TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Debatt.

Efter att ha köat till automaten och till slut fått mina kontanter dyker mannen i den ljusbruna skinnjackan upp. Han har följt mina rörelser framför apparaten med viss spänning, det har jag noterat. (I en tid när 26-åringar hjälper pensionärer att hantera bankomater och tar betalt i hela beloppet, är man ju lite på sin vakt. Visserligen är mannen i skinn inte 26. Men jag är å andra sidan inte pensionär heller.)

Det är lite av Roms pappersbarn över mannen i fråga när han nu kastar sig fram emot mig. Men jag håller plånboken i ett fast grepp och är beredd. Dock inte på att han, på grym göteborgska, tänkt ”ta fighten” med bankväsendet och utsett mig till sin kumpan. Och vilken spännande vinkling!

- Fick du någon minneslapp?" (Tänk: varvsarbetare får sänkt A-kassa.)

- Äh, nää… (Tänk: reklamare vill bara åt pengarna)

-       Men så ska det väl inte va!? (Tänk: hela varvsnäringen läggs ned.)

-       Nää… (Tänk: men jag jobbar ju inte med någon varvskund.)

-       Vad har vi bankerna till! Det är väl för jävligt att en människa inte får sin minneslapp! Jag fick ingen minneslapp. Du fick ingen minneslapp. Men själva skor dom sig! (Tänk: alla kommunala skolor i Majorna läggs ned för att pengarna ska gå till privatskolor i … Långedrag?)

-       Ja. Jo. Men än så länge fanns det ju pengar i alla fall. (Tänk: i Stockholm finns det i alla fall bra kommunala skolor.)

-       Det är så gnidet, va… inte ens unna oss en sketen minneslapp!

Helena Helsing Mork

Vems ansikte utåt?

Jag möter honom lite för ofta för att han ska vara på väg till en maskerad. Tiderna talar dessutom för ett nio till fem jobb, men sen är det det där andra. 

Vem tänker inte ett varv extra framför garderoben en dag med viktiga möten? Men svart fotsid rock, hög svart hatt och läsglasögon med rött glas? Käpp. Han kan vara högst trettio. Eller jag menar; han måste trots allt vara trettio.

”Välkommen till City Akuten. Doktorn tar snart emot.” ”Välkommen till Erik Penser bank. Er finansiella rådgivare tar snart emot…” Vems ansikte utåt är han?

Helena Helsing Mork

På bilverkstad.

Kl 07.15 sitter jag ensam i en skinngrupp i en källarlokal i Vasastan. Mitt framför mig står en stor växt i plast och en kaffeautomat som heter VAGOTT. Så jag tog te istället. Två lysrörsenheter sprider ett kallt ljus i det fönsterlösa rummet. En nivå längre ner håller den finska mekanikern, med sjömanstatueringar på armarna och en tänd cig i mungipan, på att reparera min bil. Bägge våningsplanen är annars fyllda med stora, nya amerikanska bilar som står och ser ensamma och oönskade ut. De blänker som bara nya bilar kan göra och påminner mig om att det var precis de här bilarna som gjorde amerikansk bilindustri så framgångsrik i 20 år och som nu blivit deras sänke. Jag och mekanikern tittade ner på motorn tidigare. Jag tycker om att ge en bild av mig själv som en kille som begriper motorer. En sån där kille som egentligen hade kunnat fixa bilen själv men som har ont om tid. Så jag droppade några lösryckta glosor om remmarna som driver ac, servo och.....ja, någonting annat viktigt i bilen. Han nickade finsk åt mig och drog ett djupt halsbloss där den enda aktiva substansen måste ha varit filtret. Jag kände att han respekterade mig och mitt kunnande. "Den här killen blåser man inte, han kan sina saker" tänkte han på finsk brytning.

Anders Tempelman

Maffiametoder.

Roberto Saviano är dödshotad för sin bok Gomorra. Själv överlevde jag precis en kupp mot mitt liv i morse när jag upptäckte att min bil varken gick att styra eller kunde bromsa. Jag misstänker starkt att det kan hänga ihop med min enorma glädje över att TV8 bestämt sig för att lägga ner Resumé-TV. Jag kunde inte lägga band på mig och nu har jag en reklam-fatwa på mitt huvud.

Anders Tempelman

Vem är du?

Varje morgon passerar jag ett café där det verkar råda en sån skön stämning. Vi är några stycken som sneglar in genom de immiga rutorna och liksom grunnar på om vi inte borde gå in. Men det vill aldrig bli riktigt av. Känns inte riktigt som om jag är bjuden.  Det är en helt ologisk känsla, jag vet. För självklart finns det plats för mig också om jag betalar. Men jag har nu en gång börjat gå förbi och då känns det konstigt att plötsligt slinka in.

Istället sitter jag på ett café lite längre ned mot city. Det är inget fel på det caféet heller, men stämning så det immar har det inte. Det här stället saknar bardisk och har heller inte kommit på att det är trevligt att stå i fönstret och titta ut när man sveper sin kaffe. Det blir alls inte samma känsla med stol och fönsterbord. Och duk ska vi bara inte tala om.

Ännu längre ner, nu talar jag Drottninggatan och kvarteren där intill, finns ett café helt utan charm. Det ligger i en hörna och har egentligen alla förutsättningar, men under de år jag promenerat samma sträcka har det aldrig lyckats locka mig det minsta. Det är något skumt med ställett. Som en restaurang som inte har vin&spriträttigheter. Eller en personalmatsal efter klockan 15. Lyssnar man noga kan man också höra religiösa undertoner. Behöver jag säga att man har dukar på varje bord? Nja, det stället undviker jag.

