TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Träningsbloggens återkomst.

Liggandes på rygg görandes magövningar under dagens träningspass kan jag konstatera följande:

. Jag har olika långa lår.

. Horrace har varit borta två pass i rad.

. Ingen annan än gympaledaren har röda byxor.

. Det finns inget så no-no som att ta ut svängarna och börja göra armrörelser innan ledaren har lagt till dem.

. Jo, det skulle möjligen vara att börja stampa på stället innan musiken har satt igång.

. Eller att säga ”fett” om annat än estrar och glycerol när man fyllt fyrtio.

. Mina gympaskor ser fortfarande nya ut och jag är osäker på om det är till min fördel.

. Jag har rygg som en stelopererad.

. Vad skulle träning vara utan Anastacia och E-Type?

. Var det verkligen E-Type som flimrade förbi på tv för någon helg sedan? Som komiker?!

Sedan är det dags att ställa sig upp och få upp pulsen igen.

Helena Helsing Mork

Mitt livs novell.

Hur lång tid måste förflyta innan jag törs börja använda stoff ur mitt yrkesliv för att roa andra? Någon filosof har sagt att fullkomlig uppriktighet bara är möjlig under total anonymitet. Det stämmer säkert, det är därför jag skickar min fru anonyma brev med negativ feed-back. "Varför är det ingen som tar ut den nydiskade disken ur diskmaskinen? Det gör mig rasande." Signerat Anonym. Ibland ringer jag upp mina barn med en röstförvrängare på och sänder en drapa om vikten av att hjälpa till hemma, gå ut med hunden, städa sina rum och inte ha för korta kjolar. I yrkessammanhang har jag helt gått över till att prata i tredje person när jag ska framföra synpunkter till kunder. "Någon tyckte att ert varumärkeslöfte var tunt som alpluft" har jag sagt vid ett tillfälle. "Det har sagts att era kolkraftverk i Västeuropa kanske motarbetar er ambition att framstå som en miljövän" som jag sa jag till en VD vid vårt första och sista möte. Jag borde bli anonym som Prankmonkey, min son från ett one-night-stand i 10-års åldern. Men tills vidare skriver jag vidare, undvikande och ryggradslöst som ett skrämt djur.

Anders Tempelman

Öppet brev till medlemmarna i Brf Slöfocken.

Tråkigt att så många var förhindrade att närvara på föreningens årsmöte. Vi som var där hade dock ett par givande timmar och följande förändringar beslutades och togs till protokollet:

 

. Vi höjer styrelsearvodet till 45 tusen per näsa och år + tre fria restaurangbesök per ledamot, fem för ordföranden.

. Vi inreder källaren till replokal för styrelseledamöternas barn och deras kompisar med omedelbar verkan.

. Vi inför förbud mot ”ingen reklam tack-skyltar”.

. Pyntbergs kommer att ansvara för utsmyckningen av trapphusets alla fönster.

. Vi skaffar en dobermann pincher som patrullerar trapphuset mellan 20:00 och 06:30 veckans alla dagar. Ansvaret för denna kommer att cirkulera enligt en lista som sätts upp på föreningens anslagstavla.

. Vi besätter taket i nedre trapphallen med bladguld.

. Vi hyr ut den gamla revisorslokalen till en thailändsk massagefirma utan organisationsnummer.

. På förekommen anledning (vattenläckan hos Latgrens) monterar vi in kameror i alla lägenheter så att styrelsen har full insyn i medlemmarnas förehavanden.

. Den som vill ha sophämtning måste hädanefter skriftligen motivera detta till styrelsen senast klockan 11:00, helgfri tisdag innan sopan ställs in i soprummet. Notera att styrelsens brevlåda töms 12:00 måndagar.

. Vi kommer att behöva modifiera månadsavgifterna något uppåt, men finansierar också det hela med hjälp av SMS-lån.

I övrigt beviljades styrelsen ansvarsfrihet och mötet avslutades med champagne på Club Privé.

Nästa årsmöte hålls samma tid samma plats som alltid, fast om ett år. Kanske dags att dyka upp?

