TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Se mig, hör mig, ersätt mig.

Det kan vara en skröna, men det kan också vara sant att vissa människor lever, och lever gott, på att delta i tävlingar av typen ”Svara på tre frågor och beskriv med högst 20 ord varför just du skulle vinna en stavmixer från OBH Nordica.”

Riktigt där är inte jag, men jag har vid ett par tillfällen ringt ett nummer upplagt för oss som inte var ”fullständigt nöjda med kvalitén på baconet” eller ”hade synpunkter på innehållet i paketet” och därmed fått ett tillgodokvitto på 24 kronor. Det var på den tiden vi hade fast telefon i köket. Den satt så behändigt till och liksom bad att bli ringd på i samband med matlagning.

En gång har jag faktiskt också försökt svara på tre enkla frågor och skriva den där raden som skulle skilja mitt rätta svar från alla andra rätta svar som lätt trillar in när frågorna är så löjligt uppenbara att man egentligen borde ringa det där klagonumret bara därför.

Det var GB Big Pack som gått ut med tävlingsformuläret den här gången och jag rodnar fortfarande när jag tänker på det.

Frågan löd ungefär: GB Big Pack är god som full och praktisk som tom. Man kan ju ha den till så mycket. Hur mycket tycker du att den tomma förpackningen är värd? Motivera med högst 20 ord…

Vad man kunde vinna minns jag inte. Men jag minns att jag precis hade lärt mig nåt om marknadsekonomi och att jag därför lite översmart skrev nåt om att den var värd 0 kr eftersom det fanns så många på marknaden eftersom alla tyckte att glassen var så god… ja nåt sånt.

Det jobbiga här var inte att jag hoppades att jag skulle vinna, utan att jag var övertygad om att jag skulle vinna. Jag var helt säkert på att GB aldrig förr fått in ett så smart och samtidigt insmickrande svar.

Men mitt brev måste ha kommit bort. Vann gjorde en tjej i Tranås som svarat att hon tyckte att förpackningen var värd uppåt trettio kronor eftersom man kunde ha pennor i den i skolbänken.

Typ.

Så jag vet inte. Tror att mycket är fusk också. Det finns bergis ingen jury och alla som vinner är släkt med någon på action marketingbyrån, fast det står att de inte får deltaga.

Och som sagt, posten har ju slarvat bort brev förr.

Helena Helsing Mork

 

Bokälskarens resa.

Jag hittade en bok av Chuck Palahniuk som jag inte läst - "Survivor". Så jag gjorde som vanligt, köpte boken, en liten princesstårta och bokade en slumpmässig tur- och returbiljett med tåg och lät mig fraktas iväg. Jag har suttit i kupén hela dagen och sett vårt fula land susa förbi samtidigt som jag ätit tårta med ena handen och läst med den andra. Bläddrandet blir lidande av den kladdiga handen, så jag bläddrar med näsan i stället. Tåget går tydligen till Eslöv, som jag tror utmärkt sig som Sveriges tråkigaste ort. Men jag har min underhållning med mig och skrattar högt med munnen full av grädde och marsipan. De andra i kupén tittar dömande på mig, men jag är stark i de här lägena. Integritet är inte rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Jag tillbringar 27 minuter på Eslövs station i väntan på tåget tillbaka och eftersom jag läst lite mer än hälften av boken, väljer jag att betrakta människorna på perrongen. Skåningar är fula, summerar jag när jag sitter på väg tillbaka mot Stockholm igen med en Schwarzwaldtårta i ena handen. Jag menar det inte på ett dömande sätt, mer som ett konstaterande. Nu är jag färdig med både boken och tårtan. Känner mig mätt, både bokstavligt och intellektuellt. Undrar vart det bär av nästa gång?

Anders Tempelman

En överstruken gaffel.

Jag trodde inte att man kunde misslyckas med kyckling i sötsur sås på en restaurang i Stockholm år 2009. Och jag var så enormt hungrig. Bråttom hade jag också. Så det blev SthlmNewDeli och en plats vid bardisken i fönstret.

-       Äta här? (Det är bara jag i butiken och jag har hängt av mig jackan på barstolen.)

-       Jaa.

-       Ska jag värma den? (Varmrätten kyckling i sötsur sås? Som jag just sagt att jag ska äta där? Eller talar hon om min frusna näsa?)

-       Jaa.

 

Mikrougnen plingar ”klar” snabbt som tusan och ut kommer min tallrik och en kyckling som skriker ”jag är kall” så att det hörs, ja till New Delhi. Kall är den mycket riktigt också. Det ger en rå och lite farlig känsla. In i mikron igen och ut i samma rasande tempo. Fel sätt att spara energi för en restaurang, om jag får uttala mig som gäst. Och konsult. Och människa.

-       Hoppas den är varm nu, säger tjejen. Där är vi överens. Och visst är den varm. Men det är också det enda den är. Där sitter jag med en rätt totalt utan egenskaper. Att den skulle vara någorlunda salt hade man ju faktiskt aldrig lovat. Men söt, borde den vara. Och sur. Allt jag får är konsistens. Och en liten touch av burk, från bambuskotten.

