TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Vinterpromenad.

Jag tar tillbaka allt jag sagt om att vintern bara är ful och deprimerande.
Gott nytt år.

Anders Tempelman

Julens bokslut.

På juldagen gjorde jag en kalkon som vanligt. I år hade de ont om kalkoner i mellansegmentet, 4-7 kilo, så jag blev tvungen att ta en lite större. 9 kilo för att vara exakt. Det vara som att bära hem en plastkasse med en liten människa inuti. Plasthandtagen skar in i fingrarna hela vägen hem så att jag inte hade någon känsel i fingrarna på flera timmar efteråt, vilket hade den positiva sidoeffekten att jag inte kände av förlusten av tre fingrar i mixern när jag förberedde stuffingen. En fyllning som för övrigt aldrig verkade räcka till när jag skyfflade in den med snöspaden. Det liksom ekade svagt varje gång jag slängde in ett lass.
Eftersom värmepannan varit trasig under hela ledigheten har vi konsekvent haft 18 grader i huset och tvingats smörja in oss med valspäck och bära sälpälsdräkter. Som inuiter, fast utan inslag av förtryck. Julhelgens andrum blev därför det 7-timarspass med kalkonen i ugnen som både spred värme och en sagolik doft i hela huset. Vi satt som en liten stam på golvet och glodde katatoniskt in i ugnen där ugnsfolien som omslöt kalkonen glittrade juligt.
Det har varit en bra jul. Det måste jag säga.

Anders Tempelman

Julklappsmiss.

Vad är det Centralbadet i sin tv-reklam tycker att man ska ge sin käresta i julklapp? Är det en intravenös behandling? En dag i kuvös? En plast-bh? Eller är det rent av en bröstförstoring? Jag ser inte riktigt. Jag förstår inte riktigt. Och jag är inte riktigt säker på att jag gillar det.

Helena Helsing Mork

Dödsfall i hemmet.

Min bergvärmepump dog igår kväll. Alla mina kvinnor började unisont gnälla över att de frös vid middagen. Jag hånskrattade och kallade dem för fjollor, bengetter, mesar, i rakt nedstigande led, innan jag kände att jag själv började bli kall om fingertopparna. Så jag gick in till pannrummet och konstaterade irriterat att den hade lagt av. Jag kikade på virrvarret av sladdar, rör och kretsar där inne. Stendöd, tänkte jag och påmindes om den papegoja min syster köpte vid 13 -års ålder. En illaluktande figur som mest var livrädd för mänsklig kontakt och satt och kurade i buren. Men plötsligt en dag kunde syrran ta ut honom på fingret, ha honom på axeln och gosa lite med honom. Hon gladde sig enormt åt kontakten hon lyckades upprätta med fågeln och drog den felaktiga slutsatsen att hon, med en mystisk pubertal gåva, på något sätt överbryggat den misstro som annars finns mellan ett vilt djur i bur och en människa. Dagen efter låg papegojan på rygg i buren. Han hade inte blivit tam eller van vid människor, han var bara dödssjuk. Vad den här associationen har med min bergvärmepump att göra är lite oklart, för att inte säga direkt obegripligt. Kanske ännu mer för rörmokaren när jag grät i telefonen och skrek "den är död, fattar du, död."

Anders Tempelman

Chefdesignerns nya kläder.

Går förbi Acnes butik på Norrmalmstorg och drar mig till minnes ett uttalande som designchef Jonny Johansson gjorde för inte alltför länge sedan. Andemeningen var att nu lanserar Acne en barnklädeslinje, eftersom man ju alltid gillar barn som klär sig som sina föräldrar.

Förlåt en fråga, men gör man? Vilket förtroendekapital har inte Acne och Jonny Johansson när de kommer undan med en sådan kommentar! Vem annars skulle göra det?

”Nu lanserar KappAhl en barnkollektion med lycrajumprar, fully-fashion-koftor och denimbyxor med extra vidd i byxan, för alla oss som gillar att kunna klä våra barn som oss själva.”

Nja.

Är inte barn som ser ut som vuxna egentligen en jättelöjlig företeelse som vi lagt bakom oss för rätt länge sedan?

Eller är det kul med vuxna som klär sina barn och sin tax i samma kläder också kanske? Är det till och med kul med vuxna som klär sig likadant som sin partner, om rätt person säger det? Och kan vi se fram emot Fix eller Busiga Barns vuxenkollektion, så att vuxna kan klä sig precis som sina barn? Siw Malmquists gamla Pippi-kostym kan sys upp i massupplaga med en grön och en blå stödstumpa.

