TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Tabletter som det står doping på.

Magnus Hedman är anklagad för dopingbrott men nekar bestämt till alla anklagelser. "Jag har aldrig medvetet tagit en tablett som det står doping på. Har aldrig gjort det, kommer aldrig att göra det" sa han på radionyheterna i morse. Klargörande. Jag har alltid undrat hur de där dopingpreparaten ser ut och nu vet jag.

Anders Tempelman

Jag drar några desperata paralleller.

Inte så långt ifrån Rivieran ligger Valhallavägen och där någonstans, ungefär där de allra tyngsta fordonen bestämmer sig för att stanna still och stå på tomgång lite extra länge, där ligger min tandläkare. Det är ändå någonting avkopplande att sitta där lätt tillbakalutad i tandläkarstolen och kisa upp mot den välvda strålkastarbelysningen. Salivsugen viner som mistralen, den svaga doften av desinfektionsmedel för tankarna till vilken hotelltoalett som helst och Syster Birte pratar om inte franska, så i alla fall en på lågtyska bruten svenska. Tandläkare Sivert bjuder dessutom på en saltblästring som igår faktiskt piffats upp med körsbärsessens. Lite kir royal, med god vilja och nedsatt smakfunktion.

När tandstenen skrapats bort så att hela munnen smakar, inte havsvatten, men i alla fall blod, känner jag mig ren och liksom sedd. Jag sköljer min mun i den lilla munbidén och ber världsvant om ”l´ addision s ´ il vous plait”. Sivert säger att han skickar mig ett inbetalningskort på 1200 kr. Smakar det så kostar det.

Helena Helsing Mork

Rivierans guldgosse.

Jag befinner mig i Juan Le Pins och smälter in. Jag går runt i Panamahatt, lite för korta, röda shorts och med en liten fjantig hund i koppel. Jag betalar 120:- för en kall öl utan att blinka, stirrar oblygt på tjejer i min dotters ålder och pratar samtidigt oavbrutet i telefonen på stranden. Min hud har ett ytskikt som kanel och känns som en begagnad, finsk skinnsoffa från Stalands. Sen kör jag en nedcabbad Rolls Royce till mitt inhägnade hus, sitter vid poolkanten, läppjar på en Campari&Soda och låter Mistralen blåsa rakt igenom mitt ihåliga huvud som avger ett svagt visslande ljud. Jag lyckas till slut spela Eine Kleine Nachtmusik genom att forma munnen och pressa ihop ena näsborren med ett pekfinger. Eftersom jag klätt av mig naken återger jag även bastonerna, genom att spänna och släppa mina fladdrande skinkor.
Rivieran gör underverk med mig.

Anders Tempelman

Drömgolf.

Jarmo Foundation samlar världsspelare och pengar till välgörenhet. Vi hjälper till.

Ibland mår man bättre av att inte veta.

Hade precis börjat vänja mig vid det personliga tilltalet i ICA´s kundkortserbjudanden, när månadens brev dök upp. Och den här gången, den här gången passerade de verkligen en gräns: ”Helena och Ola,  här får ni lägre pris på varor ni brukar köpa…” Visst, jag är tveksam till att det i de allra flesta fall handlar om taco-produkter i vårt fall. Men jag har lärt mig leva med det. Livet innehåller inte så mycket champagne och långkok som man kanske låtsas. Men hör nu på detta: den här månaden fick Ola och jag lägre pris på Apelsinmarmelad i korv. I KORV! Har vi någonsin köpt marmelad i korv? Och här talas det om ”brukar”. Läs: vid ett upprepat antal tillfällen.

Det är då det slår mig att jag inte känner min man. Vi bor ihop, vi har två barn tillsammans. Men ändå detta.

Hur jag tänker? Men det är väl ändå uppenbart: Vi har två kort. Vi är två människor. Jag vet att jag aldrig köper apelsinmarmelad, än mindre på korv. Återstår Ola. Och han har bevisligen inte bara råkat köpa detta en gång och tagit fel på apelsinmarmelad och låt säga ärtsoppa. Nej, han har återfallit i beteendet gång efter annan! Vi talar ”brukar”. Vad an detta enorma sötsug? När konsumerar han allt? Eller sitter han med ett försvarligt litet lager någonstans, beredd att sälja under bordet till andra med samma last?

Det blir familjerådgivning, dietist och beteendevetare i nu nämnd ordning. Och kanske indraget ICA-kort.

Helena Helsing Mork

Det halvtomma glasets fördel.

