Nobels Fredspris
passerade framför näsan på mig igen. Jag som inte bara pratar om att förbättra
världen, utan dessutom gör det. Dagligen sprider jag fred och hopp i norrförort
när jag flanerar med min luddiga hund i ett stramt koppel. Ibland lyfter jag på
min gröna hatt med svinborst på sidan och kommenterar vädret i positiva ordalag
till vilt främmande människor. På middagar är det jag som konsekvent leder bort
samtal från skilsmässor och skönhetsoperationer. "De måste sluta slåss i
mellanöstern" utbrister jag lagom till vaniljpannacottan och reser mig
upp. "Jag tycker att vi, som har så mycket onödig yta, skänker allt
ovanför Gävle till Palestina. Eller Israel, det gör detsamma. Det är ju ändå
bara en massa skog och mygg där uppe. Då får de något annat och tänka på också,
samtidigt som de slipper reta sig på varandra." Sen lämnar jag rummet lite
högtidligt och låter klokheten sjunka in, lika långsamt som teskeden i pannacottan.
Nästa år är priset mitt.
Anders
Tempelman
