På en fest
nyligen hamnade jag bredvid två unga skådespelare. Den ena såg ut som Micke
Nyqvist efter en ansiktslyftning och hade svårt med ögonkontakt. Vi pratade om
svårigheterna att försörja sig som skådespelare och Lill-Micke började hålla
någon sorts anförande med blicken mot taket. "Skådespelaren är
spjutspetsen inom människans anpassningsförmåga" mässade han utan en
tillstymmelse till leende. "Konsten handlar om att beskriva vad det innebär
att vara människa, det måste få kosta" fortsatte han och började få upp
ångan. "Precis som sjukvården, det är något vi alla måste bidra till,
eller hur, eller hur?"
Då började
jag tröttna lite och frågade stillsamt om han var villig att betala mig för att
jag skulle fullfölja min dröm att bli mimare? En lite smalare form av mimkonst,
som bygger på att jag sitter naken på en tebricka och rullar runt på apelsiner.
Förberedelserna tar flera år och själva framförandet ska ske utan publik, men
däremot dokumenteras av flera 70 mm's Imax kameror. Den färdiga filmen ska
sedan grävas ner på en soptipp i en sladdrig, blå gymnastikpåse som det står
"Anders" broderat på. "Betalar du det?" undrade jag.
Lill-Micke mötte min blick för första gången, log besvärat och gick sen iväg
för att hämta ännu en gratisöl.
Anders Tempelman
