Tonåringen
vill i grund och botten frigöra sig från dig och bli din diametrala motsats.
Det här har jag förhållit mig till genom att medvetet dikta upp mitt förflutna.
På det sättet liksom drejar jag fram en personlighet med önskvärda drag hos
mina barn. "Jag älskade folkdans i din ålder och rökte heroin på
kvällarna" har jag sagt i förbifarten någon gång, vilket bör leda till en
rockälskande men drogfri personlighetstyp. Ni fattar principen. Men sen
upplyste någon mig om att barn inte gör som jag säger, utan som jag gör. Och då
blev jag plötsligt väldigt osäker. Så numera försöker jag täcka upp hela fältet
genom att blanda uttalanden med handlingar, helst så motsägelsefullt som
möjligt. Jag nickar när jag säger nej, säger att jag hatar dem samtidigt som
jag omfamnar dem osv. Jag tror att vi pratar om en banbrytande pedagogik här,
som kommer att forma tonåringar för livet.
Anders
Tempelman
