Produkter som produceras och fryses in i samma ögonblick som de kommer ut. Det påverkar tydligen hållbarhet och smak på ett positivt sätt. Som hundbajs på vintern, tänker jag då. Speciellt nu när våren närmar sig och snödrivorna krymper ihop och frigör hundbajset som legat i en liten tidskapsel där tiden stått stilla. Nu får den äntligen breda ut sig och sprida sin fräna odör när jag liksom hoppar hage på förortsgatorna för att undvika att trampa i det.
Det här är ett laddat ämne för hundägare. En del vägrar nämligen att ta upp efter sin hund. En inställning jag kanske skulle kunna sympatisera med om man har en Grand Danois, vilket antagligen kräver en snöskovel och en sopsäck för att radera spåren efter. Men jag ser inget mönster mellan hundras och ägarnas vilja eller ovilja att ta upp. Om ni frågar mig, vilket ni gör, handlar det snarare om risken att bli upptäckt. Jag blev själv upptäckt en gång när vår labrador Gillis hade uträttat sitt värv en bit upp i ett skogsbryn. Jag hann knappt börja gå förrän en mansröst skrek efter mig. "Du där! Öh, du!" Han var ursinnig och småsprang fram till mig och drog en harang om barn som leker här. Jag gjorde det enda rätta och ifrågasatte hans lämplighet som förälder om hans barn tillåts springa mellan skogsbrynet och vägen. Han blev helt paff och jag pladdrade monotont vidare och undrade om han även hade synpunkter på älgarnas, rådjurens och grävlingarnas rätt att använda skogen som toalett. Och orienterarnas, hur skulle det går för dem om inte skogens mäktiga salar stod på vid gavel för deras naturbehov?
Killen stod och stirrade på mig, som om jag också var något som just tinat upp efter månader i en snödriva. Sen gick han och jag åt skilda håll.
Anders Tempelman