När vi ändå håller på att omvärdera det vi trodde att vi tyckte, kanske vi kan hoppas på en linje med kända barn-vuxenkläder också: Emils pappas blåbyxa med snyggt sliten snickarskjorta, Långa Farbrorns gröna kostym och Alfons pappas bruna kofta, känns som klockrena val vilken säsong som helst. Så att vi kan gå hand i hand med våra utklädda barn på stan bara för effektens skull. Eftersom man ju alltid gillar barn som matchar sina vuxna.

Helena Helsing Mork

En hyllning till julen.

Jag vill gärna dela med mig av en liten kortfilm jag gjorde jag för några år sedan. En kärleksfull hyllning till julen och en påminnelse om vad den här högtiden egentligen handlar om. Känn efter och upplev hur ni omärkligt glider in i den rätta julstämningen.

Anders Tempelman

Power - Kortfilm
Uploaded by tempelblog

Drömjobb jag inte skulle vilja ha. (hittade ett till)

Hamnar på Götgatans mindre charmiga delar en söndag och blir orolig fastän jag verkligen inte alls är ansvarig. Affär efter affär har flyttat ut sina klädställningar på gatan, fyllda med persikofärgade nattlinnen med mycket spets, grå munkbrallor i storlek XXL, t-shirts med stryphals och tryck, volangklänningar i absolut alla färger, tusentals sjalar och linnen, linnen, linnen. Ställning efter ställning med trängda och hängda plagg som jag skulle ha svårt att ta emot om jag fick dem, finns till försäljning. Vem ska köpa? Och hur tänkte inköparen när han/hon la en sådan stororder?

Och samtidigt, det måste vara rysligt svårt att vara inköpare. Speciellt om man ska fatta ett beslut i ett land som är varmt och ligger långt bort.

Man vet ju själv hur det är: solen steker, man är vackert brun, håret har fått de där solblekta stråken som är så klädsamma och det är inte otroligt att man druckit en öl på lunchen.

Det är då man ser klänningen i det hopplösa materialet med endast två trådar över axlarna. Klänningen drar åt en obestämd persikoton, men det har man inga problem med där och då. Paljetterna och att de är snett fastsydda ser man inte heller i det glittrande solljuset. Priset är en förlåtande dröm och den kortärmade Filippa K-skjorta man själv bär känns stel och onödigt korrekt i jämförelse med objektets lite mer informella approach.

Man lever bara en gång, tänker man. Det är dags att prova något nytt, ta fram en annan sida av sig själv, utmana sitt fyrkantiga jag. Dessutom tycker man sig se sin kropp i ett nytt och lite förklarat sken.

Vad jag menar är att visst, jag har själv kommit hem med skynken som längtat tillbaka något alldeles förskräckligt när de konfronterats med en 14-gradig svensk sommar. Semesterförälskelser och felbedömningar drabbar alla. 

Men klädställning efter klädställning. Tjockt med kraftigt för stora collegebyxor. Det är helt enkelt inte försvarbart. Någon har satt det dåliga omdömet i system och röda prislappar kommer inte att lösa problemet.

Så yrke inköpare? Nix.

Helena Helsing Mork 

Det väldiga Stiltondjuret.

Jag har köpt en enorm Stiltonost inför julen. Den bor i skafferiet i ett keramikkärl. Mögel är ju svamp och svamp kan vara antingen en växt eller ett djur, som jag ju tidigare berört i ett blogginlägg. En kunskap som jag tyckte kändes extra tung när jag tittade på den grönsprängda Stiltonosten. Är det en växt eller ett djur jag tänker äta? Jag har börjat stå utanför skafferiet med örat tryckt mot dörren lyssnandes efter ljud. Kanske ett andetag, ett pip eller rent av en liten monolog. Igår kväll kunde jag svära på att jag hörde något, men varje gång jag slet upp dörren och lyset tändes med automatik så tystnade det. För att gå till botten med saken ställde jag in videokameran på ett stativ där inne, med en tänd lampa och ett sextimmarsband i kassetten. Dagen efter tvingade jag hela familjen att sitta tillsammans med mig och koncentrerat se filmen för att avgöra ärendet. Ungefär 4 timmar, 26 minuter och 12 sekunder in i filmen hördes ett tydligt knäppande ljud från keramiklocket till Stiltonosten. Triumferande upplyste jag familjen om att jag hade haft rätt hela tiden. "Det är ett levande djur vi har där inne" skrek jag. "En varelse, visserligen med sjukt dålig andedräkt, men med känslor och kanske med drömmar om en bättre värld?" fortsatte jag engagerat. Den kvällen tog jag på mig min tjockaste dunjacka och satte mig på en pall inne i skafferiet hela natten. Vi hade ett härligt samtal. Jag pratade kanske mest, om min uppväxt, mitt förhållande till kalsonger med paljetter och mina tvivel på att konflikten i mellanöstern någonsin ska få en fredlig lösning. Sen smög jag ut i köket, där min familj okänsligt satt och åt frukost. "Kan ni vara lite tystare, Stiltondjuret har precis somnat" väste jag lite irriterat.

