Min frigjordhet vet inga gränser. Idag, i träningslokalen, slog jag alla rekord. Ja inte bara jag, förresten. Folk var som galna lite till mans. Det var ett minglande och ett hejande som aldrig förr och jag måste erkänna att det egentligen inte ligger för mig att umgås otvunget i träningskläder (än mindre naken) men ibland får man bjuda till.
Att bjuda till kan exempelvis betyda att man kramar en avlägsen lätt svettig bekant iklädd cykelbyxor, när man ser honom. Alltså bekantingen hade cykelbyxor. Jag har valt en snäppet längre modell.
Att bjuda till kan betyda att man liggandes på alla fyra i en baklårsövning, hejar otvunget på en klasspappa.
Att bjuda till kan betyda att man på väg till duschen, nödtorftigt skyld bakom en lite för liten och gammal frottéhandduk, får frågan om vad man gör nuförtiden, av en gammal arbetskamrat. Och att man berättar det, medan man funderar på vilken del av kroppen man bör prioritera att skyla: överdel eller underdel?
Och sist men inte minst, kan att bjuda till betyda att man medan man tvålar in sig, skiner upp när man ser en gammal kompis till ens ex tvåla in sig i duschen mitt emot. ”Men är det inte…? Nej men hej! Du är dig… lik!”
Helena Helsing Mork
Skivrecensent. Man vet ju hur jobbigt det är att ta sig igenom en ny skiva. Även om det är ens favoritartist som släppt en bejublad räcka låtar som alla hyllat unisont är det lite småtungt i början. Man längtar tillbaka till slingorna man kan, men man vet att det är skönt efteråt, som det heter, så man kämpar på. Att ha det som jobb och tvingas lyssna igenom musik man instinktivt känner att man inte kommer att stå ut med. Och sedan dra initierade paralleller med spår från tidigare skivor (som man måste låtsas ha hört). Nej tack.
Programledare. Drömyrket framför andra. Man känner att man har en naturlig fallenhet att ”ta folk” och skulle säkert ”gå igenom rutan” lätt som en plätt, bara någon gav en bästa sändningstid. Man älskar de snabba puckarna, pulsen, adrenalinpåslaget och att på ett lagom ytligt sätt fördjupa sig i trädgård, mat, barnuppfostran eller politik. Och så hör man sitt namn ropas upp som programledare för postkodlotteriet – programmet som ingen nu levande förstår vitsen med eller vad det går ut på. Och man blir fast i sin roll månad efter månad, år efter år och kan aldrig mer förväntas att bli tagen på allvar i något som helst sammanhang. Nix.
Hovmästare på innekrog. Så perfekt, egentligen. God mat. Trevliga kockar. Man har en odiskutabel makt som man utövar lite godtyckligt beroende på dagsform och humör. Man träffar folk som ständigt är glada, snygga, hungriga och på tå. Man får kramar och igenkännande leenden av folk man aldrig träffat, än mindre verkligen känner. Man rör sig i en stimulerande uptempomiljö där allt kan hända och ofta gör det och man har förmodligen inte tystnadsplikt. Men sedan. Klockan 01, när jag går hem och hovmästaren blir kvar, kväll efter kväll efter kväll. Nja.
Astronaut. Som att vänta väldigt väldigt väldigt länge på att få åka på husvagnssemester med jobbet. Ok, lite roligt att flyta omkring viktlös. Och säkert en bra grund för en diskussion med de flesta bordskavaljerer. Men i allt övrigt är jag skeptisk, inte minst till själva arbetsmomentet i rymden som i princip känns lika attraktivt som att med mycket små kliv justera antennen på vilket sommarstugetak som helst.
Helena Helsing Mork
Vardagen är definitivt tillbaka och med den kommer tandborstkön.
Det spelar ingen roll om man startar sin resa till badrummet tjugo minuter tidigare än sin partner. Man står där ändå spottklar och lätt illamående i exakt samma stund. Kanske är det det yttersta tecknet på att man vuxit ihop. Gemensamma barn, delat hem, minnen – ingenting jämfört med att bli spottklar synkront oavsett när man börjar.
