TEMPEL Reklam & Underhållning

Åh, alperna!

Helena är på sportlov, så jag har hela bloggen för mig själv den här veckan. Hon är i italienska alperna och sitter i en solstol med stora solglasögon och en hyrd vargpäls. På eftermiddagen gör hon sitt första åk och plogar ner till byn i sin svindyra utrustning. Hennes barn står och grinar efter att ha tvingats gå i skidskola med Salvatore. En farbror runt 30 år med spegelglasögon, ultraslimmad skiddräkt, inga kalsonger, Rossignol-mössa och en hud som man annars bara hittar på riktigt dyra handväskor.

Sen äter de middag i matsalen på halvpensionatet där hotellägaren envisas med att spela obegripliga fiolstycken, samtidigt som hans tandlösa farmor hasar runt med ena benet på en pall och försöker sälja rosor för 8 Euro styck. Helenas man, Ola, försöker vänligt vifta bort henne, men då börjar hon yla italienska okväden tills hela matsalen tittar som om det pågår en misshandel.

Sängarna är av standardlängd, 1.70 långa, vilket gör att hela familjen sover halvsittandes under hela veckan. De som inte får nackspärr får en permanent dubbelhaka. Helena prövar att ligga med benen uppe på fotgaveln en natt, vilket leder till att knälederna viks åt fel håll. Hon går som en höna dagen efter och upptäcker att den nya knävinkeln tillsammans med pjäxornas framåtlutning gör att hon släpar huvudet i marken mitt emellan skidspetsarna. Att åka ankarlift är ett rent helvete och i sittliften tvingas hon sitta med benen under sig. Det har den lilla bieffekten att benen somnar, vilket inte direkt förbättrar åkstilen.

Det slutar med att hon ligger på rygg och glider hela vägen ner till byn. Hennes nya blanka skidjacka visar sig ha en formidabel glidförmåga. Hon kommer upp i mäktiga 70 km i timmen nedför puckelpisten innan hon slutligen hamnar i kabinbanans maskinrum.
Vilket sportlov.

Anders Tempelman

Väderkorn.

 

Plötsligt stannade han upp och fäste blicken mot något ute på isen. "Kom nu, det är bara en gran" sa jag och drog lite i kopplet. Han skakade på huvudet så att öronen fladdrade som lövbiffar i vinden. "Om inte min nos tar helt fel, är det där en skridskoåkare från förra året" sa han stillsamt på sin göteborgsdialekt.

Anders Tempelman

Den lägsta formen av lågkonjunktur.

En bekant som äger en inredningsbutik blev uppringd i veckan av en tidning som lystrar till det förföriska namnet Näringslivets Respons. Mannen sa att han ville skriva en artikel om hennes företag, som han tyckte var så enormt intressant. Så hon kände sig naturligtvis smickrad och accepterade. Dagen efter dök en kille upp, slog igång en bandspelare och intervjuade henne i över en timme. Sen avslutade han intervjun och hasplade i förbifarten ur sig att artikeln kostade 13.000:- att få in i tidningen. Det här hade man väl inte haft några större problem med om det var tydligt från början. Att det inte handlade om en journalistisk produkt, utan en renodlat kommersiell. Du betalar för ytan och väljer den uttrycksform som passar dina syften bäst. Annons eller låtsasartikel? Men den uppriktigheten säljer antagligen inte lika bra. Min bekant sa i alla fall att hon inte var intresserad och att det hela kändes väldigt olustigt. Då började han kohandla om priset och innan han pressades ut genom dörrspringan hade priset sjunkit till 7.000:- Och då kan det ha ingått en utegrill och en manlig strippa också, jag minns inte riktigt.

Anders Tempelman

Kyotoavtal på hemmaplan.

Vi har en miljöinspektör på besök. Att hon råkar vara vår dotter innebär tyvärr inga förmildrande omständigheter. Hoppas på lite svågerpolitik eller åtminstone Saltsjöbadsanda, men modet sjunker redan i och med första frågan:

Varför återvinner vi inte kaviartuben? Vi återvinner förstås inte kaviartuben för att det skulle lukta fisk i hela lägenheten om den låg och återvanns, men det har hon svårt att förstå. Vi får en anmärkning.

