TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Vem betalar min konst?

På en fest nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till, eller hur, eller hur?"  

Då började jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst, som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner. Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står "Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag. Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg för att hämta ännu en gratisöl. 

Anders Tempelman

Nästa någonstans i livet.

 

Idag startar vi en ny berättelse på Swedbank.se. Se första två avsnittten här.

Mannen som gör vad som faller honom in.

Det händer att jag läser Dagens Industri ibland. Just på fredagarna kommer dessutom den härliga bilagan, DI Weekend, i glättat papper och det ger ändå viss flärd åt frukosten att bläddra i den.

Veckans personporträtt är av Arne Mårtensson – fd ”maktspelare i Handelbankssfären” som kastat loss, gått mot strömmen, trotsat konventionerna, hoppat utan fallskärm, levt för dagen, upphävt tyngdlagen, klarat sig mot alla odds och lämnat en spikrak karriär för att segla jorden runt i tre år.

Vad kan inte Arne Mårtensson lära oss bleksiktiga, visionslösa  knegare som envisas med att jobba kvar i grottekvarnen dag efter dag?

Jag kastar mig över innehållet.

Men, vad nu? Det är nåt som inte stämmer. Arne Mårtensson 58 år joggar tre gånger i veckan i Djursholm/Stocksund. Varför väljer han att jogga där? Det finns väl joggingspår kring Pampas Marina också, tänker jag. Är det inte där hans husbåt ligger? Och vems sekelskiftesvilla poserar han framför på en utav bilderna? Har redigeraren gjort något fel? Är det här verkligen Arne ”Myten” Mårtensson? Vad, exakt, har han avstått, riskerat, omvärderat i sitt liv? Är det träskorna som är grejen? Han har faktiskt träskor på en utav bilderna.

Jag kanske är orättvis, men jag förstår inte riktigt det storartade i att vid 58 års ålder ta en tidig pension och ägna sig åt sin hobby medan man hyr ut villan några år. Har man råd så låter det väl alldeles underbart, men lik förbannat mer som en lyx än som ett vågat val. Vad gör han härnäst? Åker skidor hela säsongen i Alperna istället för att skotta snö på sin egen uppfart? Spelar bridge och tar ett glas whisky en söndag, fastän alla andra ska jobba dagen efter?

Det här är sannerligen mannen som gör vad som faller honom in. 

Helena Helsing Mork

Lukten av skräck 2.

Folkhälsominister Maria Larsson har gett oss beröm. Hon tycker att Svenska Folket ska ha en eloge för att vi har blivit bättre på att tvätta händerna. Jag känner mig sedd.

Personligen har jag utvecklat tvättandet till konst och övat upp effektiviteten och smidigheten i mitt toalettbesök till perfektion. Att ta sig ut från toaletten är numera en liten ritual där kroppen jobbar både i sid- och höjdled:

Jag skakar av de tvättade händerna och torkar dem först grovt, sedan fint på en papphandduk. Tar därpå med papphandduken om låsvredet och låser upp. Kastar handduken i papperskorgen utan att nudda denna innan jag trycker ner handtaget med armbågen. Så skjuter jag upp dörren med höften, släcker med foten och stänger sedan dörren med rumpan. Med tiden har denna metod fått en sådan schwung att processen går lika snabbt som öppnade jag med vanlig hand.

I köket jobbar jag konsekvent med diskhandske eller grytvante. Även när jag hackar och dukar. Datorn hanterar jag enkelt och bakteriefritt med greppvänliga trädgårdshandskar som jag desinficerar efter dagens slut. Hiss- och lampknappar tryckes på med knoge. Och till lunch blir det laxfilé i sin egen plastficka. Enkelt och sterilt och bara att slänga i micron. Fruktstunden har blivit banandags rätt och slätt och jag väljer noga de allra minst kravmärkta eftersom de bakterier inte finns som överlever på dem.

