Varje morgon passerar jag ett café där det verkar råda en
sån skön stämning. Vi är några stycken som sneglar in genom de immiga rutorna
och liksom grunnar på om vi inte borde gå in. Men det vill aldrig bli riktigt
av. Känns inte riktigt som om jag är bjuden. Det är en helt ologisk känsla, jag vet. För självklart finns
det plats för mig också om jag betalar. Men jag har nu en gång börjat gå förbi
och då känns det konstigt att plötsligt slinka in.
Istället sitter jag på ett café lite längre ned mot city.
Det är inget fel på det caféet heller, men stämning så det immar har det inte.
Det här stället saknar bardisk och har heller inte kommit på att det är
trevligt att stå i fönstret och titta ut när man sveper sin kaffe. Det blir
alls inte samma känsla med stol och fönsterbord. Och duk ska vi bara inte tala
om.
Ännu längre ner, nu talar jag Drottninggatan och kvarteren
där intill, finns ett café helt utan charm. Det ligger i en hörna och har
egentligen alla förutsättningar, men under de år jag promenerat samma sträcka
har det aldrig lyckats locka mig det minsta. Det är något skumt med ställett.
Som en restaurang som inte har vin&spriträttigheter. Eller en
personalmatsal efter klockan 15. Lyssnar man noga kan man också höra religiösa
undertoner. Behöver jag säga att man har dukar på varje bord? Nja, det stället
undviker jag.
Sist på min väg mot jobbet passerar jag så caféet som gett
upp totalt. Jag handlade en längd där en gång och höll knappt på att bli
utsläppt. De fullständigt kastade bonusbullar efter mig och jag fick rabatt
utan att jag bett om det. Längden var för söt också. Både pistage och
mandelmassa och kanel. Det är något desperat över extra allt och lite Hemtex
över hela upplägget. Men vad vet jag- det kanske fungerar och hur som helst
måste även caféer nischa sig.
Helena Helsing Mork