Helena Helsing Mork

Gubbmanér.

Du vet sorten. Han som aldrig kan sluta prata om man råkar fråga vad han sysslar med. Han som namedroppar höjdare som han "känner" och refererar till sitt jobb som "huvudsakligen strategifrågor på ledningsnivå". Han säger sig vara klädintresserad, vilket förklarar den ofta förekommande rosa skjortan. En sitter i caféet där jag är nu. Han har ett möte med en kvinna han inte känner, när plötsligt hans telefon ringer. Lady in Red med Chris De Burgh. "Ursäkta mig, jag måste bara svara på det här lite snabbt" säger han. Kvinnan ler lite plågat. "Börje? Jag sitter mitt i ett möte nu, kan jag ringa dig i eftermiddag? Jaha, jaså. Nej, han är väl inom Proventus...." Sen pratar han högt vidare alldeles för länge. "Vid 6 säger du, nja, jag skulle nog kunna ringa dig vid 7 eller 7.15 Ska vi säga så?" Sen lägger han på luren och nämner ett okänt namn och har sen den dåliga smaken att börja återge varför han ska träffa den här okända personen han just talat med. Kvinnan flackar med blicken åt mitt håll för ett ögonblick. Jag ler lite hastigt för att ge henne det stöd hon behöver för att hälla den nu ljumma latten i knät på gubben och mula honom med en muffin. "Om inte du gör det snart, gör jag det" säger jag.

Anders Tempelman

Konsumentmakt.

”Tyvärr, men då får du väl i alla fall ha en så jättehärlig dag då.” 

Vad är det för sätt att avsluta ett samtal om en felaktig faktura på något jag aldrig köpt? Vad hände med ”Förlåt?” ”Jag förstår inte hur det kunde bli så här fel?” ”Det där var inte bra?” ”Vi skickar omedelbart en kreditfaktura?” Eller favoriten: ”Får man se dig på nästa räkning?”

”Tyvärr, men då får du väl i alla fall ha en så jättehärlig dag då.”

Mmmm. Visst.

”Tyvärr, men då får du väl se dig så jättemycket om efter en ny kund. Då.” 

Helena Helsing Mork

I händelsernas centrum.

Klockan 08.45 i morse går jag uppför Kungsgatan när det plötsligt slamrar till bredvid mig. Mitt i körfältet ligger en pistol. Typ den du ser här. Två snubbar står  uppe på bron och tittar ner på gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, alla tittar vi på vapnet som ligger precis vid övergångsstället med magasinet bredvid. Inga kulor i, vad jag kan se. Snubbarna uppe på bron står kvar och glor, så de kan inte ha kastat pistolen. Jag överväger att gå fram och plocka upp vapnet, men inser hur löjligt det skulle se ut om jag plockade upp det med en hundbajspåse. Jag hade varken en proffsig penna eller en latexhandske tillgänglig just idag. Sen hör jag sirenerna och kan lugnt gå till jobbet, med en fin liten anekdot om hur jag i stort sett befann mig på plats när Forex rånades idag.

Anders Tempelman

Läsarreaktioner.

Jag har fått många läsarreaktioner på mitt senaste inlägg om hur lite man åt förr i tiden. De flesta håller med och faller liksom jag i nostalgiska funderingar om hur det ens var möjligt att dela fem personer på en påse Tit Bits. Men signaturen ”Torsk på burk” hävdar däremot att det åts förskräckligt mycket 1974. Förskräckligt mycket torskrom tex – denna torra variant på (ja på vaddå? Sågspån?) som skars i potatisbullsliknande skivor, stektes och serverades med lika torr kokt potatis och ännu torrare stekt persilja. Produkten utgick så småningom, förmodligen pga för höga kvicksilverhalter. En hel generation påtvingade torskromsätare kunde andas ut.

