TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Misstänkt vänlig kundtjänst.

Den senaste veckan har jag genomfört empiriska fallstudier av flera av landets kundtjänster. E-On därför att mitt hus ensamt har dragit lika mycket ström som hela CERN-projektet. Apple därför att tangentbordet på min MacBook Pro är långsamt och alltid missar ord med dubbla konsonanter. Telenor eftersom jag vill byta abonnemang och behålla mitt mobilnummer. Min grundsyn (som ju är en smula svart) var att jag gick in i strid. Att jag skulle behöva bli förbannad, kanske skrika könsord och begära att få prata med någon chef. Men på E-On var de artiga och förstående. Gav mig råd till felsökningen och sköt fram betalningsdagar på fakturor utan att tjafsa. På Apple fick jag göra en massa knep för att testa om felet kunde avhjälpas över telefonen, men det gick inte. Och trots att garantin gick ut i december, så fixade de så att jag fick gratis service och får byta hela moderkortet. (Pappakortet var tydligen OK.) Telenor ville att jag skulle faxa över en uppsägning och begära en överflytt av telefonnumret, sen var det klart. Och nu sitter jag här med en krypande känsla av en annalkande katastrof. En gigantisk backlash, en flodvåg av obegripliga fakturor, försäkringsdokument på ett språk jag inte talar, en kundservice som kopplar mig runt till instanser som inte finns och en digital röst som ber mig knappa in ärendenummer jag inte har. Mig lurar de inte med sin lismande välvillighet. Jag har lärt mig av den bästa, jag är beredd.

Anders Tempelman

Uppgång och fall.

Man kan ju alltid låtsas att man är något extra och att varje människa är unik. Men hur man än vänder och vrider på det finns det 82454 personer i Sverige som heter Helena. Dessutom finns en Phia-Helena. En enda. Där tänkte föräldrarna ändå till.

Helena pikade under 70-talet men har sedan dess inte riktigt tagit sin roll som lovande löfte på allvar. Trenden är tydlig. Allt färre förstår att uppskatta detta namn som har sina rötter i grekiskans ord för ”fackla” eller ”lysande.”

Jag tänker mig att det, på sin tid, måste ha varit som att döpa sitt barn till Månstråle. Lite wild and crasy. Grekiska skådespelare, jycklare och annat småkänt folk slog knut på sig själva och döpte sina nyfödda till namn de garanterat skulle komma att vara ensamma om på amfiteatern. ”Titta, ser hon inte ut som en liten Fackla?”

Och så blev det så här i förlängningen. Ett massnamn. Över 600 personer dras med det bara på Gotland. I Stockholm är vi fler än 20 000. De flesta är inte ens amatörskådisar.

Uppiggande nog går även sex män omkring och envisas med att bli missförstådda varenda gång de skriver sina namn i en hotell-liggare, passkontroller eller i kön till en prostataundersökning: Det är herr Helena i Botkyrka, herr Helena i Solna, herr Helena i Täby och tre till.

Lysande, måste man säga, om just det i alla fall.

Helena Helsing Mork

Ett rikt känsloliv.

Jag fick en spikmatta i julklapp. En indisk liten sak med sylvassa plastpiggar. Jag ligger på den ibland för att få kontakt med mina känslor. Efter 30 minuter är min ryggtavla blodröd, pulserande och påminner väldigt mycket om en minutbiff. Då känner jag en stor ömhet och det är väl en sorts känsla? En bekant har också fått en spikmatta i julklapp och hon har experimenterat med att ligga på mage på den. Hon testade även att ligga med ansiktet på den, vilket förklarar varför hon såg så flådd ut och hade förlorat synen på ena ögat. Jag ville inte kommentera det, hon sa att hon aldrig mått bättre. Så nu har jag också börjat experimentera med mattan. Jag har prövat att ha en tung fåtölj på magen, för att liksom öka trycket. Grodhopp ger makalös zonterapi på djupet i fotsulorna. Vid ett tillfälle har jag även legat på mage, med bar underkropp. Det är fantastiskt så mycket känslor som kommer ut när jag håller på. En hel del blod också, vilket får min hund att följa mig intresserat med blicken, som om jag förvandlats till någonting ätbart.

