Det finns skribenter som gärna refererar till författare som varit deras stora inspirationskällor i tonåren. De där författarna vars texter gick rakt in i deras väsen och lockade fram lusten att skapa själva. Inte sällan refererar de till namn som t ex Proust, Flaubert, Hemingway och avslöjar därmed vilka pretentiösa tråkmånsarna de är. Själv växte jag upp på MAD, en tidning som innehöll hela kostcirkeln av osunt tänkande. Tidningens frontansikte, Alfred E Neuman, fångade med kirurgisk precision hur vi såg på oss själva under den där djävulska tiden när vi varken var barn eller vuxna. (Jag såg mig mer som en växt, när jag tänker efter.) Vi kanske inte fick dansa på skoldanserna, vi kanske inte hade cykel med limpa och rocketstyre, vi kanske prövade snus och kräktes och ibland brände vi myror och skalbaggar med förstoringsglas på lunchrasten - för oss fanns MAD. Ett livsstilsmagasin som räddade liv, tro mig. Platsen där vi kände oss mindre ensamma, eftersom vi var många som skrattade åt det absurda, groteska, avskyvärda och kränkande. Titta på den pojkens leende, visst blir man alldeles varm i kroppen?
Anders Tempelman
