TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Att drömma är gratis.

Jag har någon gång erkänt att Hobbex antagligen var avgörande för mitt yrkesval. Jag längtade efter deras katalog som barn och kunde ägna dagar och nätter åt att läsa igenom den. Det var så målande skrivet, så lockande, förföriskt och så in i helvete missledande. Ta kastkniv-setet som jag köpte till exempel. "Ligger alltid rätt i luften" är meningen som fortfarande ekar i mitt huvud om knivarna som fladdrade planlöst genom luften och landade med skaftet eller sidan först. Vid ett tillfälle köpte jag en IC-krets som beskrevs så storslaget och heroiskt att jag var tvungen att köpa den. När paketet kom tittade jag på den lilla grå elektronikdelen och hade inte en aning om vad jag skulle ha den till. Skämtartiklarna orkar jag inte ens prata om. Numera har jag ett mer luttrat förhållande till kataloger som Hobbex, Biltema, Luthman och alla andra som huserar i en korg på toaletten. Tvångsmässigt tar jag katalogerna och intalar mig själv att jag får välja vad som helst på det uppslag som jag råkar slå upp. Ibland har jag tur och hamnar på ett uppslag med gitarrer och kan ägna lång tid åt att välja mellan olika modeller. Ibland har jag otur och hamnar bland skruvar eller bilvårdsprodukter. Men då har jag infört en liten regel som innebär att jag antingen får bläddra två sidor bakåt eller framåt. Inte mer, inte mindre. Sådär kan jag hålla på utan att någonsin köpa något. När jag åker tåg gör jag samma sak. "Nästa hus jag åker förbi måste jag bo i resten av livet" tänker jag. Om det visar sig vara ett riktigt skräphus, korrigerar jag mig själv och säger att jag bara måste bo där en vecka i sommar. Nästa hus däremot är för alltid. Så jobbar jag.

Anders Tempelman

Lins-lögner.

Medan jag undrar över om de gulvita detaljerna i mitt tangentbord är bulgur eller myrägg, måste jag få bekänna mitt missbruk: Frön. Ja linser också. Och bönor blir det ibland. Kanske nån nöt.

Igår föll jag för ännu en sort: nån grön linsvariant som skulle innehålla dagsbehovet av både mineraler och proteiner, utan att för den skull tära på jordens resurser speciellt mycket. Snygg förpackning var det också. Ändå kände jag skuld.

Som alla andra med sjuka behov, hittar jag ständigt nya anledningar att fylla på mitt förråd. ”Den är ju kravmärkt.” ”Den är ju rättvisemärkt.” ”Om vi byter ut några procent av vår köttkonsumtion mot de här vita jättebönorna så gör vi planeten en tjänst.” ”Linser? Nej, det här är en baljväxt!” ”Baljväxt? Nej det här är en nöt!” ”Nöt? Nej, det här är en grodd!” ”Om du visste hur mycket nyttigt fett det är i valnötter, skulle du inte säga såhär.” ”Jag tänkte ha en skål frön framme så att barnen…”

Igår var det näringsämnena. ”Du har redan ett snarlikt frö hemma,” sa mitt förnuft. ”Nej, det här är äkta franska linser”, sa min svagare del. ”Så här mycket näring innehåller inget av det jag har hemma.”

”Du kommer aldrig att blötlägga det där över natten, så sant bäst-före-datumet är i oktober 2009” sa mitt förnuft. ”Det där var lågt” sa mitt svagare jag.

Eftersom förpackningen var snygg fick den stå framme. Som en liten vårbukett tänkte jag mig. ”Två behov i ett”, sa min svaga del. ”Löjligt” sa mitt förnuft. ”Ställer du fram en burk Heinz vita bönor också, blir jag riktigt besviken.”

