Jag står med en 17-kronors mycket
liten jordpåse, beredd att betala. Det är
två män före mig. En äldre, med en hibiskus. En yngre, med ett litet litet
skott i ett plaströr. Expediten är
ett under av ärlighet.
Man med hibiskus: Vad ska den här
ha för jord för att trivas?
Expedit: Jag skulle nog ge den
Hammenbergs grovkorniga pelargonjord med lite
extra energi och torvtillskott. De
här små gynnarna tycker om att bli bortskämda.
Mmh: Då tar jag en påse sådan.
Expedit: Vi har ingen sån jord.
Mmh: Ok.
Expedit: Sedan vet du väl att de här
små rackarna får det lite besvärligt på
vintern i vårt lite snåla klimat?
Mmh: Nja jag har ju haft en förut
som klarade sig i fem år.
Expedit: Då hade du nog en lite tåligare
sort. De här kräver ljus året om.
Mmh: Ja men det ska jag nog kunna
ordna.
Expedit: Och tio grader vintertid.
Och vattna den inte för mycket. Men heller inte för
lite. Vill du att jag ställer den
i en påse?
Mmh: Ja, det kanske är bra?
Expediten stoppar i och packar in.
Expedit: Ska du verkligen ta hem
den i en påse? Jag tror att knopparna kommer
att ramla av innan du är hemma.
Och den där blomman som blommar är jag
rädd
att du sett för sista gången. Jag
får svårt att packa in växten så att den
håller sig fin.
Jag stirrar oblygt fascinerat på skådespelet,
gapandes. Och än är showen inte slut. Det står en ung kille framför mig i kön
också. Han sträcker fram sin lilla planta och vill i princip bara
betala. Det skulle kunna vara så
lätt.
Expedit: Du vet vad det här är va?
Ung kille med mycket liten planta:
Ja, det är väl en vaniljorkidé.
Expedit: Just det. Dom är extremt
svåra att få att blomma. Man lyckas nästan
aldrig. De behöver konstant
temperatur året om, dygnetruntpassning,
bevattning exakta klockslag, fjärilsbefruktning,
ormgödsel, omplantering
varje vecka...
Helena Helsing Mork