TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Sex på vägen.

Man vidgar sina vyer när man reser. På tyska bensinstationer finns kondomautomater inne på alla herrtoaletter. Där fångade mitt öga den löftesrika produkten Travel Pussy, som ett av alternativen bland kondomerna. Jag kunde inte för mitt liv begripa om det här var någon sorts sexhjälpmedel eller ett olyckligt namn på en kondom. Hur reagerar man som tjej om man följer med en snygg tysk kille hem och han halar upp en kondom som heter Travel Pussy? Och om det är ett sexhjälpmedel, vad kan det vara som dimper ner i den lilla mynningen på maskinen? Konsumerad av nyfikenhet surfade jag på ämnet och lärde mig att Travel Pussy inte är en kondom utan en liten plastpåse, som en hundbajspåse i storlek och kvalitet, med en hålighet i sig. Ni fattar principen. (Han som utvecklade den här produkten deltog inte i anatomilektionerna och har antagligen testat det mesta i sitt pojkrum med modellplan hängande från taket.)
Men när man står där och exponeras för automatens innehåll så reflekterar man också över sina möjligheter. Ska jag våga tro på ett ragg och därför köpa en kondom, eller ta det säkra före det osäkra och köpa en Travel Pussy, fylla den med ljummet vatten och sen ha ett passionerat samlag med den? Kanske med lite stearinljus och saxofonmusik i bakgrunden. Jag tog i alla fall det säkra före det osäkra och köpte en av varje?

Anders Tempelman

Sommarsvenskens homogenisering.

Vad har Reinfeldt, Anders Lundin och Titiyo gemensamt? Det mesta, skulle jag vilja påstå. Liksom Stenmark (ja, både Ingemar och Martin), Micke Nyquist, Mona Sahlin, Glenn Hysén, Kristian Luuk… Efter några sommarveckor är det helt omöjligt att skilja dem åt. Kanske utseendemässigt, det är möjligt, men sett till sammanhang och åsikter är de som bär.

En liten test:

Den här personen älskar sommaren, kopplar som bäst av på det anspråkslösa sommarstället där allting är som det alltid har varit och där man kan gå ner i varv och läsa alla de där böckerna man inte hunnit med under våren. Förutom att läsa, vill personen umgås med/rå om sina barn samt ligga i en hängmatta. Får personen välja dryck tackar han eller hon inte nej till ett glas vin, men annars är nog vatten favoritdrycken eftersom vi har så fantastiskt gott vatten här i Sverige. Går personen på restaurang väljer han/hon gärna fisk. Men hemma och så här på sommaren blir det nog allt som oftast en köttbit. Han eller hon är en fena på att grilla och har några bra grilltips som han/hon gärna delar med sig av. Han eller hon hoppas att Sverige gör avtryck nu när vi har ett viktigt halvår framför oss i EU. Miljöfrågorna sätter han/hon högt. Den här personen har Dalai Lama som förebild och minns sin mormor som en stark kvinna som inspirerat henne eller honom genom hela livet. Slutligen har personen varit på Hulstsfredsfestivalen eftersom han eller hon tycker att Kings of Leon är jättespännande. Eller så har han/hon suttit i publiken på Allsång på Skansen, trallat i Lotta på Liseberg, uttalat sig i lokaltidningen, DN/SvD, varit sommarvärd och/eller pratat ut hos Anne Lundberg på tv. Man kan också ha lett Sommarkrysset. Och kan inte låta bli att fascineras av sudoku. Vem det är? Ja inte vet jag. Jag är helt förvirrad. Kan inte skilja på någon numera. Ett tag var jag säker på att jag beskrev Mikael Persbrandt, men nu tror jag nästan att det är Maud Olofsson. Jag ger upp.

Helena Helsing Mork

Papperstunn plåt, naken hud.

Efter en svit av år i Italien förvånas jag inte längre av någonting i trafiken. Däremot ser jag tendenser och variationer, att kalla dem för utveckling skulle antyda någon sorts framåtskridande och så långt skulle jag inte vilja dra det. Till den klassiska förarstilen, med en arm sladdrande utanför förardörren, cigg i mungipan och ett helgon som roterar störande i ögonhöjd i backspegeln, har nu SMS klivit in som en ny faktor. Alla gör det, oavsett trafikförhållanden. Även motorcyklisterna i flip-flops och med integralhjälmen löst på huvudet som en judisk kippa, läser och skriver SMS under pågående färd. Jag har en rätt avkopplad inställning till det här fenomenet, av lite olika skäl. Ett av dem är kanske att jag sitter i en 2,5 ton tung amerikanare. Om någon kommer att göra sig illa pga av SMS-andet, så är det inte jag. Även om jag inte direkt ser fram emot att skrapa ut italienare ur hjulhusen med en slickepott, så är det en uppgift jag är beredd på.