Anders Tempelman

Nya rön.

Ensamma, stressade människor löper större risk att drabbas av demens än lugna, sociala individer.

Detta är ett faktum. En dagsens sanning. Ett rön att förhålla sig till.

Inom 24 timmar från det att jag läst artikeln expanderade jag mitt sociala nätverk med en miljon procent. Jag gick med i Facebook, skaffade Skype och utvecklade mitt användande av iChat in absurdum.

Började även hälsa mer aktivt på folk. Fast blick, öppen kroppshållning och ett tydligt hej.

Hälsade exempelvis glatt på Philip Zandén alldeles nyss. Trodde att han var en undersökningskille jag suttit i möte med någon dag innan. Philip, som uppenbarligen också läst den där artikeln, stannade upp och det tog ett tag av småprat om en kundundersökning innan jag tolkade hans rynkade panna som ett tecken på det den var: oförstående, snarare än att han var orolig över ett svårtytt undersökningsresultat.

Det är möjligt att jag är ansiktsdyslektiker. Men dement tänker jag banne mig inte bli.

Helena Helsing Mork

Tvångsmässiga projekt 2.

Jag har varit på ett nytt träningspass. En kombination av pensionärsgympa och profylaxkurs. Jag stack ut en aning, men allt för mitt nya projekt: att använda allt jag har, men inte rör.

Det började när tvålen var slut för ett tag sedan. När tvålen var slut. Förstår ni vart jag vill komma? Tvålen i ett svenskt medelklasshem är aldrig slut. Kan inte vara slut. Det är som doftljusen, badskummet och lyxknäcket – de finns där i sin presentförpackning i ett skåp eller som en dekoration på en hylla. Du använder dem bara inte.

Medan jag vecklade ut den ultramjuka olivtvålen ur sin blommiga förpackning tog jag beslutet att använda allt jag har, hur obekvämt det än kommer att kännas: Det exklusiva yogiteet, valnötsoljan i smal flaska och de handstöpta grenljusen. Almanackan från Moderna Försäkringar, anteckningsblocket från Piperska Muren, pennan från SAS.

Vidare har jag gett mig in i skafferiskåpen och attackerat boveteflingorna, de halvfulla förpackningarna med pastaknyten, jättestora vita bönor och jättesmå röda linser. Glöggen. Likören. Clubsodan. Syltlöken. Risvinägern. Den libanesiska kryddan. Allt ska ätas upp.

Projektet innebär också att jag kommer att läsa alla olästa böcker jag har.  Åtminstone börja på dem. Jag kommer att pröva alla kortfunktioner på min mobiltelefon, läsa tidningens börssidor och sporten, sticka klart en påbörjad halsduk, använda upp fotsaltet, smörja in mig med innehållet i halvfulla krämburkar och använda pudret, eyelinern och den där konstiga stiftpennan med hudfärgat täckmedel. Använda slut parfymerna Paris, Rive Gauche och White Linnen. (Ingen kommer att gå oberörd av det här projektet. Bra konst funkar så.)

Och så kommer jag alltså att successivt jobba mig igenom alla träningsformer mitt kort ger tillgång till. Det känns bra. Det känns rätt. Det känns på tiden.

Stavgång Bas – here I come!

Helena Helsing Mork

Råttfångaren.

Någon berättade för mig att vi har så mycket råttor i Stockholm att fastighetsägarna måste göra något radikalt. Råttorna klättrar tydligen uppför avloppsröret mot din toalett genom att spjärna emot med rygg och klor mot väggarna. Sen när du sitter och läser tidningen och gör det du ska, får du en diffus känsla av att någon tittar på dig, samtidigt som det kommer plaskande ljud av egen kraft från toalettskålen. Då ligger det alltså en liten kompis och simmar ryggsim där nere. Alternativt kommer du in på toaletten en tidig morgon, tänder lyset och möts av en halvtransparent albinoråtta som balanserar på ringen och väser åt dig. Det är därför de installerat de här märkliga sakerna på avloppsrören numera. När råttan kommit en bra bit uppför röret, försvinner plötsligt väggarna och råttan faller handlöst nedåt. Som fritt fall, fast utan den mjuka landningen. Frågan är bara hur lång tid det tar innan råttorna skickar upp sin tjockaste kompis och låter honom fungera som en liten fläskvägg, så att de kan ta sig förbi hindret? Stäng locket efter er, det är mitt råd.

