Helsing Mork
När en busschaufför har läppstift på tänderna?
När en expedit har persilja mellan desamma?
När någon på stan har glömt att stänga gylfen?
När nån har stoppat kjolen innan för underbyxorna?
Man vet ju själv hur det är när man efter timmar i viktigt sällskap kommer till en spegel och ser att hela salladsbuffén sitter mellan stora och lilla framtanden. I deja vu ser man sig själv och hur man ömsom lett avväpnande, ömsom sagt banbrytande sanningar och det enda motparten sett är ett stycke mangold och två persiljekvistar. Man vet ju hur det känns när man upptäcker att ens gylf är som en öppen bok, efter att man lite självmedvetet släntrat fram mellan borden på en restaurang. Och man kan livligt leva sig in i den skam som får en att svettas i samma stund som man upptäcker att det var väldigt länge sedan man var på toaletten och att kjolen ända sedan dess varit prydligt nedstoppad i ett par hudfärgade nylonstrumpor.
Ändå säger man inte till. Bara nära vänner får chans att rätta till sina misstag. Mannen på gatan får vackert gå där med sin gylf öppen. Busschauffören ler ända till ändhållplatsen ett leende i ”Rouge Addict”. Och tjejen i kassan får be om legitimation ovetandes om att vi alla noterar att dagens lunch innehöll majs.
Helena Helsing Mork
Gubblag och gubblag. Zlatans knä höll ju hela matchen.
Helena Helsing Mork
Det är inte alltid det går som på räls i spåret. Igår hamnade jag exempelvis bakom en kille med exakt fel flås. Och jag menar exakt. Vet inte hur det gick till, men plötsligt hade han parkerat trettio centimeter framför mig och det gick helt enkelt inte att komma om. Vi guppade upp och ned i exakt samma hastighet. Och först kom ingenting, sen kom ingenting och sen kom vi.
Jag kunde ju ha slagit av på takten, tänker ni. Men har ni överhuvudtaget tagit ett enda steg i en sågspånsslinga så vet ni att man inte slår av på takten av andra anledningar än smärta och dålig kondis. Så jag fick vackert finna mig i att ligga i hans kölvatten och andas in hans syrefattiga utandning. Ingen av oss hade musik i öronen heller. Det var han och jag helt enkelt. Naturalism.
Hade vi känt varandra bättre kunde jag ha frågat honom om det som framtill dess hade uppehållit mina tankar: skor som knarrar.
Alla vet vad som händer när man springer efter en sallad med för mycket lök. (Varför skulle annars hälften av Paninis lökringar gå ett öde som bortpetade tillmötes?). Plötsligt, mitt i några taktfasta löpsteg knakar det till, lika taktfast, tre, fyra gånger. Oftast är ju ingen skada skedd. Man springer där ensam i skogen och det knakar till. No big deal. Och skulle det hända när man springer tillsammans med någon så kan man alltid hävda just att ens skor knarrar. Det kan funka. Men när skorna VERKLIGEN knarrar, och man kommer joggande förbi ett par med hund, just när de (och man själv) passerar en slamsug. Hur beter man sig då? Det hade jag kunnat fråga killen trettio centimeter framför mig. Men det blev liksom aldrig tillfälle.
Helena Helsing Mork
Det började redan när jag passerade tobaksaffären. Löpsedeln om Lagerbäcks tankar kring startelvan hade kommit upp och jag fick den där småreligiösa känslan i magen – känslan av att hela världen enas kring jätteviktiga men totalt ofarliga beslut och att världen därför är god. Känslan kom över mig plötsligt som en åskskur och sen höll den banne mig i sig hela vägen till jobbet: såg en smutsig återvinningsplats med mjölkkartonger kring fötterna och blev rörd över att folk ändå bemödar sig att platta ut och bära dit. Såg en körskolebil med krampaktig, framåtlutad förare och kände att det är fint att gamla körskolelärare med nedsuttna byxbakar ständigt får nya adepter att lite slött briljera för. Såg snitsiga män gå till jobbet med lite för mycket solbränna och rakvattnet droppande ned på de rosa skjortkragarna och kände mig förstående och lite gripen. Såg Citymails brevbärare trampa iväg med ytterligare ett lass väldigt opersonlig post och tänkte att alla drar vi vårt strå till livets myrstack.
Någonstans där och då tog tankarna en litterär vändning och jag tänkte på Pricken och på hur svårt han måste ha haft det när han växte upp som enda prickiga kanin i en hel släkt av bara vita. Och apropå kaniner – hur fint är det inte av den invandrade tobakshandlaren i Lotta på Bråkmakargatan, att ge Lotta alla sina gamla chokladkaniner när han stänger butiken för att flytta hem igen. Och apropå tobakshandlare – hur mänskligt är det inte av Lagerbäck att låta Chippen och Alexandersson vila sina baklår och misstänkta vadbristningar och istället satsa på en helt oväntad startelva. Där någonstans var jag framme, både vid Nirvana och jobbet. Tänk vad en löpsedel kan göra.
Helena Helsing Mork