Jag tror det är lika bra att Michael Jackson dog. Han hade ändå aldrig orkat med den här pressen. Visserligen var han smidig och kunde säkert både öppna och stänga dörrar med andra delar av sin kropp än de avsedda. Men han var ändå en känslig själ redan som det var och det här hade varit en sak för mycket. Vila i frid.

Helena Helsing Mork

De förlorade tingens skimmer.

Jag ser mig själv på ett foto från förra sommaren och noterar de ovanligt snygga shortsen. "Vart tog de vägen" frågar jag min familj anklagande. De säger att de inte vet och det blir startskottet för ett ursinnigt sökande. Jag kan rota igenom allas garderober samtidigt som jag pratar högt för mig själv om hur mycket jag älskade de shortsen. Jag kan också bli gråtfärdig när jag tänker på den där härliga tuschpennan som jag alltid hade i min väska för 10 år sedan, men som nu är spårlöst borta. Eller pappas gamla fiskarkniv som han har på bilden från mitten av 60-talet och de där solglasögonen jag hade på mig på Sicilien 2001. "Vad är det för ett samhälle vi lever i, när älskade saker kastas bort" kvider jag med armarna djupt ner i soptunnan. Någon gång har jag stått på vinden i skenet av en naken glödlampa och faktiskt hittat en kavaj som jag mindes med en sådan värme. Jag tog den på mig den och gick ner till familjen och log lyckligt. "Titta, här är den." De tittade på mig och sen skrattade de sig fördärvade. Denna grymhet, var kommer den ifrån?  

Anders Tempelman

Tänk om.

 

Ibland undrar jag hur det skulle vara om man var så där riktigt blåögt positiv till alla erbjudanden man får en helt vanlig dag. Hur skulle det gå? Hur lång tid skulle det ta innan man gick i konkurs? Eller sitter man här rent av och går miste om något?

Så här på eftermiddagen skulle jag antagligen redan ha tackat ja till en fortbildningskurs i retorik, en inbjudan från EuroClub Casino som lockat med 400 € i startpott och ett sexhjälpmedel med oklar funktion.

På väg hem blir jag stoppad av en gatuförsäljare från GreenPeace som omedelbart får mig som medlem och jag förstår också hur smart det är att jag byter till Tele2 eftersom de just nu bjuder på de tre första månaderna. Fort och lätt går det. Jag bara undertecknar så fixar de resten.

Tar emot en flyer med erbjudande om en hårklippning för extremt lite pengar och tänker att varför inte? Tackar sedan ja till en öppen fest i en frikyrka. Köper en mycket stor påse hemgjorda havrebollar av klass 5 b på Odenplan och tänker att svininfluensan ännu inte nått sin kulmen.

I affären erbjuds en konservöppnare om jag köper tio Felixprodukter och jag plockar på mig tio soppor och konservöppnaren är min. Vill jag smaka på en bit uppskuren pizza månne? Klart jag vill. Och inte bara det, jag köper två också som tack för demonstrationen. På väg till kassan stannar jag glatt framför två tjejer i vita rockar som erbjuder en kapsel fiskfett och jag märker omedelbart skillnad och tecknar mig för en prenumeration. Tack tack!

Väl hemma vet min glädje över att följa den breda vägen inga gränser. Hur skönt är det inte att bara säga ”ja” när de ringer och frågar om jag är intresserad av att få en opartisk genomgång av min ekonomiska situation. ”Det låter spännande” säger jag och bokar tid. Sen ringer DN och undrar om jag inte saknar att få tidningen på morgnarna och då svarar jag att jo och får ett bra pris på ett helår. Så kommer Com Hem med ett fullspäckat tv-erbjudande där bredbandet kommer med på köpet de första tre månaderna och jag bara ler och talar tydligt och klart i den inspelningsfunktion som säljaren använder sig av: ”ja, ju mer dess bättre. Öka öka.”

