Har män underliv? Eller krävs det att man så att säga kan ge liv underifrån för att kunna kalla den delen av kroppen så? Är underlivet helt enkelt allt under en traditionell livrem? Även lår och smalben i så fall? Fötter? Sådant kan man fundera på.
Under en vecka i landet som uppenbarligen sätter underlivshygienen högre än de flesta, fick jag anledning att fundera på detta ofta. Aldrig har jag sett så många bidéer.
Dock – lite tveksam är jag till hur jag förväntas använda dem. (Och nu menar jag inte bara själva tillvägagångssättet vid underlivsrengöring utan även om det kan anses opassande att skölja exempelvis tomater i dem? Använder man den i närvaro av en kompis eller känns det för intimt? Tvål eller schampo?) Det är väl en sak när bidén står i det privata badrummet. Men en bidé på en restaurangtoalett, vad säger det om stället i fråga? En uppmaning till gästerna att i alla tänkbara avseenden känna sig som hemma och ta riktigt god tid på sig? Eller en signal om att på det här stället serveras det alldeles särskilt kryddstark mat?
Helena Helsing Mork
Vi har en liten mjölkkanna i ett skåp på landet. Vi använder den väldigt sällan eftersom den är lite för liten för att vara användbar och lite för ful för att man ska ha överseende med att den är lite för liten. Den är drejad på keramikverkstaden vi besökte sommaren när vi varje dag skulle göra någonting vi aldrig gjort och den ser ut precis som du tänker dig nu: vitgrå med koboltblå dekor.
Bortsett från att den då nästan aldrig får komma ut ur sitt skåp så är den ett utmärkt exempel på hur det kommer sig att det trots allt finns lantbutiker, keramikverkstäder och prylbodar i vårt land: svenskens konflikträdsla och människans längtan efter att bli omtyckt håller dessa verksamheter under armarna.
Tänk själv. Hur mycket måste man inte stålsätta sig för att gå in i en liten personlig butik och lämna den tomhänt. Att först höra dörrklockan klinga olycksbådande. (redan där vet man ju vad för slags butik det handlar om). Hälsa på ägaren som belånat hela sitt morsarv för att få råd till affären, caféet, galleriet. Upptäcka att man är den enda besökaren. Låta blicken och i värsta fall fötterna vandra runt i lokalen. Kommentera något lite ansträngt, eller ännu värre, gå där i total tystnad. Hur plågsamt är det inte att leverera en kommentar av typen ”Ja, då vet vi att det här finns om vi skulle behöva det någon dag…” Och lämna med ägarens bottendjupa ensamhet brännande i ryggen.
Det här vet naturligtvis varje näringsidkare i branschen. De vet att vi i nio fall av tio, hellre än att tvingas säga de där orden, köper vad som helst som är litet nog att försvinna i våra skåp: olivtvålar, torkade kryddor, klena ölöppnare, vykort med lokala motiv, kräftlyktor, trädgårdsgrodor och mjölkkannor för små för att användas. Endast så kan vi se vår kidnappare i ögonen och gå rakryggade ut ur butiken till friheten i den väntande bilen.
Helena Helsing Mork
Förra sommaren fick jag den utmärkta idén att vi varje dag skulle göra något vi aldrig gjort förut. Det kunde gälla enkla saker som att laga ett nytt recept eller fika på den del av tomten man sällan sätter sin fot, till att bevista ett lokalt folklustspel eller besöka keramikverkstaden vars skylt vi passerat i tio år och vars produkter vi med största sannolikhet inte skulle vara intresserade av.
”Oj oj oj,” sa folk som jag berättade den här idén för. ”Det låter kanske lite jobbigt….” Gör det? Tänkte jag och la ner ambitionerna för den här sommaren. Skit i nyheterna. Låt oss göra som vi alltid gjort.
OK. En vecka har gått och jag vill bara, så här i deltid, säga att den som tyckte att en nyhet om dagen verkar jobbigt, har aldrig upplevt en semester med idel repriser.
Redan vid frukosten börjas det: vi måste baka det där sommarbrödet som vi brukar göra. Och du ska hämta tidningen innan vi ha vaknat, mamma. Och sen ska vi göra äggmackor och åka ut med båten och ligga på en häll och lyssna på Sommar. Och vi måste hinna cykla till bokbussen och låna böcker innan det är dags att lämna tillbaka dem. Och gå på den där loppisen som vi alltid brukar besöka. Och så ska vi göra Örtkakan. När ska vi göra Örtkakan?! Har vi ingredienser? Och vi måsta handla på Collins ostbod och paddla och bila och bo hos mormor och morfar och vara på läger och baka namnsdagstårta med egenhändigt plockade bär och grilla, fiska, rensa, färga, sjunga, bjuda, åka, hoppa, läsa och göra allt exakt som vi alltid har gjort för annars är det ingen riktig sommar.
Och någonstans där, när vi måste kvällsbada fast det är svinkallt och sylten ska kokas fast källaren av bär är full, och tidningens fjortonde grillbilaga påminner oss om att grillning och salsor, det är sommaren i koncentrat det. Någonstans där, tänker jag att fjolårets idé om en nyhet om dagen inte var så tokig trots allt. För vad är en enda ny sak om dagen, egentligen, mot en aldrig sinande ström av pockande traditioner?
Helena Helsing Mork