Varför åker vi inte buss till landet? Vi åker inte buss till landet för att… ja men herregud, det förstår du väl själv! Anmärkning.

Varför använder vi inte miljöprogrammet på tvättmaskinen? Har vi ett sånt? Anmärkning.

Har vi Grön el? Hur ofta flyger vi? Köper vi miljömärkta kläder? Hur ofta äter vi kött? Städar vi med starka rengöringsmedel eller använder vi microdukar och ljummet vatten? Jag försöker emellanåt, och som svar på de flesta frågor, få in att vi minsann haft Ekolådan i åratal. Men det höjer oss bara till en acceptabel nivå på en av 20 punkter. 

Praktiserar vi kallstarter? Använder vi tändvätska när vi grillar? Använder vi mjällschampo? Äter vi odlad lax? Har vi tv:n på stand-by? Skriver vi ut på båda sidor av ett papper? Nej, det är möjligt att vi inte gör, men vi har Ekolådan! Vi recyklar till och med själva eko-lådan! Hörde du det. Själva lådan. Fyll i det. 

Dottern suckar tungt och när jag ser henne försvinna ut ur lägenheten får jag flashbacks från kvällen då killen från Radiotjänst gjorde sitt besök och Bolibompas envisa signatur ekade mellan väggarna medan han artigt och med troskyldig uppsyn ställde sin fråga om vi möjligen hade tv. (Vem är det? Ropade barnen, men jag var redan tillintetgjord och dödförklarad. ”Nej, vi har inte tv. Det är ett gammalt kassettband som barnen lånat från grannen – en gammal kapitalist som har tv, kan du tänka dig!”)

-       Vi frostar ju ur frysen rätt ofta! Skriker jag nu bedjande efter miljöinspektören. Och jag har aldrig använt sköljmedel i hela mitt liv!

Men det är kört. Hon har gått och allt som återstår är att invänta nulägesrapport, konsekvensanalys och en riktigt rackarns sur åtgärdsplan.

Helena Helsing Mork

Köksdemens.

Mellan ett medelsvenskt köksbord och en lika medelsvensk spis är det ca 1,5 meter. Tar man vägen över skafferilådan och kylen blir det en extra tur på ca tre meter, men mer än så blir det sällan. Ändå hinner mycket hända på de ynka metrar man tillryggalägger under ett helt vanligt bak- eller matlagningstillfälle med recept.

Läser:

-       1 krm socker, 50 g smör – smältes utan att brännas.

Man börjar gå mot lådan med torrfoder:

(Ett kryddmått socker och 50 gram smör, femtio gram smör – skulle jag ta sockret först?)

Man kastar ett getöga i boken igen:

(1 krm socker. Och femtio gram smör.)

Man hinner knappt titta upp från boken förrän man kör en extrakoll:

(Det var 50 gram va?)

 

Man går till kylen och tar faktiskt ut smöret, men på väg till spisen tar man sig en extra titt, för vad skulle man göra med smöret? Dreja det till en kruka? Lägga en ansiktsmask? Bäst att kolla:

-       Smältes utan att brännas.

 

Man läser detta högt:

-       SMÄLTES UTAN ATT BRÄNNAS.

 

Man talar om sig själv i vi-form:

-       Nu ska vi se…

 

Man ser halva smörklumpen smälta utan att brännas innan man känner sig i behov av en ny påminnelse. Kan ju inte skada att dubbelchecka. Jojjomen, det skulle smälta utan att brännas och så var det socker ja…

Vad händer när man lagar mat med recept? Jag menar det är ju inte kemiska formler man förväntas komma ihåg på sin resa från kokbok till kastrull. Ofta har man dessutom lagat receptet några gånger innan.  Ändå beter man sig som en dement guldfisk i sin iver att kolla upp samma information gång på gång på gång. ”3 ägg. Var det tre ägg? Ett. Två. Nu ska vi se om det inte var ett tredje också…” 

Helena Helsing Mork

Män som hatar kvinnor, men inte vet om det.