Fördelen med en grundmurat pessimistisk syn på tillvaron, är att man aldrig blir besviken. Jag tittar ut på hällregnet utanför mitt fönster och känner ingenting - frånsett en känsla av bekräftelse på det jag redan visste. Dagens hämtsallad var precis lika smaklös och formlös som jag visste att den skulle vara. Och världen utanför levererar krig, konflikter och elände med kirurgisk precision på daglig basis.
En del menar att om man bara förväntar sig dåliga saker, så händer bara dåliga saker. Det är naturligtvis fullkomlig nonsens. Tvärtom så blir man vansinnigt glatt överraskad när man har fel. Till exempel när en konflikt mellan två länder plötsligt tar slut. När man inte får restskatt ett år. När en främmande människa ler mot en utan att vara Scientolog eller lustmördare.
Det händer ju. Fast det är sällan och ingenting man ska gå runt och hoppas för mycket på.

Trevlig helg.

Anders Tempelman

Nyckelproblem.

Anders har rätt, man kan skapa sig problem man inte visste att man hade. En god vän som älskar sitt hem, sin trädgård, vackra saker och att shoppa, inhandlade för en tid sedan den optimala produkten: Nyckelsköldpaddan. Nyckelsköldpaddan tillverkades i preoxiderat järn och var lösningen på både köpsug, utsmyckningslängtan och problemet att gömma nyckeln så att två normalbegåvade barn hittade den, men inte förortstjuven.

Allt gick som planerat ända till vår goda vän, bjuden på granndrink i trädgårdsmiljö, upptäckte en likadan sköldpadda nödtorftigt dold under vinbärsbuskarna lite lagom nära köksdörren. I låtsat uppsåt att kissa i nyss nämnda buske (jag vet, ingen hyfs på de här tillställningarna) stal hon sig en titt i paddan och, häpp, där låg nycklarna till köksdörr, barskåp och familjens samlade dagböcker, precis som hon hade befarat.

Min gode vän är idag ett nervvrak, ofta försenad och med kortnumret till närpolis och larmcentral ständigt till hands i  mobilen. Hon vet att hennes hemlighet är allmängods och istället för att hitta ett bra gömställe till nyckeln har hon nu fått ett dagligt, bra mycket större problem på halsen: var, på en ordinär villatomt, gömmer man bäst en preoxiderad sköldpadda?

Helena Helsing Mork

Framsteg?

Träffade en kompis som gått hos en coach ett längre tag, för att prata om sin frustrerande arbetssituation. (Han har en idiot till chef och vantrivs i största allmänhet. Inte mycket att prata om, jag vet.) Coachsamtalen blev i alla fall oundvikligen större och handlade även om hans liv i största allmänhet. De pratade om frun som han älskar högt, men också om deras äktenskap som naturligtvis inte var perfekt. Terapeuten menade att det kan vara en bra idé att utvärdera alla relationer varje år. Även sitt äktenskap. Inte ta något för givet utan ärligt reflektera varje år: "Ska vi fortsätta tillsammans ett år till?" Min polare tyckte att det här lät som en väldigt bra idé och satte sig en kväll med sin fru och hade en öppen och bra diskussion på just det här temat. Han tyckte att det hade känts väldigt bra och älskade sin fru och sitt äktenskap ännu mer efteråt. Ett par dagar senare säger frun att hon vill skilja sig. För nu när hon hade tänkt på saken, så hade hon kommit fram till att hon inte älskade honom. Min vän lever numera ensam i en fuktskadad tvåa. Han har kvar jobbet, men har bytt coach.

Anders Tempelman

Inte utan att man känner sig lite lurad.

I dagens DN kan man läsa om Lågpristandläkaren som inte gör ett bra jobb. Och jag som just bokat tid hos Lågpriskirurgen. Nu blir jag lite orolig.

Helena Helsing Mork

En ljusnande framtid?

Minnesbild: Jättegamla föräldrar står på skolgården i sladdriga, urinfärgade studentmössor. De håller i ett plakat med en suddig barnbild på och kanske orden "Grattis Jocke, 5/6-1981". Pappan har en överkammad flint där hårtestarna envisas med att flyga över på andra sidan och bli som en lång svallande lugg ända ned till axeln. Mamman har blå blus, en knälång kjol i någon sorts tweedmaterial och håller i en miniflaska mousserande vin med ett blågult band knutet runt. De står med hundratals andra lika urgamla människor och glor förväntansfullt mot skolbyggnadens entré.

Imorgon är det min tur.

Anders Tempelman