För att blidka förnuftet bestämde jag mig för att omedelbart konsumera en förpackning med rött råris, som jag tillåtit mig att köpa för inte alltför länge sedan. Renée Voltaire menar på påsens etikett att få saker gör henne så lycklig som rött råris. Hur skulle jag kunna motstå? Efter 45 minuters kokning (utan salt helt enligt instruktionen) konstaterar jag, något vemodigt, att Voltaire inte kan ha mycket att glädja sig åt i sitt liv. Men vem är jag att döma. Skalade sesamfrön någon?

Konst?

Det hänger ett hav av hundbajspåsar från mitt tak. Är det en ond dröm eller en installation som kommenterar något i vår samtid?

Anders Tempelman

Hus-swingers.

Jag har gått med i en husbytarförmedling och är alldeles uppspelt. Det känns som ett äventyr, vilket kanske säger en hel del om hur mitt liv är i övrigt. Jag har i alla fall lagt upp vårt hus med bilder och allt och sen angett vart vi kan tänka oss att åka i sommar. Kabul har jag valt bort, liksom Gazaremsan, men annars har jag ett öppet sinne. Jag har redan fått ett svar från Italien. En liten ful lägenhet i utkanten av Bologna. "In vostro sogni" svarade jag med vändande mail. Igår spenderade jag en hel kväll med att titta på hus från hela världen där familjer angett Sverige som ett semesteralternativ. Varför är obegripligt, men jag tänker inte ifrågasätta det. Jag uppskattar speciellt familjer som lagt upp familjebilder, det berättar så enormt mycket. Jag zoomar ofta in barnen för att försöka avgöra om de är benägna till skadegörelse. Annars går jag mycket på yrken. Läkare, advokater, revisorer favoriserar jag. Människor inom reklam och media väljer jag bort direkt. Jag vet för mycket. Själv har jag betitlat mig "writer", kort och gott. Jag tänkte att det kunde väcka associationer till Bergman eller kanske Strindberg (minus kvinnohatet).

Anders Tempelman

Med nedärvd respekt för public service.

Sammanhangen kan vara hur tunga som helst: mytomspunna rockband med kvadratkilometrar av sönderslagna hotellrum på sitt samvete, överförfriskade supportrar i ökända klackar eller chipstjocka företrädare för kriminella MC-gäng – inför tv:s kameror blir de alla som lamm.

De säger nåt om hur ”sjukt djävla bra” nåt var, eller kanske att nåt gick "djävligt snett". Och sen, sen kommer den klassiska kommentaren, levererad med skygg blick mot kameran och handen uppflugen till munnen:

”... om man får säga så i tv…”

Helena Helsing Mork

Att resa är att gå på någon annans toalett.

Så är det ju. Man står i kö i tunga pjäxor, byxor med hängslen, fleecetröja, jacka, hjälm, vantar. Efter en evighet på ett sörjigt golv blir så ett bås ledigt. Man kliver in. Vänder sig med stort besvär så att man kommer i rätt läge. Lägger hjälmen på det minst äckliga stället på golvet, knölar av jackan, fleecetröjan, får av sig hängslena, byxorna, understället och sätter sig på den fläckiga iskalla ringen och då, då upptäcker man att pappret är slut.

Man är inte en sådan som åker omkring med en portabel hygiendetalj. Har man tur är man bara kissnödig. Men ändå. Man gör sitt. Tar på sig. Öppnar dörren. Så långt är det som det är. Men sen då? Vad göra? Rakryggat hålla sig till sanningen och säga som det är, att man dropptorkat? (”Ich habe dropfentorkat.” ”Scuso, mio aquabambino secco.”) Köra med en svävande lögn om att man tog det sista pappret? Eller bara gå förbi och låta nästa stackars espressoreaktiva människa uppleva samma dilemma? Och hoppas att hon stannar tillräckligt länge på toaletten för att man själv, skamsen, ska hinna försvinna in i det stora havet av otorkade, anonyma semesterfirare som i bästa fall i alla fall tvättat händerna.

Helena Helsing Mork