De spelade Diana Krall's version av Billy Joel's "I want you just the way you are" på radion. Då kom jag ihåg en av mina tidiga flickvänner som tolkade textraden "I don't want clever conversation, don't want to try that hard" som ett uttryck för Billy Joel's låga kvinnosyn. Jag försökte nyansera det hela med att det var en kärleksförklaring. Ett poetiskt sätt att uttrycka sig på i en låt bara. Men hon sa att den åsikten bara bekräftade att jag också var en del av det förtryckande patriarkatet. Vi som objektifierar kvinnor och motarbetar jämlikhet eftersom vi är så avundsjuka på att kvinnor bär på en välsignad kreativitet i sin förmåga att föda barn. Jag sa att jag inte trodde att Billy Joel tänkte så, men då menade hon att det var precis det som var problemet med Billy och mig. Vårt förtryck sker omedvetet, vilket är ännu värre.

Så jag funderade på om jag också, innerst inne, ville föda barn. Jag mindes förlossningsfilmen i högstadiet med den då okända Gudrun Schyman, som visades efter att vi rullat på kondomer på provrör stora som auberginer. Gudrun födde inte bara ett barn inför rullande kameror, utan också inför en generation vettskrämda skolklasser. Sen sa jag som det var, att jag var rätt glad över att det inte var jag som skulle göra själva födandet, att min kreativa insats vid själva befruktningen räckte för mig. Det kanske är en mindre lott, men en som jag är rätt nöjd med. Men då menade hon att kvinnor kan bli befruktade på egen hand, att min och alla andra mäns roll i det hela kunde ersättas.

Ett halvår senare gjorde jag i alla fall slut och förklarade att jag inte hade några känslor kvar längre. Då menade hon att det var skitsnack och att det hela bottnade i att jag inte klarade av att leva med en stark och intelligent kvinna. Så jag erkände att hon haft rätt hela tiden, jag och Billy "don't want clever conversation". Det var enda utvägen.

Anders Tempelman

Tv-underhållning från Bästkusten?

Gick upp så extremt tidigt i morse att jag fortfarande måste ha drömt mardrömmar när jag bryggde mitt ingefärsbaserade te. I mitt omtöcknande och lätt svettiga tillstånd hörde jag nämligen följande P1-dialog i mitt huvud:

Reporter: Du tycker alltså att SvT bör sända Ingos begravning på tv?

Göteborskvinna: Ja, det finns otroligt många där ute som skulle vilja följa Ingo till sista vilan och jag tycker att SvT har en skyldighet att lyssna på dem och visa dem respekt.

SvT-representant: Vi har ju valt att visa hyllningsprogram istället…

Göteborgskvinnan: Hade begravningen skett i Stockholm hade ni visat den.

Reportern: Tror du att det här handlar om att begravningen sker i Göteborg?

SvT: Det har inget med…

Göteborgskvinnan: Vi är alltid missgynnade. Englas begravning visade ni minsann!

Vaknade med en känsla av att jag gjort rätt som valt att betala tv-licensen.

Helena Helsing Mork

Omodernt på Nordiska Muséet.