Signaturen ”Inte burkskinka nu igen!” menar att det varit en lycka om hela familjen fått dela på en burk Tulip kokt skinka en gång om året. Istället upplever hon sin barndoms somrar som ett pärlband av burkskinkor, dekorerade med skinkans egen gelé. En burk per person och sommarlunch var inget konstigt, skriver hon och avslutar ”Det här har fått mig att även gå omvägar kring allt som har med chilisause och gräddfil att göra. Den mjäkiga röra som stod som klistrad mot vaxduken mellan potatisen och skinkfatet.”

Signaturen ”Magsjuk” skriver medryckande om hur det hetsåts Raketost i hans hem. ”Alls icke några blyga portioner där inte.” Och ”Portsalut – över min döda kropp” kan berätta något liknande om just Portsalut – osten utan smak men med något osunt orange över sig.

Jaa, tänk så olika det kan vara.

Det är alltid roligt att höra från er läsare. Tack.

Helena Helsing Mork

Hitta lugnet inom dig.

Hur avkopplad blir man egentligen efter en semester i Danmark. Såhär tycker vi:

VisitDenmark fiskarna
Uploaded by tempelblog

VisitDenmark inbrott
Uploaded by tempelblog

Som en skänk från ovan.

Vissa dagar har man svårare för att hitta ett tema för sin blogg. Andra dagar dimper det rakt ned i brevlådan. Det här är väl ändå direktreklam i sin mest majestätiska form - en VHS-kassett om JC och hans korta och rätt hopplösa liv. Jag kan höra snacket på stiftet, hur de pratat om vikten av tajming för att frälsa själar och lämpligheten i att påminna om Jesus i anslutning till just Påsken. (Han var ju tydligen väldigt glad i ägg.) Sen har de sneglat lite åt Hollywood för att försöka pressa in lite liv i den här uppenbart hopplösa B-rullen. "Världens mest sedda film, baserad på världens mest lästa bok" står det på omslaget. Vi pratar sälj, vi pratar kommers, vi pratar Guds son. En liten detalj som de tyvärr missat är att jag lämnat kyrkan för många år sedan, av vad jag anser, väldigt goda skäl. Förtryck, skam, krig, maktmissbruk för att ta några ur högen. Sen kan jag tycka att användandet av VHS-formatet ändå ger en hygglig bild av i vilken tidsålder kyrkan befinner sig. Varken jag eller Gud har nämligen någon bandare kvar.

Anders Tempelman

Jag tillåter mig att bli lite nostalgisk.

Ibland tänker jag på hur lite man åt förr i tiden. Och med förr i tiden menar jag inte när man bodde i det där lilla huset i närheten av Skansens Julmarknad, utan ungefär 1974. 1974 delade en familj alltid på en kyckling till exempel. Hur många man än var i familjen (vi var iof bara fyra) så delades det på en kyckling. Min bror och jag fick var sitt lår. Mamma fick det lite träiga bröstet. Pappa fick gnaga på halsen. Skulle inte förvåna mig om resten frystes in.

Samma sak med fredagskvällens räkfrossa. Vi frossade fyra personer på 600g frysta räkor. Precis lagom för en teakskål modell mindre. Skålarna var självfallet också mindre på den här tiden. En helt vanlig tonfisksallad rymdes i en skål vi idag bara skulle få för oss att göra tapenade i. Något har hänt.

Men det finns ett undantag: äggkonsumtionen. Förr i tiden (och nu talar jag nog banne mig även om när man bodde i det lilla huset i närheten av Skansens Julmarknad) visste man verkligen att äta ägg!

Frågan ställdes redan på påskaftonens förmiddag: ”Hur många ägg kommer du att äta?”

Man fick göra en avvägning och sedan lägga in en beställning helt enkelt. Min bror och jag tävlade i djärv sådan. Jag kunde slå till på tre. Han ökade på med ett till. Mamma trodde sig också om att få ner tre stycken och pappa. Ja pappa åt som jag minns det uppåt åtta. Åtta ägg. En och samma lunch. Det var tider det.

I år åt jag två ägg under hela påskhelgen. Då var ett av dessa ett frukostägg på annandagen. Jag fick riktigt leta för att hitta äggkopparna och de små stickade äggvärmarna som ska träs över äggen så att de håller värmen.

Vad säger det om oss människor?

Helena Helsing Mork