Cate ringde häromdagen igen. Hon gör det bara när hon är full och nostalgisk. Att hon inte kommit över mig ännu, det var ju evigheter sedan vi var ihop. Jag var utbytesstudent i Melbourne och hon pluggade teater i kvarteret där jag bodde. Ibland satt vi i hennes råttbo till etta och läste Shakespeare. Hon spelade ut hela sitt register som Ofelia och jag var en oinspirerad Hamlet med en kall Fosters i handen. På något sätt tror jag att mitt bristande intresse lärde henne en hel del om teaterns villkor. Hon svamlade i telefonen om saker vi gjort, saker jag sagt och en massa händelser som jag inte minns ett dugg av, vilket gjorde henne lite stött. Så jag bytte ämne och frågade om hennes man hade gjort någon plastikoperation ännu. Jag förklarade pedagogiskt att det antagligen kan klassas som någon form av restaurerande operation, snarare än en skönhetsoperation som ju har lite av ett dåligt rykte. Då slängde hon på luren. Det här med att ta kritik har aldrig varit hennes starka sida.
Anders
Tempelman