Jag klev ut ur dimman i lördags och in på Nordiska Muséet. Kanske för andra gången i vuxen ålder. En utställning med modefotografi hade lockat mig dit och jag betalade förväntansfullt mitt inträde tillsammans med lite turister från Holland och Växjö. Den sk fotoutställningen bestod av ett litet skrymsle i ena hörnet där kanske ett 20-tal bilder samsades. Ett hopplock av svenska modebilder genom tiderna och en trött projektor som visade ytterligare några bilder till på en duk. Om ambitionen var att ge en historielektion och bjuda på en uppvisning av svensk fotokonst, så var det här lika övertygande som att servera skolmat på Gondolen. Om den här utställningen skulle ha några kärnvärden, som ju är så populärt idag, så skulle nog andefattigt och oinspirerande täcka in det mesta. Och det är rätt skickligt med tanke på hur duktiga vi varit och är i just den här grenen av fotografi. Vid ett tillfälle fick jag ögonkontakt med Eldhs skulptur av Gustav Wasa på andra sidan och jag kan svära på att han vände bort blicken av skam. Efter 10 minuter kändes dimman utanför mer lockande än utställningen och jag började gå mot utgången. Då skrymtade jag några stora printar på andra sidan lokalen. Det visade sig vara dagens stora behållning. Bilder och porträtt från Lappland, fotade på 1860-talet av Lotten von Düben. Vår ursprungsbefolkning med konstiga mössor, skygga blickar och knotiga kroppar som formats av köld, vind och förtryck. Och spektakulärt vackert fotograferat, som av Anton Corbijn, på enorma krackelerade plåtar.
Det här museibesöket var verkligen inte bortkastat.

Anders Tempelman

Tvångsmässiga projekt 2 b.

Jackpot! Inte mindre än 2 kokböcker i min samling passar kusligt bra in i serien om tvångsmässiga projekt: Jag haft dem länge, de är aldrig använda och de har en repetitiv och närmast manisk uppbyggnad. Jag talar förstås om Hasse Alfredssons praktverk ”Varje dag en fest.” och om ”Husmoderns Almanacka från 1992”.

Jag får titta två gånger på den senares framsida, men jo, det står 1992. Det är Anette Ullberg på framsidan, inget fel med det, men resten är banne mig helt obegripligt. Till att börja med: vad gör boken i min kokbokssamling? Till att fortsätta med: finns det någon som följer dess tips i ett modernt Sverige?

Mer tvångsmässigt projekt än att slaviskt, dag efter dag, följa rekommendationerna från den här boken, kan jag knappt tänka mig. Så vad väntar jag på?

Ikväll blir det således ”Skink- och ostrulle, vinstuvade räkor, ris och frysta sommargrönsaker” helt enligt Husmoderns almanackas rekommendationer för den 6 februari. I helgen festar vi loss på ”1/2 grapefrukt , vitt bröd med ägghalvor, koljarest och citronmajonnäs” till lunch. Och dukar fram ”pitabröd med tärnad stekt falukorv och sallad i fickan” till kvällen. Till efterrätt vankas det ”Strutar med lingongrädde”.

Så där kommer det att hålla på ett tag framöver nu. Dag ut och dag in 365 dagar om året har jag tänkt mig. Husmoderns almanacka har tänkt på allt: kombinationer som cyrryomeletter och kalla nötförsbiffar, plättar med keso och skivad frukt, hönsrester, överbliven grönsallad från dagen innan och det bekväma i att bara tina upp en fiskfärs eller en hallonsås från frysdisken.

Och jag, jag kan totalt koppla av och bara ge mig hän åt mitt Projekt.

Helena Helsing Mork

Slemproppen, finns den?

Slemproppen, denna märkliga lilla....ja, vadå?....som gäckat vetenskapen och mödrar i decennier. Alla pratar om den, men ingen har sett den. Ungefär som italiensk rättvisa, hälsosam snabbmat och unika varumärkesplattformar. Vattnet kan gå, värkarna kan börja, men var är slemproppen? När höll en barnmorska stolt upp en slempropp, stor som en brännmanet, senast? När hörde du om någon som inte bara åt upp moderkakan efter förlossningen, utan också festade loss på slemproppen som efterrätt? (Med lite glass och mandelflarn vid sidan om.) När hörde du om någon som halkade på slemproppen senast? Nej, just det, aldrig. Ändå läser jag långa inlägg på vänta-barn-sajter där den beskrivs som en geleklump, lite som tapetklister, ofta beige i färgen. Som Thomas Östros, tänker jag då, fast lite mer fåordig.

Anders Tempelman