Anders Tempelman

Prioriteringar.

Upptäckte precis att man kan markera sina mail med prioritetsmarkeringen ”hög”. Alltså inte ”högsta” eller ”normal”. Utan ”hög”. Det är ett orange utropstecken. Inte ett rött. Vem gör det valet? 

”Det här är banne mig viktigare än de flesta mail som skickas. Men inte jätteviktigt ändå. Orange, får det bli.”

Ännu konstigare: man kan märka sitt mail med blå nedåtgående pil också. Då har mailet låg prioritet. 

”Låt inte mig störa. Jag sitter här och försöker få kontakt med dig bara. Bry dig inte om det du. Det är nästan så att jag ångrar mig redan.”

Och konstigast av allt: möjligheten att markera ditt mail med ljusblå nedåtgående pil och därmed ge mottagaren budskapet att det här mailet har ”lägsta prioritet”. Innehållet är så oviktigt och kommer att påverka hennes vardag så minimalt att det egentligen aldrig borde ha skickats. 

"Tänk inte ens tanken på att öppna det förrän du är så understimulerad att en spettekaka framstår som festlig. Släng det helst oöppnat och förlåt att jag finns.”

Må jag aldrig aldrig känna behov av att sända ett sådant mail.

Helena Helsing Mork

Se vad Com Hem gjorde för mig.

Igår skulle jag köpa en bok, men alla böcker jag såg hade jag redan läst. Och vad värre var – det var bara de böckerna jag blev sugen på att läsa.

Det där beteendet är ju inte ovanligt för oss människor, men ändå lite intressant kan jag tycka. Inte minst för folk i vår bransch. Vi som slår knut på oss själva för att hitta på nya idéer och överraska vår publik med sådant de aldrig förr sett och långt ifrån förväntat sig.

Varför anstränger vi oss så, samtidigt som vi vet att landets dansgolv aldrig fylls så snabbt som när det spelas gamla godingar och trallvänliga covers? När tittarsiffrorna för Kalle Ankas goda jul trots pvr:er, dvd:er och kanaler som visar tecknat dygnet runt, fortfarande slår tittarrekord? När inget slår en kokt med bröd klockan tre på morgonen, hur mycket korvkiosken än försöker utveckla konceptet?

Varför anstränger vi oss så, när Arn 2, Jönsson Ligan 14 och Wallander 47 blir succéer, när folk fortfarande rasar över att Raketosten försvann och när nio av tio gifter sig med någon som är lik sin syster eller bror!

Varför måste just vår bransch förnya sig hela tiden? (Känn på den…) Är vi rent av ute och cyklar? Vad är det egentligen för fel på ”Duka när du får oväntat besök.” ”Se vad Com Hem gjorde för mig!” och ”När gav du din fru ett J-Store plagg sist?”

Kris hit och neddragningar dit. Sa jag inte att årets trend är återanvändning? Jag tror att jag är något på spåret här.

Helena Helsing Mork

Fäst blicken där du står.