Men spotta först du då, tänker man. Jag kan hålla mig i tre sekunder till innan jag kräks. Men inte spottar han. OK, då spottar jag, tänker man och gör ett utfall mot det alltför lilla handfatet. Men då visar han tydliga tecken på att också vilja spotta. Han spottar. Man håller sig.
Han ska skölja av munnen och man funderar på att spotta i badkaret. Han tar medvetet lite extra lång tid på sig och kastar en retfull blick på en där man står och vägrar se det lustiga i situationen.
Tvättar han ansiktet innan jag får spotta ska han dö, tänker man nu mordiskt, för nu är man desperat och det börjar droppa på golvet. Är det morgon, börjar det droppa på mörka kläder. Tandborstfläckar går aldrig bort med liten handduk och varmt vatten. De biter sig fast i tygfibrerna och kräver att bli tvättade på riktigt.
Man går ut i köket och spottar. Vardag.
Ska avhålla mig från att kommentera OS, men en sak bara: beach volley. Vad är det?! Bikini, sand, ser banne mig ut som fejkad sol också. Kom igen!
”Det är jättestort” säger En Som Vet. Tror jag det. Men det är väl magsurfing, strandtennis och stenletning också. Men passar det i OS?
Helena Helsing Mork
Hackspett terroriserar villaboende. Kvinna fritogs från Östermalm efter att ha frihetsberövats från Vasastadslägenhet. Bugg släckte Barnkanalen i tjugo minuter.
Huvudstaden augusti 2008.
Helena Helsing Mork
Alla som lyssnade på David Batras sommarprogram i lördags vet att man inte ska vänta för länge med att försöka skaffa barn. Och hur många fler vardagsbeslut kan man inte applicera det rådet på?
Att knyta soppåsen tex. Finns det något tråkigare än att knyta ihop en överfull soppåse? Redan när innehållet börjar närma sig kanten, vet man ju att det är dags, men man drar sig. När det sedan är råge och man kommer med ett tomt köttfärstråg, är det självklart att man borde ta tag i problemet, men gör man det? Nej, man tänker att någon annan säkert gör det, om man väntar lite. Även om man inte bor i en storfamilj och ”Någon Annan” inte sett soppåsens tillstånd tror man att detta ska ske.
Har man riktig otur måste man slänga kaffesump eller resterna av en länge sedan utgådd leverpastej ovanpå den ytspänning som redan råder i soppåsen. Man tänker att det är ju själva fan att ingen knutit ihop soppåsen när det så uppenbart behövs. Och så är det psykologiska enfrontskriget igång.
Man ställer ut soppåsen på golvet. Väl synlig. Men ”Någon Annan” befinner sig på annan ort och ser inte katastrofen fast den står mitt i gångstråket mellan diskbänk och bord. Man står med händerna fulla av potatisskal och fiskrens och suckar högt att ”Oj oj oj, nu måste jag nog lägga sillen i soffan eftersom soppåsen är överfull och jag står här med kletiga händer…” Men ”Någon Annan” är varken fysiskt eller mentalt närvarande och hör följaktligen inte den Mycket Tydliga Undertexten.
Man tänker att så full som den här soppåsen är nu, kommer den att brisera när den passerar sopinkastet. Onämnbara vätskor, kommer att rinna längs med den marmorerade väggen och någon annan, verkligen helst NÅGON ANNAN, kommer att behöva torka upp efter mig.
En kompis gav mig rådet att allt som tar mindre än två minuter att göra, gör man bara. Utan att fundera på om det verkligen är man själv som ska göra det, om man kan delegera bort uppgiften eller om den kanske rent av löser sig själv. Och nu var David Batra på det också. Även om han tog omvägen via graviditeter. Man får verkligen skärpa till sig. Hur lång tid kan det ta att knyta en soppåse?
Helena Helsing Mork
