TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Köttbussen.

I min barndom la läskbåten till vid ångbåtsbryggan på Söderöra. En stor händelse på en skärgårdsö. Läkarbåten såg man ibland också, när någon fått en vobbler rakt igenom ena örat efter ett oförsiktigt kast. Här hemma har jag hunnit vänja mig vid glassbilen som dyker upp med sin irriterande melodi. Sedan ett par år tillbaka finns också Fiskbilen i området, ett par glad killar som oftast kommer mitt i middagen på fredagskvällar och erbjuder djupfryst fisk. Och nu har det dykt upp en bil till - Köttbussen.

Jag tycker att namnet är väldigt visuellt på något sätt. Jag ser en buss fylld till bristningsgränsen med kött framför mig. Det är knappt så att förarna ser ut genom vindrutan för allt kött. De sitter i stolar av kött, försöker växla, bromsa och gasa, men hela tiden motarbetade av dessa köttmassor som brer ut sig. Sen stapplar killarna ut, med blod rinnande utmed kroppen och med platåskor av kött på fötterna.

"Hej, vi är från Köttbussen, vill du köpa lite kött."
"Har ni kyckling?" undrar jag.
"Nej, vi är Köttbussen, vi säljer kött" säger den ena och torkar bort en rostbiff från pannan.
"Ok, för ordningens skull. Vad är kycklingkött om inte just kött?"
"Det är fågel, en helt annan sak" säger den andra oengagerat och skrapar bort blandfärs under naglarna.
"Har ni Quorn, jag älskar Quorn, det är ett köttsurrogat, av svamp tror jag?"
"Vi är Köttbussen. Vi säljer kött."
"Så ingen glass då?"
Killarna tittar på mig, skakar på huvudet och linkar tillbaka till Köttbussen. Det är blodspår på uppfarten.

Anders Tempelman

Nu är det fullständigt kört.

Medan Anders varit i Portugal och spelat kändisgolf har jag varit på landet och under loppet av en och samma helg bockat av i princip samtliga tecken på att man börjar bli gammal inklusive det yttersta, att tänka ”skit samma, det kunde varit värre.”

Jag har:

Varit sjukligt intresserad av vädret.

Tittat ner på en 5-åring och sagt att oj vad hon hade vuxit!

Förundrats över hur fort det går så här års och att nu-skulle-man-vilja-dra-ut-på-det lite.

Konstaterat (vid ett upprepat antal tillfällen) att hägg och syren doftar skolavslutning.

Druckit både 11- och eftermiddagskaffe.

Lyssnat på Melodikrysset OCH hyssjat när de kommit till frågan.

Intresserat mig för fåglar.

Omvärderat Henrik Schyffert.

Dragit mig för att bada.

Tyckt att två (av två möjliga) döttrar haft för kort kjol.

Funderat över när Melody stängde och om det fortfarande finns long island icetea?

Hävdat att inget slår hemodlad gräslök.

Påpekat för någon att det inte hjälper att det var bilförarens fel när man ligger där på gatan med spräckt skalle.

Ätit rester.

Jag vet inte vad det är med våren som plockar fram den här sentimentala och lite beskäftiga gammelmansattityden hos mig. Men ja. Det kunde varit värre.

Helena Helsing Mork

Död åt göken.

Jag har inget fågelintresse, utom möjligen när det gäller Göken. Det är en lömsk figur och en pionjär inom surrogatföräldraskap. När gökägget kläcks efter 14 dagar hos den främmande lilla Rörsångaren, så knuffar den instinktivt ut de andra äggen ur boet. Sen ligger den där och spelar gullig när mamma Rörsångare flyger som en idiot för att samla ihop larver och skalbaggar till middag. Inte ens när gökdjäveln är dubbelt så stor som surrogatmamman fattar Rörsångaren att den är grundlurad, eller så gör den det, men lever i förnekelse. Det är svårt att veta. En solig dag flaxar i alla fall Göken ut, utan så mycket som ett tack. Han eller hon som gjorde omelett av Rörsångaren eget kött blod. Bifogar en bild på skitfågeln, Göken, så att ni känner igen den i skogen och kan skjuta skallen av den med luftpistol eller slangbella. Undvik att träffa Rörsångaren, den har haft det tufft nog.