Sist men inte minst nappar jag på ett bokklubbserbjudande och får fyra nyskrivna deckare av norska debutanter till priset av en samt en pocketväska i syntetskinn. Allt jag behöver göra är att klistra upp tio miniatyrpocketböcker på ett rutigt formulär och skriva under. Och ja, jag river ut kupongerna om 4 kr rabatt på både formbröd, två sorters kaffe och färdiggrillad kyckling och stoppar dem glatt i min plånbok.

Jag somnar med lätt förstoppning men i övrigt opåverkad. Det är så skönt att bara glida med.

Helena Helsing Mork

Min högra fot.

Efter tre veckors taxiåkande till och från jobbet, spartanska luncher inne på kontoret, inga promenader, ingen idrott och ett konstant häcklande av det som tjänstgjort som sko på höger fot, är jag nu tillbaka efter att ha tagit bort stygnen.

Jag trippade från sjukhuset, som i min barndoms somrar på grusgången ner till bryggan. Om jag hade ambitioner inom poesi skulle jag skriva en hel bok med max fyra ord per sida, med en kraftig överrepresentation av begrepp som papperstunn, hudlös och skygg. Allt detta för en löjlig nerv i foten.

Jag överväger att skada mig på en mer regelbunden basis och därigenom få möjlighet att känna tacksamhet oftare. Kanske pressa en stor lågenergilampa rakt igenom handen för att 4 veckor senare återigen få känna glädjen i att omsluta en kall starköl, min fru och en yxa. (I valfri ordningsföljd.) Finns det möjlighet att lobotomera sig och sen återställa sig lite senare? Tänk vilken glädje över att få upptäcka sina egna minnen och spektakulära tankar på nytt. Visst tänker ni såhär också? Visst gör ni det?  

Anders Tempelman

Lukten av skräck.

Det fanns en tid när begreppet ”sprita” följdes av ”ärtor”. Möjligen spritades det också på parkbänkar i A-lagssällskap och på sjukhus i bästa fall. Idag spritas barn, marknadschefer, möss och handväskor som vore själva pesten lös. Och vem vet, det kanske den är.

En gång i tiden jobbade jag med en copywriter som hade för vana att ställa en flaska lättöl väl synligt på skrivbordet. Om någon skulle undra varför det luktade alkohol inne på hans rum. Det gjorde ett djupt intryck på mig, som ni hör.  Hur som helst är den typen av undanmanövrar helt onödiga idag, när spritångorna ligger täta hos varje företag med överlevnadsinstinkt. Den enes dödsångest den andres kryphål.

Helena Helsing Mork

Se upplösningen.

Nu ligger det två avsnitt till av vår web-komedi uppe på Sveriges största bankkontor. Du är välkommen in.

Någonstans i Livet

Middagen tänker inte.

Jag har länge undrat hur vi skulle reagera om forskare plötsligt bevisar att djurs medvetande är mer utvecklat än vad vi någonsin trott. Ungefär lika överraskande som när de kom underfund med att spädbarn visst har känsel och att operationer kanske borde utföras med bedövning. Tänk om djuren har ett rikt intellektuellt liv, drömmar och ett språk som vi aldrig begripit. Skulle vi inte se på kalkonen i ugnen och grisen på julbordet lite annorlunda då? Skulle det inte kännas extra konstigt att stå och stirra på Skansen eller Kolmården då?  

Jag tänkte på det här speciellt igår kväll när vi satt runt middagsbordet och pratade om vilken hund vi skulle ha nästa gång. Vi gick igenom gulliga hundar vi sett och pratade i munnen på varandra om vilka raser vi föredrog. Kanske en mindre hund nästa gång. Och en tik, ja självklart, där var vi alla överens. Plötsligt blev jag medveten om att någon tittade på mig. I hörnet av köket låg vår gamla labradorhanne, Gillis. Jag blev först lite illa berörd, men sen märkte jag att hans tomma blick följde den smörgås jag hade i handen och inte samtalets innehåll. "Dig slänger vi i containern för brännbart" sa jag till honom och tog en tugga. Då viftade han på svansen. Jag tror att vi kan fortsätta äta kött ett tag till med gott samvete. 

Anders Tempelman