Anders Tempelman

I natt hade jag en riktigt påfrestande dröm.

Jag skulle vara med i ”Ensam mamma söker”. Det var jag och så var det Mikaela och ingen av oss var jättepeppade. Själv hade jag exempelvis feber.

”Idag ska Chrille bjuda ut Helena på en mysig middag på tu man hand,” sa VO:n med en röst som hela tiden var på gränsen att bubbla över av myslycka.

Jag tyckte att det hela var ganska så jobbigt, men Mikaela upplyste mig om att hon hade fått en ännu värre uppgift: grilla med Peters mamma hemma på deras bakgård. Jag skulle vara glad som skulle få äta middag på en folktom hembygdsgård klockan fem en onsdageftermiddag, tyckte hon.

Folktom och folktom. Fotografen var ju där i alla fall. Och ljudkillen. Chrille och jag skålade i vin för att få till den rätta stämningen. Jag hade extremt svårt att konversera, men frågade tillslut om vad han tyckte om att jag hade man och barn. Och då svarade han att det fick man väl se med tiden, hur det kändes. Själv kände jag det som om jag hade 40 graders feber.

”Chrille har visat helt nya sidor nu,” berättade jag efteråt och tittade in i kameran. ”Han är en jättefin kille och jag är ju en sprallig tjej som gillar överraskningar och tycker att det är viktigt att kunna visa känslor, så det var supermysigt att han hade ordnat den här middagen.”

Mikaela stod bredvid och försäkrade i sin tur att ”Peter verkligen var jättefin med barnen. Om barnen och Jacob får välja så blir det nog han,” sa hon. ”Och det är ju jätteviktigt vad dom tycker, det är det ju. Barnen har utvecklats jättemycket under den här tiden.” Sa Mikaela och jag minns att jag undrade lite över vad den utvecklingen bestod i.

Sedan konstaterade vi att vi inte kunde skilja på Peter och Chrille eftersom båda var snaggade näst intill rakade och jag blev orolig att jag kanske rent av ätit middag med Peter, för vad skulle producenten göra då? Skulle hela mitt inslag försvinna?

Men då lugnade producenten mig med att man alltid kunde slänga in ett gammalt klipp i så fall. Ett där jag sa att ”Killarna är jättefina allihop och det är verkligen svårt att välja. Men visst har man sina favoriter.”

Sedan vaknade jag med Niklas Strömstedts "sista morgonen" i huvudet.

Helena Helsing Mork

Världens bästa röstbibliotek.

Jag har skaffat en ny mjukvara som klarar av att analysera mänskliga röster, för att sedan kunna återskapa exakt samma röst direkt från tangentbordet. Jag började med att mata in Marlon Brando's röst från en 45 minuters radiopjäs han läste in en gång i tiden. Flera timmar stod datorn och tuggade. Sen skrev jag själv in ett kapitel från en av Haruki Murakamis romaner och lät Marlon's röst sköta resten. Resultatet var häpnadsväckande. Konstpauser, andetag, intonationer, till och med tempoväxlingar som stämde med berättelsens inneboende dramatik. Därefter matade jag in min egen röst genom att bara sitta och dumprata rakt in i datorn. Jag hittade en hel bok av Erlend Loe i textform på nätet och lät min egen röst läsa upp den. Magiskt! Jag tillbringade hela söndagen med att bara ligga och gapskratta år Erlend och mig själv. Vi är ett bra team Erlend och jag. Sen bestämde jag mig för att sätta programmet ordentligt på prov. Så jag tog rösten från Dressmann-reklamen. Han som säger "Blu Djinns" med en sådan inlevelse. Jag matade in de snuttar jag hittade, med löftesrika meningar som "Grattis Sjöbo, till alla män, McGordon V-ringade tröjor". Efter det skrev jag in ett av Tranströmers känsliga, utlämnande verk och lät reklamrösten göra sin tolkning. Det här var nog första gången som jag verkligen kunde ta till mig både Tranströmer och Dressmann.

Anders Tempelman