Men jag ser det också som en socialantropologisk uppgift att lära mig att smälta in i det här landet som jag har så starka känslor för. Därför har jag själv börjat med krokiteckning samtidigt som jag klättrar uppför berget mot huset där vi bor. Det är en vindlande bergsväg, med endast plats för ett fordon i taget och där räcken är mer sällsynta än förekommande. Min fru vobblar omkring naken i bagageutrymmet och jag skriker åt henne att hålla sin position samtidigt som jag plöjer ner lövtunna Fiat-modeller utmed stupen. Men jag känner att jag utvecklas, både som bilförare och tecknare, det måste jag säga.

Anders Tempelman

Höghöjdssemester.

Jag stuvade in 3/4 av familjen i bilen och körde de 230 milen ned till Toscana. En resa som kunde blivit ett rent helvete, men som med GPS och V8 blev ett rent nöje. 100 mil första dagen och en natt på ett tyskt hotell som luktade stekflott och cigarettrök. Därefter 130 bekymmersfria mil direkt till Pietrasanta. När vi kom fram på kvällen såg vindrutan ut som den var täckt av en paté av insekter. Jag skrapade försiktigt bort den med en kniv och stekte den sedan i en kallpressad olivolja från Toscana, lite vitlök och färsk timjan. Alla älskade smaken utan att riktigt kunna placera den.
Huset vi bor i ligger så högt upp att vi måste har syrgastuber på oss hela dagarna för att inte kollapsa. Det har den positiva sidoeffekten att vi kan tillbringa stora delar av dagen under ytan i poolen. Sen kliver jag upp och blickar genom den immiga syrgasmasken ut över kustlinjen från Viareggio till La Spezia och kastar håglöst kottar ner på rovfåglarna som cirkulerar straxt under oss. På kvällarna tvingas vi ta av oss syrgasen för att kunna äta, vilket gör att vi alla drabbas av syrebrist och uppför oss som om vi vore asberusade. Sen tar vi på oss utrustningen igen och stupar i säng. Vi ligger på mage och sover drömlöst innan en ny dag tar sin början.

Anders Tempelman

Folkhemsdrogen som har Sverige i sitt grepp.

Det talas mycket om lådvinsmissbruk i dessa dagar. Inget fel i det, men samtidigt tystas ett väl så utbrett beroende ned. Kanske är det för att det inte är ett storstadsproblem, kanske för att det är stora intressen inblandande. Men ett är säkert: om ingen gör något åt saken går snart en hel generation under i ett beroende de inte på egen hand kan ta sig ur. Jag talar förstås om trimmermissbruket.

Liksom lådvinskonsumtionen når trimmerkonsumtionen sin kulmen på sommaren och semesterns första dagar är det många som går loss lite väl hårt på trimmandet utan att tänka på konsekvenserna.

Det som börjar som en oskyldig frisering av ostyrigt gräs på uppfarten, går lätt över i en renrakning av hela tomten. Och innan man vet ordet av kan man vara över på grannens tomt eller kanske rent av ute på allmänningen.

Känner man med sig att det är så här, bör man ställa sig en och annan fråga:

Vaknar jag på morgonen och känner mig trimmsugen redan före nio, fastän det är lördag och grannarna säkert vill sova?

Trimmar jag dagligen?

Skämtar jag bort anhörigas oro med att säga att jag bara är i toptrim?

Behövs det större trimmers för att ge mig den tillfredställelse jag förut fick med den lilla trimmern?

Den soliga sommaren som följt på en regnig inledning kan vara extra frestande för en trädgårdsägare i riskzonen. Gräset har växt mycket och tillfällena att trimma är fler än på länge. Så här års är det också så mycket enklare att dölja sitt missbruk. De trimmas öppet och är också i vissa kretsar socialt accepterat att trimma lite medan man hejar på grannen, vinkar åt någon passerande familjemedlem eller kollar om man fått något sms.

Men det som ser ut som ett ansvarstagande trädgårdspyssel, har ofta en mörk baksida. Många är de sommarlovslediga barn som tvingas se sina pappor (ja, för det här är främst ett manligt problem) iklädda hörselskydd och kanske även plexiglasskydd framför ansiktet, dagarna igenom.

”Förra sommaren såg jag bara ryggen på min pappa,” säger en pojke, vi kan kalla honom Sebastian. ”Det började med en trimmer, men ganska snart var han inne på röjsåg och motorsåg. När han började tala om en stubbrytare, förstod vi att något var allvarligt fel.”

Så vad gör vi? Jag säger inte att jag har lösningen på problemet. Men är inte en reglering av den här marknaden något man ändå borde överväga? Jag efterlyser varningstexter. Åldersgräns (trimmers bör ej säljas till folk över 35 år eftersom risken att hamna i missbruk är mångdubbelt stor i de äldre åldersgrupperna). Inför också monopol. Sälj trimmers under kontrollerade former i storstäder. Vi kan inte ha ett samhälle där 55-åringar kommer över trimmers, röj- och motorsågar på byggvaruhus ute i landet, vardag som helg, helt okontrollerat. Tillbaka till motboken! Fast på trimmers den här gången, tack.

Helena Helsing Mork