Jag har filmat mina barn sedan de föddes. Ni vet, långa meningslösa klipp när de äter, sover, badar och har avslutningar. I värsta fall finns jag själv med i några scener och både ser och låter löjlig. Under en period under tidigt 90-tal hade jag byxorna väldigt högt upp. (Projektledarhögt, som vi säger i min bransch.) Trots det har jag bestämt mig för att rädda de här filmerna för eftervärlden, idag ligger de på ett format från videoålderns jura-krita period. Efter att för första gången läst igenom manualen för min DVD-recorder, på 150 sidor obegriplig teknikprosa, lärde jag mig slutligen knepet. Så en dag under ledigheten låg jag och såg tillbaka på mitt liv. Jag stirrade på skärmen och såg mina barn växa upp, såg våra semestrar, våra vardagar, våra födelsedagar, jular och olika boenden. Allt passerade verkligen som en revy och eftersom jag hatar revyer var det enormt deprimerande. Mest därför att de efterlämnade en känsla av att jag har det bästa av mitt liv bakom mig. Visst kunde jag njuta av att se mina barn som små jollrande figurer igen, men på något sätt förstärkte det bara känslan av att alla stora händelser i mitt liv redan har hänt. För att ta mig ur den här djupa svackan började jag att meditera för att visualisera positivt kring kommande höjdpunkter. Följande kom spontant: Barnbarn som kommer att sprida superresistenta bakterier. En prostata stor som en grapefrukt. Mina döttrars skilsmässor och deras nya män, med slemmig barn från andra äktenskap. Tandlossning. Döende vänner. Läskiga, grå hårbuskar som spretar ut från näsa och ögonbryn. Vuxenblöjor. Stora öron utan hörsel. Att börja kalla min fru för "mamma".
Som ni hör så ska man akta sig noga för att blicka bakåt för mycket. Och framåt också för den delen.

Anders Tempelman

Tvångsmässiga projekt.

Allt kan bli konst, bara det sätts i system tillräckligt länge. Orkar man exempelvis ta en bild på sig själv när man just vaknat, varje dag i 10 år, är det konst. Och klistrar man ihop tre böcker rygg mot rygg och öppnar dem så att de ser ut som gamla adress-snurror, tillräckligt många gånger, så är det konst det också. Inte snack om saken.

Ett konstigt projekt som jag själv provade häromkvällen var att tolka folk påfrestande bokstavligt.

Det började med att ett par vi varit på middag hos, mötte vårt tack-för-en-trevlig-kväll med glädjedödaren ”det är bara att bjuda igen”. Vad de inte visste, var att jag en längre tid gått och funderat på just det. Att bjuda folk på exakt det man fick hos dem.

Med parets trerätters i någorlunda färskt minne inhandlades sålunda nödvändiga tillbehör och vår återbetalning kunde ske.

Först hände till min besvikelse ingenting. Vi bjöd på något för starka gindrinkar med för lite is och japanmix. Ingen reagerade.

Till förrätten, en pilgrimsmussla med koriander, granskade jag paret under lupp, men de höll masken. Bjöd de så ofta folk på middag att de helt enkelt glömt vad de bjudit oss på? Eller bjöd alla deras bekanta på pilgrimsmussla med koriander nuförtiden? Hade receptet stått i icas kundtidning rent av?

När varmrättens lammfilé låg på tallriken och salladen skickades runt kunde jag inte låta bli att säga ”Vi var lite osäkra på om det var ruccula i er sallad, men visst var det dragon i dressingen?” Då blev stämningen lite stel, tyckta jag, men jag kunde lika gärna ha inbillat mig för snart tog alla glatt av pilaffriset och ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt att det bjöds på exakt samma pilaffris som vi ätit tillsammans för alltför kort tid sedan.

Till desserten hade jag svårt att fokusera på några som helst samtalsämnen. Jag satt och såg hur de små pannacottaformarna fördelades över sällskapet och hur hallon pressé skedades över och ingen, verkligen ingen, lyfte ens på ögonbrynen. Hur var det möjligt?

”Ja, nu är det här ju inte era hallon, från just er trädgård.” sa jag medan gästerna försåg sig. ”Men visst var det exakt det här vi åt hos er också?” Gästerna såg ut att fundera. De var inte riktigt säkra, det var tydligt.  ”Man vill ju gärna bjuda igen.” la jag till och såg mitt konstprojekt gå till handlingarna som totalt misslyckat.

”Tack för en jättelyckad kväll”, sa våra middagsgäster några timmar senare och vandrade hemåt i natten.

”Det är bara att bjuda igen,” sa jag desillusionerat.

 Helena Helsing Mork