 

Jag söker desperat efter kryddhyllan och hittar en HP-sause, tre-fyra piripirisorter och en salt/pepparströare. Ser ingenting i hela butiken som skulle kunnat bli bättre av HP-sause, men däremot en hel del som hade mått bra av sötsur sås och lite soja. Ett kungarike för lite soja! Av dessa nysvenska basprodukter syns dock inte ett spår.

Modstulen äter jag upp allt ändå. Och det är nu det kommer. När jag rest mig, tagit på mig och precis är på väg ut frågar tjejen glatt och helt utan sjukdomsinsikt eller dålig samvete om allt smakat bra.

Jag avfyrar ett leende som hade hon varit min mormor och med flickaktig uppmuntrande glättighet svarar jag:

-       Jaa.

Var kommer den där fega käckheten ifrån? En smäll skulle man ha.

Helena Helsing Mork

Det jobbigaste med att träna.

Tänka tanken.

Packa väskan.

Komma ihåg väskan.

Hitta ett pass.

Boka en tid.

Äta en frukt.

Titta på klockan.

Hinna dit.

Hitta kortet.

Få kortet att fungera.

Få plats med skorna.

Acceptera ett underskåp.

Få någons ljumske i näsan.

Få någons armhåla i fontanellen.

Se sina hudflagor på insidan av jeansen.

Hitta hårsnodden.

Hitta kvittot.

Frysa lite innan passet sätter igång.

 

Resten är helt ok.

Helena Helsing Mork

Den absolut bästa skolan.

Det finns skribenter som gärna refererar till författare som varit deras stora inspirationskällor i tonåren. De där författarna vars texter gick rakt in i deras väsen och lockade fram lusten att skapa själva. Inte sällan refererar de till namn som t ex Proust, Flaubert, Hemingway och avslöjar därmed vilka pretentiösa tråkmånsarna de är. Själv växte jag upp på MAD, en tidning som innehöll hela kostcirkeln av osunt tänkande. Tidningens frontansikte, Alfred E Neuman, fångade med kirurgisk precision hur vi såg på oss själva under den där djävulska tiden när vi varken var barn eller vuxna. (Jag såg mig mer som en växt, när jag tänker efter.) Vi kanske inte fick dansa på skoldanserna, vi kanske inte hade cykel med limpa och rocketstyre, vi kanske prövade snus och kräktes och ibland brände vi myror och skalbaggar med förstoringsglas på lunchrasten - för oss fanns MAD. Ett livsstilsmagasin som räddade liv, tro mig. Platsen där vi kände oss mindre ensamma, eftersom vi var många som skrattade åt det absurda, groteska, avskyvärda och kränkande. Titta på den pojkens leende, visst blir man alldeles varm i kroppen?

Anders Tempelman

Allas toalett.

Produkter som produceras och fryses in i samma ögonblick som de kommer ut. Det påverkar tydligen hållbarhet och smak på ett positivt sätt. Som hundbajs på vintern, tänker jag då. Speciellt nu när våren närmar sig och snödrivorna krymper ihop och frigör hundbajset som legat i en liten tidskapsel där tiden stått stilla. Nu får den äntligen breda ut sig och sprida sin fräna odör när jag liksom hoppar hage på förortsgatorna för att undvika att trampa i det.

Det här är ett laddat ämne för hundägare. En del vägrar nämligen att ta upp efter sin hund. En inställning jag kanske skulle kunna sympatisera med om man har en Grand Danois, vilket antagligen kräver en snöskovel och en sopsäck för att radera spåren efter. Men jag ser inget mönster mellan hundras och ägarnas vilja eller ovilja att ta upp. Om ni frågar mig, vilket ni gör, handlar det snarare om risken att bli upptäckt. Jag blev själv upptäckt en gång när vår labrador Gillis hade uträttat sitt värv en bit upp i ett skogsbryn. Jag hann knappt börja gå förrän en mansröst skrek efter mig. "Du där! Öh, du!" Han var ursinnig och småsprang fram till mig och drog en harang om barn som leker här. Jag gjorde det enda rätta och ifrågasatte hans lämplighet som förälder om hans barn tillåts springa mellan skogsbrynet och vägen. Han blev helt paff och jag pladdrade monotont vidare och undrade om han även hade synpunkter på älgarnas, rådjurens och grävlingarnas rätt att använda skogen som toalett. Och orienterarnas, hur skulle det går för dem om inte skogens mäktiga salar stod på vid gavel för deras naturbehov?
Killen stod och stirrade på mig, som om jag också var något som just tinat upp efter månader i en snödriva. Sen gick han och jag åt skilda håll.

Anders Tempelman

Klubben för invärtes beundran.

Det luktar som lite stall i butiken. Jag tittar mig aningen vilset omkring, men hittar så småningom min produkt. Det är bara en kund före mig.

-       Jag håller på med en del utrensningar, säger kunden framför mig och lutar sig lite intimt fram över disken. Hur har ni det med…. (produktnamnet försvinner i raspet av en säck bovete som expedit nummer två släpar över golvet).