Anders Tempelman

Mitt nya tidsfördriv.

Val Do Lobo är en av Portugals bättre golfanläggningar. Att de släppte in mig på ägorna berodde enbart på att jag var där och jobbade med golfproffset Jarmo Sandelin. (Se bild.) Två dagar innan inspelning av filmen, rekade vi för att hitta de vackraste platserna. Med golfbil, svindyra golfklubbor och en härlig amatörentusiasm for jag okänsligt runt på fairways som var lika välklippta som en heltäckningsmatta. Jag spelar en sorts golf de inte sett förut - muskelgolf . Den bygger i korthet på en total avsaknad av teknik till förmån för ren och skär muskelkraft. En spännande sidoeffekt av den här spelstilen är att en boll lika gärna kan gå 300 meter spikrakt, rulla 1,5 meter på gräset eller gå stenhårt rakt in i lyxvillan 90° till höger om utslaget. Jag vägrar dessutom att skrika FORE eftersom jag ogärna vill manifestera min oskicklighet och slår gärna ett par tre bollar på raken tills jag är nöjd. Helt regelvidrigt och oacceptabelt. Att jag dessutom spelade i gymnastikskor och t-shirt utan krage, drev personalen nästan till vansinne. Jag tvingades till slut byta t-shirt, men vägrade byta skor eftersom jag helt enkelt inte hade några golfskor. Barfota var okej för mig, men visst inte för dem. Jag tror att Jarmos sponsoringkontrakt med anläggningen var i fara under dagarna jag var där. Men vad kul det var. Det här ska bli mitt nya tidsfördriv.

Anders Tempelman

Nej tack till gult 2.

Jo, de ringde idag igen. Eller så ringde de från någon annan lokal ljusgul del, vadvetjag. Kostnadsfritt var det i alla fall och de ville bara kolla att informationen de redan hade stämde. (Behöver jag säga att den inte gjorde det?)

Efter ett evigt kontrollerande kom hon så äntligen till slutfrågan.

Telefonförsäljaren: Vilken bransch vill ni ligga under?

Jag: Bokförlag kanske?

Telefonförsäljaren: Boktryckerier?

Jag: Njae.

Telefonförsäljaren: Bokklubbar?

Jag: Äh… Nej.

Telefonförsäljaren: Bokföring?

Helena Helsing Mork

Hurra, nu är det fritt fram för handplockade ostron från den sydöstra delen av det tre meter djupa partiet i Fjällbackas kravmärkta odling.

Stod det något av värde i tidningen imorse? Själv hann jag bara med en enda artikel. Den om fisk. Fisk man får äta. Fisk man bör undvika. Fisk man inte får äta. Under varje rubrik stod det pollock, blåmussla och skrubba, men med olika ursprungsmärkningar. Lax (utan någon vidare märkning) stod på dödsstraffslistan. Känn på den. När åt jag lax senast? Förmodligen igår. När åt jag någonsin en kravmärkt lax? Förmodligen aldrig. Här har man undvikit torskrygg och tigerräkor och marulk och så är det svenssonfisken lax som är det största miljöhotet av dem alla! När blev den det? Förmodligen samtidigt som livsmedelsindustrin introducerade sin smartaste produkt någonsin: fyrpacksfilélaxen. Sedan den tog plats i frysdiskarna har det inte kommit en enda benig laxkotlett över min tröskel. Däremot åtskilliga fyrpacksfiléer. Den frysta laxfilén är svaret på amatörkockens alla frågor. (Testa själv: Vad ska vi äta till middag? Laxfilé. Har vi nåt hemma? Laxfilé. Borde vi inte äta fisk? Laxfilé. Vad kan man ha sötsur sås till? Laxfilé.) Jag består till 30% av lax. 70% vatten – 30% lax - det är min hållningslösa kropp i siffror. Vad ska jag äta nu? MSC-märkt skarpsill?

