Jag går på mitt sista utvecklingssamtal med min yngsta dotter. Det är ett stort ögonblick, jag vinkar farväl till skolvärlden igen på obestämd framtid. Jag vet inte hur många olidliga föräldramöten jag varit på, jag har valt att förtränga de flesta. Alla dessa rektorer som presenterat skolan som om det vore Atlas Copco och refererat till sig själva som enhetschefer och skolan som ett verksamhetsområde. Kärnvärden har de också, precis lika platta och icke förpliktigande som hela näringslivets. "Respekt, inspirerande, nyfikenhet, kommunikation". Jag kysser också farväl till ögonblicken när fröken tittar ut över föräldrarna i skolbänkar och undrar om det finns några frivilliga till att bli klassföräldrar? Den tystnaden som infinner sig är så sublim att den borde spelas in och ges ut på talbok. Ingen vill nämligen sitta på sin fritid och prata klassresa eller skolans roliga dag (som är så bedövande tråkig) med några främlingar vars enda merit är att de hade produktiv sex ungefär samma månad som du.
Min dotter tar emot mig i skolan och knuffar snabbt in mig i något kollektivt utrymme utan fönster. Det stryker förbi en del lärare och alla ser ut som Jehovas vittnen, eller är det Mormoner jag tänker på? Svarta kostymer, slips och alla är under 30 år. Men jag tänker att jag ska avsluta min relation med skolan på ett värdigt sätt, utan att genera min dotter. Så till slut sitter jag i ett litet mötesrum utan fönster och lyssnar när fröken och min underbara dotter pratar om vilka val hon ska göra till andra ring. Jag upptäcker att jag njuter av ögonblicket och när fröken säger att Jackie hade G- på sista matteprovet, kan jag inte hålla mig längre. "Bra gumman!" ropar jag alldeles rörd.
Anders Tempelman