-       Inte sprayet, utan den orala lösningen, fortsätter kunden. Vad tar du för det? Hm… det är ju dyrare än lavemanget, förstås.

Expediten funderar, lägger huvudet på sned, läser innehållsförteckningar och går och hämtar den ena produkten efter den andra.

-       Har du prövat Vedört? Jag tycker att den har viss effekt både i öronen, näsan och lite var som.

-       Menar du det? Tar du det som salva då? Hm… Ja, jag har ju lite gasbildning också.

 

Tiden går. Jag står där med mitt preparat och en längtan efter att bli sedd. Men det blir liksom aldrig min tur. Nu plockas det fram slangar och pumpar.

 

-       Har du provat Volgasvamp? fortsätter expediten och kunden nickar införstått. Jodå, hon har prövat.

-       Jag har ju problem med andedräkten också. Det sätter sig där.

-       Det är saliven förstås.

-   Slem i bihålorna.

-       Gallan.

-       Binjurarna.

-       Förstorad sköldkörtel.

-       Förfettad lever.

-       Hoptovade flimmerhår.

-   Broskbildning.

-       Förtvinad tunntarm.

-       Öppen magmun.

-       Slapp förslutarmuskel.

Det blir som en sång, en duett där det ena utspelet leder till det andra. Den andra expediten sjunger med på refrängen:

”Gör dig ett avkok. Gör dig ett avkok.”

 

-       Hur kan jag hjälpa dig? Expedit två har nu hällt upp allt bovete i en spånkorg och börjat texta en skylt med texten: ”Möt våren med en tarmsköljning.”

Äntligen.

-       Jo, den här röda solhatten…

-       Det blir 179:-

-       Det känns som om jag håller på att bli förkyld.

-       Där var ditt kvitto.

Jaha.

Helena Helsing Mork

Jag tänker på prefixet "lant-".

Franskt lantbröd var först. Sedan kom det spanska det franska och det tyska lantvinet. Idag passerade jag ett enkelt korvstånd som bland bratwurst och kabanosser även lockade med ”engelsk lantkorv” – så mycket godare än engelsk korv, som ju inte alls andas kvalitet på samma sätt. Anspråkslös men gedigen kvalitet. Sånt man vill betala för i tider av regression och kronfall.

Kanske något att själv ta till?

Lantcopy. ”Dä ä bare å slå te på´t. Stå inte där och glane.” Nå´t sånt.

Helena Helsing Mork

Min sista skoldag.

Jag går på mitt sista utvecklingssamtal med min yngsta dotter. Det är ett stort ögonblick, jag vinkar farväl till skolvärlden igen på obestämd framtid. Jag vet inte hur många olidliga föräldramöten jag varit på, jag har valt att förtränga de flesta. Alla dessa rektorer som presenterat skolan som om det vore Atlas Copco och refererat till sig själva som enhetschefer och skolan som ett verksamhetsområde. Kärnvärden har de också, precis lika platta och icke förpliktigande som hela näringslivets. "Respekt, inspirerande, nyfikenhet, kommunikation". Jag kysser också farväl till ögonblicken när fröken tittar ut över föräldrarna i skolbänkar och undrar om det finns några frivilliga till att bli klassföräldrar? Den tystnaden som infinner sig är så sublim att den borde spelas in och ges ut på talbok. Ingen vill nämligen sitta på sin fritid och prata klassresa eller skolans roliga dag (som är så bedövande tråkig) med några främlingar vars enda merit är att de hade produktiv sex ungefär samma månad som du.
    Min dotter tar emot mig i skolan och knuffar snabbt in mig i något kollektivt utrymme utan fönster. Det stryker förbi en del lärare och alla ser ut som Jehovas vittnen, eller är det Mormoner jag tänker på? Svarta kostymer, slips och alla är under 30 år. Men jag tänker att jag ska avsluta min relation med skolan på ett värdigt sätt, utan att genera min dotter. Så till slut sitter jag i ett litet mötesrum utan fönster och lyssnar när fröken och min underbara dotter pratar om vilka val hon ska göra till andra ring. Jag upptäcker att jag njuter av ögonblicket och när fröken säger att Jackie hade G- på sista matteprovet, kan jag inte hålla mig längre. "Bra gumman!" ropar jag alldeles rörd.

Anders Tempelman

Håll tummarna.

Idag börjar allvaret för Daniel Westling, vill jag lova.

Sötebrödsdagarna är över och idag kommer han att för första gången deltaga i ett officiellt uppdrag för Sverige.

Så vad ska han då göra? Hjälpa svensk verkstadsindustri rå hem en stororder?

Gjuta mod i en svensk FN-bataljon? Inviga ett universitetssjukhus i

Lettland?

Nix. Daniel ska delta i kronprinsessans namnsdagsmiddag.

Överlever han detta, förväntas han dyka upp på kungens födelsedagsmiddag i Valborg också. Blivande svärmor har tinat en stek, som födelsedagsbarnet själv skjutit, och det är klart att det ser trist ut om han inte dyker upp.

För sent att dra sig ur nu, Daniel. Du visste vad du gav dig in på.

Helena Helsing Mork