Sist på min väg mot jobbet passerar jag så caféet som gett upp totalt. Jag handlade en längd där en gång och höll knappt på att bli utsläppt. De fullständigt kastade bonusbullar efter mig och jag fick rabatt utan att jag bett om det. Längden var för söt också. Både pistage och mandelmassa och kanel. Det är något desperat över extra allt och lite Hemtex över hela upplägget. Men vad vet jag- det kanske fungerar och hur som helst måste även caféer nischa sig. 

Helena Helsing Mork

Årets ljuspunkt.

 Nej det är inte jul riktigt än. Men eftersom vi haft julstämning sedan i
somras så känns det nästan så. Och så God den blev.

Det handlar om att bita ifrån.

Jag har börjat hantera lågkonjunkturen på det enda sätt jag kan - förnekelse. Det är ett grepp jag testat förut med viss framgång och bygger på att jag ökar min konsumtion av det mesta. Jag vill ha extra varmt i huset, extra tänt och köper enbart plockmat från små specialbutiker som tar flera hundra procent mer betalt än andra. Jag kör bil oftare och ryckigare för att kunna öka min bensinförbrukning radiakalt och köper flera resor till exotiska platser som medelsvensson ännu inte hunnit besudla. Det här skapar en väldigt bra känsla, trots att det är en smula destruktivt. (Ungefär som att röka heroin kan jag tänka mig.) Men slutresultatet är ändå övervägande positivt. Konsumtionen överträffar ångesten och jag fylls med en positiv, hoppfull och livsbejakande grundsyn. "Vi ska få se vem som spöar vem" som jag sa till lågkonjunkturen häromdagen när jag köpte mig en vargpäls och ett armbandsur på 2 kilo. Då var lågkonjunkturen djävligt svarslös kan jag säga.

Anders Tempelman

När verkligheten överträffar klyschorna.

Ett äldre par med syskontycke och exakt likadana täckjackor. En gänglig kille med osäker uppsyn och otippat överdimensionerad nosring. Två fotograferande japaner. En barnfamilj som köpt polkagrisklubbor. Marit Paulsen. En fiskare i Skärgårdsdoktorströja och nyfångad 6 kilo tung lax. Tre tjejer i armkrok sjungandes något av Shirley Clamp. En mobiltelefonpratande hantverkare med målarfärgsfläckar, knäskydd och sladdvinda. Ett ner i karta tittandes par. Samt en klunga ivrigt diskuterande litauer på kulturutbyte. Tyckte mig även se en kock, en prost och en skomakare med förkläde av sämskskinn.

En castingfirma hade aldrig fått jobbet om de kommit upp med det persongalleri som promenerar över Riksbron en helt vanlig eftermiddag i november. Kom igen, hade man sagt. Det här är alldeles för tillrättalagt. Lite vanliga människor om jag får be. Det är inte löjliga familjen vi är ute efter.

Helena Helsing Mork

Våldsamma barn.

 
Jag har fått en ny kompis. Han är 7 år och bor ett par hus ifrån mig. Ibland åker vi till tippen tillsammans och lyssnar på hårdrock hela vägen. Han pratar oavbrutet om tekniska saker som intresserar honom och vilka nya tekniska saker han behöver för att få ett rikare liv. Jag stödjer honom i hans utläggningar och flikar in en eller ett par tekniska insikter. En gång klagade han över att hans pappa hade rest så mycket i jobbet. Jag föreslog pedagogiskt att jag kunde hålla i pappan så att han kunde slå honom. ”Ja, på snoppen. Man är extra känslig där” säger pojken och flinar. ”Ja, det kanske man är” säger jag lite svävande och höjer volymen. 

Anders Tempelman

En kvinnosak.

”Vi kvinnor måste bli bättre på att släppa fram varandra,” slår min kompis fast och drämmer näven i bordet.

Och jag håller med. Om man kommer cyklande i en normalstor korsning i Vasastan och en bil vägrar att släppa fram en, så sitter det i nio av tio fall en kvinna bakom ratten. En liten självupptagen kvinna, med mobilen vid örat, hakan något lyft och blicken demonstrativt bortvänd från min. Så skulle aldrig en man göra. Han skulle vifta fram och förbi.

”Jag tänkte kanske annars på samhället i stort,” säger min kompis och anlägger en missklädsam min.

”Det också!” Säger jag då, genast med på noterna. Ta ett vanligt café tex. Vilka är det som paxar bord fast de står längst bak i kön och inte ens har valt macka än? Kvinnor, kvinnor. Alltid dessa ogina kvinnor som sätter sig själva i främsta rummet. Ibland placerar de visserligen någon tafatt man vid bordet istället. Så sitter han där och fårstirrar med några kvinnovantar utlagda framför sig på bordet, som dåliga förklaringar till varför han behöver bordet bättre än du som står där med full bricka. Han sitter där, men det är kvinnan bakom som inte släpper fram dig.

Nu har min kompis inte tid med mig längre. Hon tycker att vi pratat klart och reser sig för att gå. Jag sträcker ut mina långa vackra ben så att hon snubblar över dem och faller på min stora ganska klantigt placerade handväska.

”Du ser själv,” säger jag.

Helena Helsing Mork