Nej. Jag säger det med en gång. Det är inte underbarnen som får oss att gå vidare. Det är en utbredd missuppfattning att unga stjärnskott skulle pigga upp tillvaron, när det ju självklart egentligen får precis motsatt effekt hos alla som passerat det lilla geniets ålder.
Vem vill egentligen se minstingen Wahlgren, syskonen von Trapp och mycket lille Michael Jacksson? Vem, förutom Bert Karlsson, känner äkta glädje av kommentarer som ”Och hon är ju bara 12 år!”
Vad vi verkligen behöver är förebilder som ger oss hopp: framgångsrika fotbollsspelare som hittat fotbollen först i 18-årsåldern, författare som debuterar vid 55, artister som upptäckte att de kunde sjunga på en 40-årsfest och som sedan gått från klarhet till klarhet. Copywriters som får Hön-stipendiet.
När jag gick på Berghs, berättades historien om Lena Endre som först vid ofantliga 20 bytte sin anonyma reklambana mot scenskolan. Kanske var hon rent av 22. Gammal var hon hur som helst och detta muntrade upp oerhört. Jag, som verkligen inte alls någonsin tänkt tanken på en karriär på scenen kände ändå att, vad tusan, allt är möjligt. En dag är det jag som står där med en kamera och en publik som älskar mig. Man kommer att prata om den oslipade diamanten, ankungen som blev en svan. Jag kommer att få tacka både föräldrar som trott på mig och kanske den här läraren då som ju berättat om Lena Endre. Jag levde länge på det hoppet.
Drillade barn (speciellt om de ser ut som kavata små vuxna) är rejält svårsmälta. Hellre då kungens otippat insiktsfulla kommentar om att han och hans släktingar är ”late bloomers”, kommer till sin rätt först vid 60. (Fast nu när jag kollar upp vad ”bloomers” egentligen betyder så ser jag till min förvåning att det betyder ”påsig underbyxa”. Min tes och min hyllning blir ju lite obegriplig, men icke desto mindre sann.)
Barn som ser ut som små vuxna är inte kul. Vuxna som ser ut som påsiga underbyxor, däremot.
Helena Helsing Mork
Vi har haft det bra, Horace och jag. Visst har det varit ups and downs och ibland har väl kanske relationen gått lite på rutin, men vi har ändå haft varandra och det har känts tryggt. Nu är det slut med det. Vi har vuxit ifrån varandra. Det kan gå så när det är stor åldersskillnad. Han står kvar, fullt utvecklad och trygg i sin roll. Jag har en bit kvar att gå och känner att det fortfarande kan hända grejer. Jag måste pröva min styrka och se hur långt den bär, måste göra det här helt enkelt. Ge mig i kast med Intensivpasset. Helena måste tänkta på Helena nu.
Men att det skulle göra så ont! Redan efter uppvärmningen är jag trött. Vid styrkepasset är magen som ett enda stort blåmärke och jag går på ren vilja och, om jag ska vara ärlig, på en stor portion fåfänga eftersom jag känner igen en och annan i gruppen. Magen bränner, men det är först vid armarna som helvetet börjar. Det tar aldrig slut och möjligheten att fuska utan att det syns är lika med noll. Jag kryper ihop och låtsas stretcha, men det känns inte ok och jag är snart tillbaka i nån slags planka, som enbart fungerar tack vare att jag har en naturligt stelopererad rygg. Det är 95 kg muskler i manegen. Mot 56 kg… benstomme i publiken. Jag är tämligen chanslös.
När vi väl får resa oss igen känns allt bättre än det jag just upplevt. Jag springer och springer för att få nån slags upprättelse. Slår närapå knäna i hakan i sista låten. ”Titta på mig nu you Belgian Blue you. Nu satte du allt skrattet i halsen.”
Horace, Horace. Det är inte lätt för mig heller. Men det här är nog bäst i längden. Och vi kanske kan träffas nån gång på en fika framöver. Strunta i det fysiska och bara prata. Som vänner.
Helena Helsing Mork
Det har kommit in klagomål på att jag någon gång för alltför länge sedan skrev ett blogginlägg med rubriken ”Saker jag gör med blandade känslor 1.” Det är naturligtvis det lite pretentiösa tillägget ”1” man (med rätta) retat upp sig på eftersom det inte inom acceptabel tid nedkommit en 2:a.
Skulle aldrig skriva så idag, men man lär sig och nu kommer uppföljaren: Saker jag gör med blandade känslor 2.
Äter kålrabbi.
Kålrabbin är den blandade, för att inte säga motstridiga känslan, materialiserad. Den ligger där i kylskåpet som ett dåligt samvete, samtidigt som den liknar ett litet husdjur och därmed vädjar till ens mest primära känslor.
I kokböckerna har den ytterst sällan ett eget kapitel och ändå anar man att den, liksom allt som har med kål att göra, är extremt nyttig och bör konsumeras minst en gång om dagen.
När man väl kommer till skott och lyckats lura sig själv att den lilla rabbin är en primör väl i klass med späd rödbeta eller kronärtskocka, luktar den lite illa vid beredning.
Och när den ändå visar sig smaka ganska gott, med salt och en försvarlig klick smör, överraskar den med att ha samma effekt på urinen som en annan bloggfavorit: sparrisen.
Där mina vänner har ni bloggen ni väntat på: saker jag gör med blandade känslor 2. Trean kan komma vilket år som helst.
Helena Helsing Mork