Helena Helsing Mork

 

Don't look back in anger.

För många år sedan, när Oasis fortfarande var ett rockband att räkna med, hamnade Andres Lokko och hans tjej på middag med bandet efter en konsert i Stockholm. Liam blev väldigt intresserad av Andres tjej och efter ett tag tyckte Andres att det började kännas jobbigt. Så han repade mod och sa på sin bästa låtsas-Manchester-engelska "lay off mi bird mate", varpå Liam reste sig upp och klippte till Andres rakt i ansiktet. Jag vet inte vad vi kan lära oss av den här historien, mer än att det kan vara provocerande med människor som härmar ens dialekt. 

Anders Tempelman

Nej tack till gult.

Telefonförsäljare: Har jag kommit till Företaget?

Jag: Ja.

Telefonförsäljare: Är det du som är ansvarig för marknadsföring och så?

Jag: Ja.

Telefonförsäljare: Har ni bytt ansvarig?

Jag: Nej.

Telefonförsäljare: För det står här att hon hette Helen förra gången. Då ska jag anteckna att det är du som är ansvarig istället. Så Helen gör nåt annat nu för tiden då?

Jag: Nu har jag lite bråttom…

Telefonförsäljare: Jag ringer från Gulnånting och vill bara höra om våra kostnadsfria uppgifter om er stämmer.

Jag: Stämmer det att de är kostnadsfria?

Telefonförsäljaren: Ja.

Jag: OK.

Telefonförsäljaren: Stämmer Nedåtgatan 12…

Jag: Nej. Uppåtgatan 33. 112 14 Stockholm.

Telefonförsäljaren: Uppåtgatan 18…

Jag: 33

Telefonförsäljaren: 112 33…

Jag: 14

Telefonförsäljaren: Nedåtgatan 14. Då får jag tacka för mig.

 

Nu förstår jag. De skickar alla avgiftsfria fakturor till Helen på Nedåtgatan 14, 112 33 Stockholm. Och allt som kostar till mig.

Helena Helsing Mork

 

Människor utan mottagare.

 

Den här sorten finns det gott om. De tycker om att höra sin egen röst, sina egna berättelser och sina egna tankar kring allt omkring oss. De är sändare.
Ibland när du möter dem kan du få uppfattningen att de lyssnar intresserat på vad du har att säga, men det gör de inte. De funderar på vad de ska säga när du gör en inandning eller en tankepaus. Allting som du gjort eller tänkt i ditt liv, har de en lång och bedövande ointressant sidohistoria till. För det hänger ihop med avsaknaden av mottagare, deras berättande syftar inte till att roa dig eller berika ett möte. Det handlar om att ta luftutrymme. Deras pladder kan ha relevans till ursprungsämnet, men det verkar inte vara ett krav. Att garnera med referenser till människor som du inte känner, verkar däremot vara industristandard. Just för att du ska begå ditt livs misstag och fråga vem den personen är, vilket föranleder ett nytt anförande där den okända personens ointressanta liv ska återges på en detaljnivå som kommer att locka fram din absolut lägsta instinkt - att vilja döda. Och när du ändå lyckas behärska dig genom att stänga av så många sinnen som möjligt utan att det syns, så kan sändaren plötsligt tystna och anklagande säga. "Men du lyssnar ju inte!"

Anders Tempelman

Det ljusnar.

Dagens bild: (som ni får se i er inre projektor, eftersom jag inte ens är mobilfotograf)

En Rejäl Blankpolerad Suv med blå registreringsskylt. Parkerad i körfil. Framför NK´s huvudingång.

Och medan vi andra drar in magen för att komma förbi, runda och passera utan att skrapa bilen eller stoppa upp kollektivtrafiken eller hindra gångtrafikanter eller distrahera körande i mötande riktning: en uppklädd chaufför, djupt sovandes i förarsätet.

Vad skönt att någon gasar oss ur krisen.

Helena Helsing Mork