Nej. Jag säger det med en gång. Det är inte underbarnen som får oss att gå vidare. Det är en utbredd missuppfattning att unga stjärnskott skulle pigga upp tillvaron, när det ju självklart egentligen får precis motsatt effekt hos alla som passerat det lilla geniets ålder.
Vem vill egentligen se minstingen Wahlgren, syskonen von Trapp och mycket lille Michael Jacksson? Vem, förutom Bert Karlsson, känner äkta glädje av kommentarer som ”Och hon är ju bara 12 år!”
Vad vi verkligen behöver är förebilder som ger oss hopp: framgångsrika fotbollsspelare som hittat fotbollen först i 18-årsåldern, författare som debuterar vid 55, artister som upptäckte att de kunde sjunga på en 40-årsfest och som sedan gått från klarhet till klarhet. Copywriters som får Hön-stipendiet.
När jag gick på Berghs, berättades historien om Lena Endre som först vid ofantliga 20 bytte sin anonyma reklambana mot scenskolan. Kanske var hon rent av 22. Gammal var hon hur som helst och detta muntrade upp oerhört. Jag, som verkligen inte alls någonsin tänkt tanken på en karriär på scenen kände ändå att, vad tusan, allt är möjligt. En dag är det jag som står där med en kamera och en publik som älskar mig. Man kommer att prata om den oslipade diamanten, ankungen som blev en svan. Jag kommer att få tacka både föräldrar som trott på mig och kanske den här läraren då som ju berättat om Lena Endre. Jag levde länge på det hoppet.
Drillade barn (speciellt om de ser ut som kavata små vuxna) är rejält svårsmälta. Hellre då kungens otippat insiktsfulla kommentar om att han och hans släktingar är ”late bloomers”, kommer till sin rätt först vid 60. (Fast nu när jag kollar upp vad ”bloomers” egentligen betyder så ser jag till min förvåning att det betyder ”påsig underbyxa”. Min tes och min hyllning blir ju lite obegriplig, men icke desto mindre sann.)
Barn som ser ut som små vuxna är inte kul. Vuxna som ser ut som påsiga underbyxor, däremot.
Helena Helsing Mork
Vem vill egentligen se minstingen Wahlgren, syskonen von Trapp och mycket lille Michael Jacksson? Vem, förutom Bert Karlsson, känner äkta glädje av kommentarer som ”Och hon är ju bara 12 år!”
Vad vi verkligen behöver är förebilder som ger oss hopp: framgångsrika fotbollsspelare som hittat fotbollen först i 18-årsåldern, författare som debuterar vid 55, artister som upptäckte att de kunde sjunga på en 40-årsfest och som sedan gått från klarhet till klarhet. Copywriters som får Hön-stipendiet.
När jag gick på Berghs, berättades historien om Lena Endre som först vid ofantliga 20 bytte sin anonyma reklambana mot scenskolan. Kanske var hon rent av 22. Gammal var hon hur som helst och detta muntrade upp oerhört. Jag, som verkligen inte alls någonsin tänkt tanken på en karriär på scenen kände ändå att, vad tusan, allt är möjligt. En dag är det jag som står där med en kamera och en publik som älskar mig. Man kommer att prata om den oslipade diamanten, ankungen som blev en svan. Jag kommer att få tacka både föräldrar som trott på mig och kanske den här läraren då som ju berättat om Lena Endre. Jag levde länge på det hoppet.
Drillade barn (speciellt om de ser ut som kavata små vuxna) är rejält svårsmälta. Hellre då kungens otippat insiktsfulla kommentar om att han och hans släktingar är ”late bloomers”, kommer till sin rätt först vid 60. (Fast nu när jag kollar upp vad ”bloomers” egentligen betyder så ser jag till min förvåning att det betyder ”påsig underbyxa”. Min tes och min hyllning blir ju lite obegriplig, men icke desto mindre sann.)
Barn som ser ut som små vuxna är inte kul. Vuxna som ser ut som påsiga underbyxor, däremot.
Helena Helsing Mork
