Jag trodde inte att man kunde misslyckas med kyckling i
sötsur sås på en restaurang i Stockholm år 2009. Och jag var så enormt hungrig.
Bråttom hade jag också. Så det blev SthlmNewDeli och en plats vid bardisken i
fönstret.
- Äta
här? (Det är bara jag i butiken och jag har hängt av mig jackan på barstolen.)
- Jaa.
- Ska
jag värma den? (Varmrätten kyckling i sötsur sås? Som jag just sagt att jag ska
äta där? Eller talar hon om min frusna näsa?)
- Jaa.
Mikrougnen plingar ”klar” snabbt som tusan och ut kommer min
tallrik och en kyckling som skriker ”jag är kall” så att det hörs, ja till New
Delhi. Kall är den mycket riktigt också. Det ger en rå och lite farlig känsla.
In i mikron igen och ut i samma rasande tempo. Fel sätt att spara energi för en
restaurang, om jag får uttala mig som gäst. Och konsult. Och människa.
- Hoppas
den är varm nu, säger tjejen. Där är vi överens. Och visst är den varm. Men det
är också det enda den är. Där sitter jag med en rätt totalt utan egenskaper.
Att den skulle vara någorlunda salt hade man ju faktiskt aldrig lovat. Men söt,
borde den vara. Och sur. Allt jag får är konsistens. Och en liten touch av
burk, från bambuskotten.
Jag söker desperat efter kryddhyllan och hittar en HP-sause,
tre-fyra piripirisorter och en salt/pepparströare. Ser ingenting i hela butiken
som skulle kunnat bli bättre av HP-sause, men däremot en hel del som hade mått
bra av sötsur sås och lite soja. Ett kungarike för lite soja! Av dessa
nysvenska basprodukter syns dock inte ett spår.
Modstulen äter jag upp allt ändå. Och det är nu det kommer.
När jag rest mig, tagit på mig och precis är på väg ut frågar tjejen glatt och
helt utan sjukdomsinsikt eller dålig samvete om allt smakat bra.
Jag avfyrar ett leende som hade hon varit min mormor och med
flickaktig uppmuntrande glättighet svarar jag:
- Jaa.
Var kommer den där fega käckheten ifrån? En smäll skulle man
ha.
Helena Helsing Mork
